Ambitionen efter Parisavtalet 2015 var att stanna den globala uppvärmningen vid 1,5 grader. Men ansatserna hittills pekar mot en tregradig uppvärmning till år 2100.
– Det är jättetydligt att klimatlöftena inte räcker, säger Kimberly Nicholas, klimatforskare vid Lunds universitet.
Den 31 oktober samlas representanter från världens alla hörn i Glasgow för att delta i FN:s stora klimattoppmöte COP26. Förväntningarna är skyhöga efter fjolårets inställda konferens och den alarmerande rapport som FN:s klimatpanel IPCC släppte i augusti.
Men vad kan vi egentligen förvänta oss av mötet? Vad står på spel och vad får besluten för betydelse? Fem forskare vid Lunds universitet ger svar.
Hur långt räcker ländernas klimatambitioner?
Som en del av Parisavtalet 2015 beslutades att alla nationer skulle förnya sina klimatlöften eller nationella klimatplaner, så kallade NDCs (Nationally Determined Contributions), vart femte år.
Eftersom COP-mötet 2020 sköts upp på grund av pandemin är det nu dags för den första uppdateringen. Och även om klimatplanerna inte utgör en egen förhandlingspunkt under toppmötet är frågan viktig – hur långt räcker ambitionerna?
Utifrån de NDCs som kommit in hittills är det tydligt att ansatserna inte är tillräckliga för att nå 1,5-gradersmålet – analyserna pekar mot en tregradig uppvärmning till år 2100, något som skulle få allvarliga följder för människor, natur och samhällen över hela världen.
Parisavtalet
Parisavtalet är en internationell överenskommelse som slöts under FN:s klimatkonferens 2015 och som började gälla året därpå. Genom avtalet, som ses som en historisk milstolpe i det globala klimatarbetet, förbinder sig länderna att arbeta för att hålla den globala uppvärmningen långt under 2 grader, med ambitionen att den ska stanna vid 1,5 grader. Avtalet, som består av 29 artiklar, berör också frågor som klimatanpassning, klimatfinansiering och de rika ländernas ansvar i relation till fattigare länder.
– Det är jättetydligt att löftena inte räcker, de måste skärpas. Regeringar och länder måste gå mycket snabbare fram för att nå Parisavtalet, säker Kimberly Nicholas, klimatforskare vid Lunds universitet.
Därför handlar det på klimattoppmötet 2021 om hur man ska kunna höja ambitionsnivån ännu mer.
Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap vid Lunds universitet och Sveriges representant i FN:s klimatpanel IPCC, understryker också att situationen är brådskande.
Den senaste IPCC-rapporten som släpptes i augusti visar att uppvärmningen går snabbare än väntat – vi riskerar att passera 1,5-gradersmålet redan inom tio till tjugo år – och det är alltmer akut med åtgärder om klimatmålen ska nås.
– IPCC-rapporten är väldigt stark och tydlig och bidrar förhoppningsvis till att ambitionsnivån höjs. Historiskt kan man se att rapporterna spelat roll genom att de ökat takten i klimatförhandlingarna, säger han.
Finansiering och en rättvis klimatomställning
En annan viktig fråga under toppmötet är klimatfinansiering. Världens rika länder lovade i Paris att till år 2020 bidra med 100 miljarder dollar om året i bistånd till fattigare länder för att de ska kunna hantera klimatkrisen. Enligt en OECD-rapport var biståndssumman 79 miljarder dollar senast man mätte, år 2019.
På toppmötet ska det tas beslut om hur finansieringen ska se ut efter 2025. Bland annat har USA lovat att fördubbla sitt stöd och i Sverige, ett av de länder som levt upp till sitt åtagande, har regeringen sagt att man vill utöka klimatbiståndet.
Att de rika länderna levererar vad de utfäst är avgörande för Parisavtalets trovärdighet, menar Kimberly Nicholas. Finansieringen relaterar till frågan om en rättvis klimatomställning, som står högt upp på dagordningen på COP26.
– De länder i världen som har orsakat den globala uppvärmningen har också ett ansvar att driva klimatomställningen, säger hon.
Detta är också är en förutsättning för att få med de fattiga länderna, som släppt ut minst men ändå ofta får betala det högsta priset för klimatförändringen.
Hur kan vi dämpa effekterna av den klimatförändring som redan är här?
Ambitiösa utsläppsminskningar är så klart i fokus på toppmötet, men en annan viktig fråga är klimatanpassningar, alltså hur vi kan anpassa våra samhällen till den förändring som redan är här och som bland annat tar sig uttryck i form av skogsbränder, utdragen torka och svåra översvämningar.
Det handlar även om sårbarhet, vilka som är mest utsatta i relation till sådana händelser. Enligt Emily Boyd, föreståndare på LUCSUS (Lund University Centre for Sustainability Studies) kommer diskussionerna under COP26 dels att handla om finansiering, dels om vilka åtgärder som behöver vidtas.
– Forskningen om klimatanpassning har verkligen gått framåt, men tyvärr ser vi ändå inte att det har åstadkommits särskilt mycket. Vi ligger efter både med att få ner utsläppen och med att anpassa oss, säger hon.
Hon forskar bland annat den förlust och skada som uppstår om vi inte lyckas med anpassningen. På toppmötet kommer man bland annat diskutera hur sådana förluster ska mätas och inkluderas i ländernas klimatplaner, men också lyfta frågan om ekonomisk kompensation, exempelvis till utsatta önationer som kan drabbas hårt av en havsnivåhöjning.
– Men frågan är väldigt politisk så vi får se hur långt man kommer inom de formella förhandlingarna.
IPCC-rapporten: samband människa och klimatförändring
FN:s klimatpanel IPCC släppte sin senaste klimatrapport den 9 augusti i år. Rapporten slår fast att det finns ett otvetydigt samband mellan människans utsläpp av växthusgaser och den globala uppvärmningen. I rapporten konstateras vidare att jorden värms upp snabbt och att 1,5-gradersmålet riskerar att passeras redan inom tio till tjugo år, liksom att uppvärmningen väntas ge mycket allvarliga konsekvenser. Redan nu märks att klimatförändringen är här, vilket bland annat tar sig uttryck genom extremväder som värmeböljor och skyfall. Rapporten understryker att varje ton utsläpp och varje temperaturhöjning, spelar roll och utsläppen behöver snabbt minska om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 eller 2 grader.
Handel med utsläppsminskningar – åsikterna går i isär
Artikel 6 i Parisavtalet, som handlar om hur stater ska kunna handla med utsläppsminskningar, är fortfarande inte är färdigförhandlad. Frågan var uppe i Madrid 2019, men utan att knutarna löstes.
– Dilemmat med Artikel 6 är att åsikterna går isär om den – somliga menar att den skulle göra det lättare att uppnå utsläppsminskningar, medan andra menar att den skulle främja metoder som inte är effektiva för att uppnå en minskning. Hur artikeln utformas är därför en viktig balansgång. Det gör att förhandlingarna är tidskrävande, eftersom olika viljor, farhågor och förväntningar finns runt bordet, säger Markku Rummukainen.
Globalt beslutsfattande – funkar det?
Det är inte första gången förväntningarna är höga inför ett klimattoppmöte, och mer än en gång har besvikelsen varit stor när oenighet mellan länder satt stopp för viktiga steg framåt i klimatarbetet. Vad talar för att det inte ska bli så den här gången?
– Vi statsvetare brukar säga att det internationella systemet präglas av anarki – ingen har formellt sett beslutsmakt över någon annan. Det är en stat, en röst, som gäller. Därför behövs det konsensusbeslut i klimatförhandlingar, säger Roger Hildingsson, statsvetare vid Lunds universitet, som forskar om klimatpolitik.
Men, betonar han, det här var viktigare före Parisavtalet.
– Klimatförhandlingarna fungerar inte på det sättet längre – med Parisavtalet har man delegerat till varje land att ta fram mål och klimatplaner för hur man ska hålla den globala uppvärmningen under 2 grader, eller så lågt som till 1,5 grad. Världens länder är överens om det långsiktiga målet och det har blivit något av en benchmark för klimatarbetet.
Idén med Parisavtalet har varit att bygga en process för att stegvis höja takten i klimatomställningen, och avtalets legitimitet står och faller med att man lyckas upprätthålla förtroendet för att processen verkligen ökar ambitionerna och leder till förändring i praktiken.
Fungerar parisavtalets process?
– Ja, jag skulle vilja säga det. Det övriga världssamfundets uppslutning när Donald Trump hoppade av Parisavtalet var ett tecken på det, säger Roger Hildingsson.
Fredrik N G Andersson, docent i nationalekonom vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, tillhör dem med låga förhoppningar om vad världens ledare ska komma fram till under toppmötet. Han tror mycket mer på ”klimatklubbar” där grupper av länder – som exempelvis EU – tar täten och går före i klimatomställningen. Som positiva exempel nämner han både EUs nya taxonomi och diskussionerna om koldioxidtullar.
Vad är EU: s taxonomi?
EU: s taxonomi är ett klassificeringssystem som upprättar en lista över miljömässigt hållbara ekonomiska aktiviteter. Syftet med EU:s taxonomi är att hjälpa investerare att identifiera och jämföra miljömässigt hållbara investeringar genom det gemensamma, och är ett verktyg för att nå EU:s klimatmål och målsättningarna inom EU:s gröna tillväxtstrategi, den gröna given.
Hur skulle koldioxidtullar fungera?
Koldioxidtullar eller ”gränsjusteringsåtgärder för koldioxidutsläpp”(Border Carbon Adjustment), går ut på att den som importerar en vara till EU får betala lika mycket för varans totala koldioxidutsläpp som för en vara som är tillverkad inom unionen. Syftet är att utsläppen i andra delar av världen ökar som en följd av EU:s mer ambitiösa klimatpolitik, så kallat koldioxidläckage. Om till exempel ett europeiskt företag omlokaliserar sin produktion till ett land där det är billigare att släppa ut koldioxid.
– Jag tror att det är mer framkomligt än de stora avtalen där den gemensamma minsta nämnaren alltid innebär för lite, säger han.
Men avgörande är ändå att politikerna sätter ramarna och är tydliga med inriktningen på politiken, åtminstone om näringslivet och andra ska följa efter, menar han.
– Näringslivet är villigt att göra mycket, men agerar inom de juridiska och ekonomiska ramar som finns. Så länge ramarna inte ändras är det svårt för företag, och hushåll, att ändra beteende.
Bla bla bla – varför händer inte mer?
”30 år av bla bla bla”. Så uttryckte sig klimataktivisten Greta Thunberg i slutet av september, när hon skulle sammanfatta hur världens ledare har hanterat klimatkrisen hittills. Och det är lätt att känna uppgivenhet. Alla dessa löften, och så lite som händer. Vad talar för att det ska bli annorlunda nu?
Markku Rummukainen lyfter vad han kallar för ett ”genomförandegap” som finns mellan ländernas klimatplaner och den faktiska utvecklingen. Mål och visioner är viktiga, såsom att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland, eller Parisavtalets mål, säger han.
– Men sen ska man hitta vägen för att komma dit också, och det tar tid.
Han sitter själv i Klimatpolitiska rådet, som på regeringens uppdrag granskar Sveriges klimatpolitik. Riksdagen har beslutat om det klimatpolitiska ramverket som anger att Sveriges ska nå nettonollutsläpp till 2045.
– Än så länge minskar utsläppen mycket långsammare än vad målen föreskriver. Det behövs mer klimatpolitik, men också att klimatpolitiken får mer genomslag på andra områden, som exempelvis infrastruktur, skog och finans, säger han.
Genomförandegapet kan i sin tur leda till ett förtroendegap, menar Markku Rummukainen.
– Men, det har ändå också börjat hända saker, exempelvis ökar andelen förnybar energi, och bensin- och dieselbilar har börjat få konkurrens, och hur och vad vi konsumerar diskuteras också allt mer. Det har växlat upp väldigt mycket. Men eftersom det börjar från en låg nivå, tar det tid innan effekten slår genom, säger han.
Han får medhåll av Roger Hildingsson och Fredrik N G Andersson. Mycket har börjat hända, till exempel inom EU, men det måste gå snabbare. Nya policyverktyg måste tas fram och testas. Detsamma gäller ny teknik.
Bra framtidsberättelse samlar människor
Forskarna efterlyser också en tydligare framtidsvision om vart vi är på väg.
– En positiv framtidsberättelse, om framtidens hållbara välfärdssamhälle. Ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart samhälle. För mig är en sådan samhällsberättelse ett viktigt styrmedel. Det kan samla människor och få dem att arbeta mot ett gemensamt mål, säger Fredrik N G Andersson.
Men leder alla ord till någonting? Ja, menar Roger Hildingsson.
– Jag både håller med och inte håller med Greta. Hon har rätt i att det inte har gjorts tillräckligt och att man inte lyssnat ordentligt på vetenskapen. Men det är fel att säga att inget händer, allt är trots allt inte bara ”bla bla bla”.
Kontakt:
Kimberly Nicholas är universitetslektor i hållbarhetsvetenskap vid Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, LUCSUS., kimberly.nicholas@LUCSUS.lu.se
Markku Rummukainen är professor i klimatologi vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap, CEC, Lunds universitet. Han representerar Sverige i FN:s klimatpanel IPCC och är ledamot i Klimatpolitiska rådet i Sverige, markku.rummukainen@nateko.lu.se
Roger Hildingsson är forskare i statsveteskap vid Lunds universitet och expert på miljö- och klimatpolitik, roger.hildingsson@svet.lu.se
Emily Boyd är professor i hållbarhetsstudier och föreståndare för Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, LUCSUS, emily.boyd@lucsus.lu.se
Fredrik N G Andersson är docent i nationalekonomi på Ekonomihögskolan i Lund och forskar bland annat på övergången till ett mer hållbart samhälle, fredrik_n_g.andersson@nek.lu.se
Artikeln har tidigare publicerats i Lunds universitets nyhetsbrev Apropå
