Hur lever våra honungsproducenter och hur mår de? Forskare har utrustat 4000 bin med sändare för att få veta mer om beteende, flygtider, överlevnad och hälsohot från kvalster.
På 1800-talet utvecklades biodlingen i Europa och man började även experimentera med import av underarter till Sverige. Inblandningen av andra arter ökade och det ursprungliga nordiska biet minskade. I Norden är arten idag hotad främst i Sverige, Danmark och Norge.
Under tre års tid har forskare vid Högskolan i Skövde undersökt skillnader mellan vårt ursprungliga nordiska honungsbi och andra importerade underarter, respektive hybrider, som används av de flesta biodlare idag.
Bina fick små sändare
För att kunna kartlägga binas aktiviteter inleddes forskningen med ett omfattande fältarbete. Vid tre svenska bigårdar utrustades närmare 4000 arbetsbin med små sändare. Bikuporna placerades även på ett vågsystem som levererade viktdata i fem minuters intervaller. Dessutom samlade forskarna in pollendata, genetiska data, sjukdomsdata och honungsdata från bikuporna.
– Det var givetvis pilligt eftersom det är så små individer, men det blev snart en rutin att göra det. Och jag kommer nog att sakna det, konstaterar forskaren Sonja Leidenberger vid Högskolan i Skövde.
Stor insamling av data
Med hjälp av sändarna och vågsystemet har forskarna fått mer kunskap om binas beteenden. De 4000 taggade bina bidrog till närmare 400 000 registreringar av data.
Den stora datainsamlingen har gjort det möjligt att jämföra honungsproduktion, flygtider, överlevnad, polleninsamling, mängden varroakvalster och foderförbrukning vid olika temperaturer.
Små men tydliga skillnader
Eftersom projektet pågått under flera år har det även varit möjligt att undersöka skillnader under olika säsonger och väderförhållande.
– Vi fann att skillnaderna, mellan underarterna, generellt sett var ganska små, men ändå tydliga. Vi såg bland annat att det nordiska honungsbiet har en annan flygtid än sina underarter. Honungsanalyser visade att en underart var mycket specialiserad på att samla in resurser från klöverväxter, medan andra födosökte mer generellt.
Mer om biprojektet
Det EU-finansierade projektet ”BIstånd till nordiska bin – en resurs för framtidens ekosystemtjänster” är ett samarbete mellan Högskolan i Skövde, Stiftelsen Nordens Ark, Norges Birøkterlag, Göteborgs universitet och Umeå universitet. Genom projektet etablerades fem bigårdar, tre i Sverige och två i Norge.
I Sverige har bigårdarna varit placerade utanför Uddevalla, på Nordens Ark och i Juoksengi vid polcirkeln. Tre olika underarter av bin och en hybrid har ingått i studien.
Oväntat resultat
Studierna visar att honungsproduktionen varierade mer mellan år och plats än med underart. När det gäller förekomsten av varroakvalster* kunde forskarna inte se någon skillnad jämfört med underarterna, men de konstaterar att förekomsten generellt ökade under åren.
Forskarna såg också en trend att ju tätare bisamhällena fanns, desto högre var förekomsten av kvalster. Förekomsten var lägre i bisamhällena i Norrbotten, men där är det också ett större avstånd mellan biodlingarna.
Hög dödlighet i tidig ålder
När det gäller livslängden hos arbetsbin var den väntat kort under sommaren, 30–40 dagar, medan flera av de bin som taggades under hösten överlevde åtta till nio månader, ända fram till våren. Det förvånade forskarna.
– Det var ett oväntat resultat, men lyfter fram betydelsen av höstyngel där arbetsbin har funktionen att värma kupan under vintern och hjälpa samhället att komma igång på våren igen. Vi fann också att det nordiska biet har en ganska hög dödlighet i juvenilfasen, men hur den förhålla sig med antal flygtimmar utestår att analysera närmare i det befintliga datasetet, säger Sonja Leidenberger.
Kontakt:
Sonja Leidenberger, lektor i biovetenskap, Högskolan i Skövde, sonja.leidenberger@his.se
