Flickor i årskurs tre är fulla av självförtroende och intresse för teknik. Ett par år senare är mycket av det borta. I sin doktorsavhandling vid Linköpings universitet drar Ulrika Sultan slutsatsen att de satsningar som har gjorts för att öka tjejers teknikintresse är en del av problemet – inte lösningen.
– En nioårings självförtroende är ju det härligaste som finns. De kan allt, de vet allt. Det finns inget som är läskigt eller farligt.
Det säger Ulrika Sultan vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet.
I femman har något hänt
Som en del i sin doktorsavhandling har hon studerat tekniklektioner från årskurs tre till sex. Undervisningen var överlag bra och läraren gjorde allting rätt, säger Ulrika Sultan, som själv har arbetat som tekniklärare. Ändå fanns en stor skillnad mellan årskurserna. Medan flickorna i trean frejdigt gav sig i kast med teknikuppgifter hade tjejerna i femman tappat självförtroendet.
– Jag hade sett årskurs tre-tjejerna byta borr och välja stora sågar. Nu kunde de ingenting.
I en annan del av avhandlingen deltog Ulrika Sultan i ett teknikläger för hundra högstadietjejer. Det som förenade deltagarna var intresset för teknik, men också att flickorna i sin vardag upplevde sig själva som ensamma om sitt intresse. Ofta var de den enda flickan i klassen som gillade teknik.
Otekniska flickan, en myt
Beslutsfattare betraktar ofta flickors bristande teknikintresse som ett problem och gör satsningar för att råda bot på det. Men att beskrivas som ett problem kan i själva verket förstärka tjejers självbild av att sakna intresse för teknik, menar Ulrika Sultan. Forskning visar att den otekniska flickan inte finns. Istället blir hon till.
Ulrika Sultan säger att hon haft utbildningar för pedagoger där kvinnorna inte ens velat borra ett hål eftersom det kan bli fel. Det som hänt i årskurs fem är att flickor har blivit medvetna om hur vuxna kvinnor beter sig och vilka förväntningarna är, menar hon. Till det ska läggas trycket från sociala medier.
Viss teknik är mindre värd
Ett annat problem, enligt avhandlingen, är vad som betraktas som teknik. Det finns en uppdelning mellan ”hård” teknik och ”mjuk” teknik, där den förstnämnda förknippas med det manliga och den senare med det kvinnliga. Hård teknik, som att hålla på med hårdvara i datorer, tenderar att betraktas som riktig teknik, medan att kunna läsa mönster, sy och virka inte gör det.
Att förändra föreställningar om manligt och kvinnligt går långsamt. Men att i skolan erbjuda båda typerna av teknik till båda könen på lika villkor vore en början, menar Ulrika Sultan.
– Då skulle man bredda synen på teknikämnet och fler skulle få känna igen sig i att de är intresserade.
Råd till lärare: Syna dig själv
Ulrika Sultan rekommenderar tekniklärare att börja med att granska egna föreställningar, uttryckssätt och förväntningar på barnen. Om en lärare förutsätter att hälften av eleverna i ett klassrum inte kommer att vara intresserade – ja, då kanske något i undervisningen bör förändras.
Till beslutsfattare är Ulrika Sultans råd att förstärka teknikämnet i skolan från början. Det skulle göra att de flickor som har ett intresse också kan behålla det.
– Man lägger så mycket krut på högstadiet då deras teknikintresse är som lägst. Om man tänker strategiskt måste man satsa tidigare eller varför inte göra insatser mot vuxna kvinnor så att man får tillfälle att inse att man är teknisk och kan arbeta med teknik, säger Ulrika Sultan.
I sin avhandling knyter hon an till FN:s hållbarhetsmål om allas lika rätt till utbildning. Att minska barriärerna för flickor som vill välja en teknisk bana är en del av det, menar hon.
Avhandling:
I vems ögon är jag teknisk?: En studie om “problemet” med den teknik(o)intresserade flickan, Ulrika Sultan, Linköpings universitet.
