Vem var egentligen skelettet G som hittades på Vasaskeppet? Forskare har tidigare trott att kvarlevorna tillhörde en man, men det stämmer inte. Det var en kvinna.
När Vasa förliste på sin jungfrufärd år 1628 dog ett trettiotal personer. Vilka de var går inte att veta, bara en av dem finns namngiven i historiska källor.
När skeppet bärgades på 1960-talet gjordes en omfattande arkeologisk utgrävning där även mänskliga kvarlevor ombord på skeppet undersöktes. Forskarna har kallat en av kvarlevorna för G.
– Genom osteologiska undersökningar har vi kunnat ta reda på en hel del, till exempel deras ålder och hur långa de var. Osteologerna anade att G kunde vara en kvinna, på grund av hur höftbenet ser ut. Med hjälp av dna-analyser går det att ta reda på mycket mer om de här individerna, säger Fred Hocker som är forskningsledare på Vasamuseet.
Samarbete med Uppsalaforskare
Vasamuseet har sedan 2004 ett samarbete med institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet, som undersökt alla skelett på Vasa för att ta reda på så mycket det går om de olika individerna.
Till att börja med gick arbetet ut på att identifiera om vissa ben var från en särskild individ.
– För oss är det både intressant och utmanande att forska på skeletten från Vasa. Det är mycket svårt att utvinna dna ur ben som legat 333 år på sjöbotten, men inte omöjligt, berättar Marie Allen som är professor i forensisk genetik på Uppsala universitet och fortsätter:
– Redan för några år sedan hade vi indikationer på att skelett G inte var en man utan en kvinna. Enkelt uttryckt hittade vi inga Y-kromosomer i G:s arvsmassa. Men helt säkra kunde vi inte vara och vi ville få resultaten bekräftade.
Resultaten har nu bekräftats tack vare ett samarbete med forskare vid amerikanska försvarsdepartementets laboratorium, AFMES-AFDIL, som är specialiserade på dna-profilering för identifiering av militärer.
– Vi tog nya prover ur de ben där vi hade frågetecken. AFMES-AFDIL har nu analyserat proverna och vi har fått bekräftat att individen G var en kvinna med hjälp av det nya testet, säger Marie Allen.
Kunskaper kan användas i brottsutredningar
Analyserna av skeletten från Vasa är ett sätt för forskarna att utveckla de forensiska metoderna. Kunskaper kan sedan användas för att analysera dna i brottsutredningar eller för att identifiera stupade soldater.
För Vasamuseet blir resultaten av dna-analyserna viktiga pusselbitar i forskningen kring människorna på skeppet Vasa.
– Vi vill komma de här människorna så nära vi bara kan. Sedan tidigare vet vi att det fanns kvinnor med ombord när Vasa förliste och nu har vi fått ytterligare en bekräftelse på det. För mig som just nu forskar på båtsmanshustrur är det här extra spännande, de glöms ofta bort trots att de spelade en viktig roll för flottan, säger Anna Maria Forssberg, docent i historia och forskare på Vasamuseet.
Prover ska ge fler svar om egenskaper
Inom kort väntas fler resultat av de nya provtagningarna. Forskarna kommer att kunna säga något om hur personerna som omkom på Vasa såg ut, vad de hade för hårfärg och ögonfärg och varifrån de kom.
– Idag kan vi få ut mycket mer information från historiska dna-prover än vad vi kunnat tidigare och metoderna förfinas hela tiden. Vi kan till exempel säga om personerna hade anlag för olika sjukdomar och i så fall vilka, eller detaljer som om de hade fräknar och vått eller torrt öronvax, säger Marie Allen.
Vasamuseets forskare arbetar just nu både med att studera skeletten ytterligare och att undersöka deras tillhörigheter. Så småningom kommer resultaten att presenteras i en utställning på museet samt en bok om de personer som dog ombord på Vasa.
Artikeln är ursprungligen publicerad på Uppsala universitets webbplats
