Kisel i aska får det att gnissla i tänderna på snytbaggar – en av skogsbrukets värsta fiender. Det visar forskning från Stockholms universitet.
Snytbaggen orsakar varje år skador för hundratals miljoner kronor i svenska planteringar. Nu visar ny forskning, av Maria Greger på Institutionen för ekologi, miljö och botanik, att *askåterföring i skogen ger plantorna ett välbehövligt tillskott av kisel, och samtidigt skyddar mot snytbaggegnag.
– Vi var intresserade av att se hur mycket kisel växten kan ta upp från askan samt hur mycket kisel växten behöver för att ha ett skydd mot snytbaggeangrepp, berättar Maria Greger, docent och forskare vid Stockholms universitet, Institutionen för ekologi, miljö och botanik (DEEP) och den som lett projektet.
Studien visade att både tall och gran i hög grad kunde tillgodogöra sig kisel ur askorna, och att ungefär 60 procent av kiseln hamnade i de yttersta lagren på barken – det som snytbaggen tycker om att äta av.
– Det blir inte så trevligt för snytbaggarna att äta från den barken, det gnisslar mellan tänderna. Dessutom bidrar kiseln till en minskning av substanser som attraherar insekterna och en ökning av substanser som de inte tycker om, så kallade repellenter, säger Maria Greger.
Snytbaggen (Hylobius abietis) betraktas av skogsindustrin som en skadeinsekt då de gynnas av kalhyggen. Färska hyggen där det finns gott om stubbar är bra ställen för snytbaggen som förökar sig i just stubbar. Snytbaggarnas levnadssätt orsakar stora skador på nyplanterad skog. Vuxna djur äter barken runt stammen på unga plantor, så kallad ringbarkning av trädplantan, något som vanligtvis resulterar i att plantan dör.
Hur mycket aska krävs för att det ska gnissla för snytbaggarna?
Tidigare studier har visat vilken kiselhalt som behövs i barken för att ge ett skydd mot snytbaggeangrepp. Den nya studien ger nu svar på vilken mängd aska som behövs för att den önskvärda kiselhalten ska nås, och det visade sig att det räcker med 0,5–1 ton aska per hektar. Det är att jämföra med det generella måttet för askåterföring inom skogsbruket som idag är tre ton aska per hektar.
Ett ökat kiselupptag i växterna ger även andra positiva effekter på skogen.
– Vi har sett en ökad fiberproduktion, en bättre biomassaproduktion och att tjockleken på cellväggarna ökat till det dubbla, berättar Maria Greger.
– Från Skogssällskapets sida tycker vi att resultaten är spännande och ger goda skäl att utveckla användningen av askåterföring inom skogsbruket, säger Karin Fällman Lillqvist, hållbarhetschef på Skogssällskapet.
Mer om kisel och askåterföring
Kisel är ett vanligt ämne i marken men mycket är hårt bundet i jordpartiklarna. Det kisel som finns tillgängligt i marken, för växter att ta upp, kommer till största del från andra växter som tappar blad eller dött.
Tidigare studier har visat att andelen tillgängligt kisel i jorden har minskat, vilket till stor del kan bero på att man vid skogsavverkning skördar och tar bort träd. Resterna som uppstår vid skogsavverkning används ofta som biobränsle.
Askåterföring innebär att man efter förbränning sprider askan i skogen och därmed återför näringsämnen som till exempel kalcium, kalium, fosfor och kisel.
Projektet, som avslutades sommaren 2022, har bedrivits vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet och finansierats av Skogssällskapet, Energiforsk och Stiftelsen Stina Werners fond.
