Att ha en krislåda är bra om krisen kommer. Men minst lika viktigt är att ha lärt känna grannarna, i alla fall lite grann. Det kan bli livsavgörande, menar statsvetaren och krisforskaren Veronica Strandh.
Veronica Strandh är docent i statsvetenskap och lektor i offentlig förvaltning vid Umeå universitet. Hon forskar om krisberedskap, civilsamhället och frivilligas roll vid kriser och olyckor. Om Sveriges civila krisberedskap säger hon:
– Jag vill inte låta alarmistisk, men vi är just nu i ett skede där den behöver utvecklas ganska snabbt.
Granngemenskap är viktigt
En aspekt av krisberedskap i samhället handlar om att man har koll på sina grannar, åtminstone lite grann. Forskningen har visat att i områden med stark granngemenskap återhämtar sig människor snabbare vid en kris.
Det som på engelska beskrivs som ”community”, eller på svenska ”granngemenskap”, beskrivs i forskningen som en viktig faktor i USA och Australien, till exempel.
– Det finns många vittnesmål och historier om grannar som hjälper till att söka igenom hus efter en naturkatastrof och markerar med ett stort kryss på byggnader, vilket gör att räddningstjänsten i en prekär situation snabbt kan se att där inte finns några människor och kan dirigera insatserna där de behövs som mest, säger Veronica Strandh.
Bra koll kan rädda liv
Starka granngemenskaper finns självfallet även i Sverige, främst på landsbygden. Veronica Strandh har i intervjuer undersökt bland annat den aspekten.
– I intervjuerna som jag gjorde i Jämtland och Härjedalen framträder det tydligt att det är det sociala kittet mellan grannarna som gör att man har en väldigt bra koll på varandra.
”Kollen” kan innebära att människor får hjälp och förnödenheter vid en kris, trots att de kanske lever avsides eller är svåra att nå. Det kan också handla om att alla får chans att lämna ett område vid evakuering. Dessutom handlar det om att människor i ett område vet vilka resurser som finns – och var.
– Invånarna på landsbygden känner till varandras styrkor och svagheter. Man vet vem som har en traktor, eller att hon där borta är jättebra på att fiska, och att en tredje har ett reservaggregat. Det blir en slags informell inventering av vilka resurser som finns i lokalsamhället, säger Veronica Strandh.
– Själva mentaliteten på landsbygden är svår att översätta, där inställningen ofta är att ’vill vi ha något måste vi fixa det själva’. Det finns sedan barnsben en individuell resiliens och erfarenhet av att vara förberedd på om något skulle hända.
Morsa på grannen
Ett tips till stadsbor, säger Veronica Strandh, är att ta lärdom av landsbygdsborna och i högre utsträckning stifta bekantskap med grannarna. Då finns ett mer uttalat nätverk om en omfattande samhällskris inträffar.
– I min undervisning brukar jag skämtsamt ta upp exemplet när vi lyssnar med örat vid dörren innan vi går ut i trapphuset för att försäkra oss om att ingen är där innan vi går ut. Det är ett väldigt dåligt beteende ur krissynpunkt. Att faktiskt ta sig lite tid att heja på folk, etablera någon form av relation, man behöver inte älska alla för det. Att ha ett namn och ett ansikte på varandra är en bra början.
Alla bär ansvar
I vissa hyresrättsföreningar, säger Veronica Strandh, har det startats initiativ till studiecirklar och träffar där krisberedskap är temat. Hon tycker sig även se ett retoriskt skifte från myndigheter och politiker där medborgare, utöver att ordna med egen krislåda, uppmanas att engagera sig i en ideell förening eller i frivilliga försvarsorganisationer.
– Budskapet är tydligt, varje person behöver inse att det är vi tillsammans som har ansvaret att försvara landet och att vara förberedda på en kris.
Läs också:
Träd första hjälpen vid översvämningar
Svensken villig försvara landet – men hur länge räcker krislådan?
Kontakt:
Veronica Strandh, statsvetare och universitetslektor, Umeå universitet
veronica.strandh@umu.se
