”Jag säger det de sitter och tänker, så kan de inte säga det. Och då skrattar alla”. Humor är ett viktigt verktyg för att hantera vardagsrasism på jobbet, visar en studie med personal inom äldreomsorgen.
– Vardagsrasism är något som pågår varenda dag, hela tiden. Det handlar inte om direkta glåpord och hatuttryck, utan det är små kommentarer eller handlingar som är inbyggda i en vardaglig interaktion, säger Linda Lill, lektor i socialt arbete vid Malmö universitet.
Slutsatserna kommer från en forskningscirkel med åtta kvinnor som arbetade inom äldreomsorgen i en större stad i södra Sverige. Gruppen träffades vid flera tillfällen för att prata om erfarenheter av vardagsrasism i arbetet. I samtalen fick kvinnorna beskriva och samtala om hur de hanterade de olika situationer som kunde uppstå på jobbet.
– Å ena sidan beskriver kvinnorna att utsatthet är en del av jobbet och att de har stor förståelse för de äldres uppträdanden. Å andra sidan visar studien att det i grunden handlar om ojämlikhet; att vissa människor alltid måste förhålla sig till hur de bedöms och behandlas utifrån sin hudfärg eller att de bryter på ett annat språk.
Humor som strategi mot rasism
När kvinnorna talade om sina upplevelser framkom det att samtliga hade erfarenheter av rasistiskt bemötande från de äldre. Det handlade inte bara om verbala uttryck utan också om känslan att bli ignorerad eller behandlad som luft.
En av kvinnorna, undersköterskan Ariel, ger flera exempel på hur hon använder humor och självironi som ett sätt att bemöta och förekomma kommentarer om sin hudfärg:
Jag skämtar mycket om mig själv. Jag säger det de sitter och tänker, så kan de inte säga det. När jag kommer in så säger jag: ”Sitter du här i mörkret? Då ser du ju inte mig!” Och då skrattar alla. Det funkar bra. Så jag tar upp det själv.
Tidigare forskning, framförallt från en nordamerikansk kontext, har visat hur humor använts som en strategi mot just rasism – genom humorn kan man göra sig själv till subjekt. Något som även Ariels resonemang avspeglar i Linda Lills studie.
– Att skämta är väldigt effektivt och verkar avväpnande. Ariel använder den här humoristiska tonen för att på något sätt ”mildra omständigheten” för de andra att hon är svart. Genom detta tar hon ett extremt stort ansvar över situationen själv, något som förstås tar mycket kraft också, säger Linda Lill.
Den enskilde individen tar stort ansvar
Forskningscirkeln är beskriven i ett kapitel i den nyutgivna antologin Ojämlika arbetsplatser: Hierarkier, diskriminering och strategier för jämlikhet. En av slutsatserna i studien är att chefer inom äldrevården borde bli bättre på att uppmärksamma och stötta de medarbetare som utsätts för vardagsrasism.
– Om det här hände på en annan arbetsplats så skulle en stor apparat sätta igång direkt. Men i äldreomsorgen står inte förkämpar för lika villkor på arbetsplatsen på barrikaderna precis. Istället är det den enskilde individen som tar ett mycket stort ansvar för den utsatthet i arbetet som vardagsrasismen skapar, säger Linda Lill.
– Det finns en stor risk att de här upplevelserna kokar ner till en känsla av maktlöshet och hopplöshet. Därför är det extra viktigt att cheferna görs medvetna om problemen för att kunna förebygga ojämlikhet och stärka de här människornas status och värde.
Erfarenheter av vardagsrasism
Linda Lills studie ”Jag skämtar mycket om mig själv!”: Erfarenheter av vardagsrasism i äldreomsorgsarbetet är en del av antologin Ojämlika arbetsplatser: Hierarkier, diskriminering och strategier för jämlikhet. Paula Mulinari, docent i socialt arbete vid Malmö universitet, medverkar också i boken.
I antologin lyfter 22 forskare från olika samhällsvetenskapliga discipliner fram de många former av ojämlikhet som återfinns på svenska arbetsplatser. Författarna belyser klass- och genusbaserade orättvisor och hur olika maktordningar samverkar och förstärker varandra.
Antologin kan läsas och laddas ner via förlagets hemsida.
