Att vikingarna inte hade horn i sina hjälmar är välkänt sedan länge. Men i filmer och serier har schablonbilden av den brutale vikingen fått nytt liv, trots att forskningen har nyanserat och breddat bilden. Gener och gamla båtfynd ger perspektiv på vikingen som bonde, handelsman och jägare.
Den högresta vikingen med blont hårsvall och svärd i hand skapades i slutet av 1800-talet. På 2000-talet blev han dessutom skitig och blodtörstig i Hollywoods tappning. Bilderna är överdrifter som helt saknar nyanser. Men under framför allt det senaste decenniet har vikingens värld fått fler färger och dofter, människorna större bredd och djup. Den kanske största upptäckten är generna.
Varannan viking hade utländskt ursprung
När staden Sigtuna etablerades som handelsplatsen Birkas efterträdare i slutet av vikingatiden, kring år 980, hade varannan invånare utländskt ursprung. Analyser av vikingatida gravar på fler håll i Norden visar också på mer långväga inslag. Om den långa blonda vikingen funnits hade han sällskap av mörkhåriga, brunögda och kortare fränder – alla som del i en och samma kultur.
– Vi tog fram hela genom för 23 individer i Sigtuna 2018. Det var första studien som visade på den stora genetiska variationen under vikingatiden. Det väckte starka reaktioner i samhället och en del kollegor hade svårt att tro på resultaten, säger Anders Götherström, professor i molekylär genetik vid Stockholms universitet.
Genomet är hela arvsmassan
Ett genom är allt genetiskt material hos en organism – arvsmassan. DNA, eller deoxiribonukleinsyra, är det kemiska ämne som bär den genetiska informationen. Gener är DNA-sekvenser som ger upphov till proteiner i kroppen.
Men två år senare bekräftades bilden i en dansk studie med 200 individer. I början av 2023 publicerade Anders Götherström och hans forskarlag en studie, med ytterligare 50 individer – plus de tidigare analyserade – som gjorde bilden mer detaljerad.
Från öster kom kvinnor
– Vi ser att migrationen från öster var könsbunden, det är fler kvinnor än män som kom därifrån. De nådde framför allt centrala Sverige och Gotland. Från väster kom både män och kvinnor och de nådde hela Skandinavien. Men deras gener fördes inte vidare i någon större utsträckning. De måste ha fått färre barn.
Vilka nykomlingarna var kan inte genetiken avslöja. Kanske var det missionärer som inte fick skaffa barn, sändebud och köpmän som bara stannade kort tid eller slavar som inte blandades med andra sociala skikt.
Men att de alls kom visar att det fanns en nyfikenhet på Norden och vikingens identitet, menar Anders Götherström.
– Identiteten kunde man välja oavsett DNA. Det finns en grav på Orkneyöarna i dagens Skottland med alla gåvor som en riktig vikingagrav skulle ha. Men personen som ligger begravd var av skotskt ursprung, och hade alltså en helt annan bakgrund.
De som kallade sig vikingar, eller for i viking, hade liv som bönder hemma i Norden mellan handels- och plundringstågen. Kanske högst var tionde person var inblandad i färderna, som började över 100 år innan vikingatiden traditionellt ansetts börja. Att vikingatiden ansetts börja med plundringen av klostret Lindisfarne i nordöstra England år 793 beror på att offren var skrivkunniga personer. Det anglosaxiska ordet wicing är dock av fornnordiskt ursprung, och kan redan långt före det ha betecknat en sjörövare.
Viktiga delar av den vikingatida kulturen var ytterligare ett par hundra år äldre.
På 600-talet förekom plundringar i Baltikum och andra områden kring Östersjön.
Vikingatiden varade i 300 år: ca 750-1050 e Kr
Vikingatiden är den skandinaviska järnålderns sista period. Den utmärks av vikingatågen och varade från mitten av 700-talet till mitten av 1000-talet efter Kristus. Termen används framför allt vid beskrivning av Nordens förhistoria, men också i brittisk och irländsk historieskrivning. Perioden räknas på Brittiska öarna och i andra delar av Europa som en del av den tidiga medeltiden.
Källa: Wikipedia
Vikingatiden började tidigt i öster
Att vikingatiden började i öster är ett viktigt förhållande som inte fått bredare spridning. Ett centralt fynd gjordes vid byn Salme på den estländska ön Ösel, där två vikingaskepp med besättningar hittades 2008.
– Salmebåtarna från mitten av 700-talet är en vattendelare när det gäller vår syn på vikingatiden, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson, arkeolog vid Historiska museet i Stockholm och forskare i projektet Vikingafenomenet vid Uppsala universitet.
– Fyndet är en katalysator för en massa frågor om vikingatiden. En är när de seglande båtarna kom. En av båtarna i Salme kan ha haft mast, och det är i så fall det tidigaste arkeologiska fyndet från norra Europa. Bilder på båtar med segel finns även på gotländska bildstenar från ungefär samma tid.
Besättningsmännen som tycks ha stupat i strid på Ösel kom från Mellansverige, och fyra av dem var bröder, visar DNA- och isotopanalyser på skeletten. Ett par av dem var från Gotland och kan ha tjänat som lotsar i de estniska vattnen.
Inte vem som helst for i viking
En omdebatterad fråga som inte fått något definitivt svar är vilka det var som for i viking. Ett utbrett antagande är att det var andra- och tredjesöner som inte ärvt någon gård att ansvara för. Men det bygger på villkoret att äldsta sonen hade företräde. Men det saknas belägg för i källorna, det vill säga på runstenarna. Å andra sidan säger de inte heller motsatsen, enligt runologen Magnus Källströms forskning.
Charlotte Hedenstierna-Jonson anser att det oavsett detta inte var vem som helst som for iväg. För att bygga och utrusta ett skepp och organisera färderna krävdes stora resurser.
– De som följde med hade antagligen en viss social ställning. Om det var frågan om räder och krigståg var besättningen vapenför – vilket inte gällde alla i samhället. Var det istället frågan om handel kanske man var tvungen att betala för att frakta varor ombord.
Frågor som dessa forskar man just nu om i bland annat det tvärvetenskapliga projektet Vikingafenomenet vid Uppsala universitet.
Tillverkning av segel förändrade vikingasamhället
Seglen vävdes i ull och tätades med tjära, vilket bland annat fynd i Birkas hamn visar. Att tillverka ett segel till bara ett fartyg beräknas ha tagit en grupp hantverkare månader, och efterfrågan på ull bör ha ökat kraftigt. Vissa forskare anser att fåraveln måste ha ökat till följd av detta, men något definitivt belägg har ännu inte hittats. Ett större projekt om vikingatida textil, lett av den svenska forskaren Eva Andersson Strand har nyligen påbörjats vid Köpenhamns universitet.
Förutom ullen ska forskarna titta på linne och annan textil.
– Textilforskningen har på några år gått från att vara nischad på vävtekniker och material till att man nu ser på vilka konsekvenser textilproduktion haft på ekonomi, samhällsorganisation och resursutnyttjande, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.
Segel på fartyg ökade även behovet av tjära, som alltså inte bara användes på skroven utan även för att täta seglen. Tjäran framställdes i så kallade tjärdalar, där gammalt kådrikt tallvirke brändes täckt med jord, alltså utan syre. Det påverkade i sin tur hur man utnyttjade resurser i utmarkerna, det vill säga sådant man inte producerade på eller i direkt anslutning till gården.
Nej, vikingarnas hjälmar hade inte horn
Ny forskning har breddat vikingarnas värld.
Visste du att…?
- Vikingatiden började tidigare än man trott. De första plundringsresorna började i Östersjön, österut mot Baltikum, redan på 600-talet.
- Ordet viking har fornnordiskt ursprung, även om ordet först dök upp i fornengelska källor.
- Bara få hjälmar från vikingatiden har hittats, och ingen har horn.
- Vikingaskeppens segel sammanfogades av vävd ulltextil och tätades med tjära.
- Vikingarna jagade björn, ren och valross, och sökte nya jaktmarker i först österled, sedan västerled.
- Nordens stora handelsplatser på vikingatiden byggde på redan befintlig långväga handel.
- I slutet av vikingatiden hade varannan invånare utländskt ursprung i Sigtuna.
Vikingar använde inte bara jordbruksbygden
Arkeologen Andreas Hennius vid Upplandsmuseet ägnade sin doktorsavhandling 2021 åt just den systematiska utmarksproduktionen, som tidigare mycket förbisetts av forskningen och därför underskattats kraftigt.
– Den marginaliserades i förhållande till annan produktion. Men det är landskap i sin egen rätt, som vi inte behöver se som något perifert gentemot jordbrukssamhället. Forskare har tidigare applicerat dagens perspektiv på områden utanför de stora jordbruksbygderna. Men de är betydligt mer utvecklade och självgående än man trott, säger han.
Att allt fler forskare nu placerar vikingatidens start i österled har med utmarksproduktionen att göra. I den traditionella bilden har man tidigare tagit ett tidsmässigt och geografiskt kliv över Östersjön direkt till den ryska handelsplatsen Staraja Ladoga och det rusiska rikets grundande av nordbor. Finland har mer eller mindre hoppats över, men var en viktig länk som drar vikingatidens start en bit tillbaka i tiden.
Vikingar behövde nya jaktmarker
– Redan i början av 600-talet var björnen på väg att utrotas i dagens norra Sverige. Troligen höll vildrenen också på att jagas ut. Så delar av expansionen österut beror säkert på att man sökte nya jaktmarker och resursområden för att man varit för girig, säger Andreas Hennius.
På samma sätt drevs expansionen västerut av bland annat för att hitta nya jaktmarker. När norrmännen koloniserat Island dödades nästan alla valrossar på bara en hundraårsperiod. De fortsatte till Grönland, där valrossen också utsattes för hårt jakttryck. Då ställdes kosan mot Nordamerika, enligt Andreas Hennius.
– Det finns inga belägg för att de bedrev jakt där, men när Nordamerika koloniserades från 1500-talet blev bäverjakten mycket viktig. Nordborna köpte päls från bäver och andra djur av amerikanska urinvånare, som de skeppade till Europa och sedan kanske vidare även till Ryssland.
Långväga handel redan före vikingatiden
En annan lärdom är att Nordens stora handelsplatser på vikingatiden, Ribe i Danmark, Hedeby i nordligaste Tyskland, Birka i Sverige och Kaupang i Norge, inte var en förutsättning för långväga handel. Den fanns redan tidigare. Men i de tidiga städerna samlades och kontrollerades handeln, och människor rörde sig mellan städerna. Det syns tydligt i det arkeologiska materialet.
Det stora utländska inslaget i Sigtunas befolkning på slutet av vikingatiden fanns sannolikt redan i föregångaren Birka, tror Charlotte Hedenstierna-Jonson.
– Människorna på de här platserna kom från olika håll och tog med sig nya kunskaper och kompetens. Men till skillnad från andra typer av handelsplatser verkar man också ha stannat kvar. Staden blev en ny typ av tillhörighet, och med vikingatiden kommer därmed de första stadsborna.
Forskningsprojektet Vikingafenomenet, Uppsala universitet
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
