6 av 10 barn är oroliga för klimatet. Och många tycker att vuxenvärlden har svikit. Ungefär varannan vuxen har också klimatoro – så stark att den utgör hinder i vardagen, visar ny forskning. Ta oron på allvar och våga möta den, säger forskaren Maria Ojala.
Klimatoro är i grunden helt normal, menar Fabian Lenhard, psykolog och forskare vid Karolinska institutet.
– Det är en rimlig och adekvat reaktion. Vi känner oro för att någonting inte står rätt till, och för att vi behöver lösa ett problem som vi är konfronterade med. På det sättet är oro precis den känsla som vi ska och behöver känna i förhållande till klimatkrisen.
Tabu att prata klimat på festen
Men för en del människor blir klimatoron störande eller ohjälpsam. Man oroar sig mycket varje dag, har svårt att sova, känner sig spänd eller rastlös hela tiden. Den oron blir till ett hinder i många vardagssituationer. Särskilt tydligt blir det i sociala situationer när man umgås med andra, kanske träffar nya personer, går på fest eller liknande, säger Fabian Lenhard.
– Vi vet ännu inte varför just de situationerna upplevs som svåra, men det kan ha något att göra med att klimatet i vissa sociala sammanhang fortfarande upplevs som ett tabutema. Samtidigt vet vi att det är väldigt viktigt att kunna ha öppna, konstruktiva samtal om klimatet, eftersom det är en förutsättning för att kunna hitta gemensamma lösningar.
Många vill ha hjälp
Många vill också ha hjälp med att hantera den här ohjälpsamma oron, visar den studie som Fabian Lenhard och hans kollegor nyss publicerat. De har också undersökt om klimatoron kan bli ett hinder för människor att göra något konstruktivt för miljön eller klimatet.
– Tidigare har man funderat om det finns något som kallades ”eco paralysis”, det vill säga att man blir handlingsförlamad av sin klimatoro. Men motsatsen verkar vara fallet. Men vi vet också att det inte räcker med oro, det krävs vägledning och stöd för att åstadkomma meningsfulla och långsiktigt hållbara förändringar, säger Fabian Lenhard.
I studien frågade forskarna människor hur de skulle vilja få hjälp med sin klimatoro? Svaret blev ”med strategier”:
- för att hantera oron i vardagen,
- för att kunna leva mer hållbart som individ,
- och för hållbara beteenden tillsammans med andra, det vill säga på grupp- eller organisationsnivå.
– De önskemålen tar vi nu hänsyn till när vi utvecklar ett psykologiskt stöd för personer som är bekymrade över klimatförändringarna och vill engagera sig i frågan, säger Fabian Lenhard.
* Det psykologiska stöd som forskare vid Karolinska institutet nu arbetar fram blir webbaserat och bygger på KBT, kognitiv beteendeterapi. 8 av 10 vuxna känner sig oroliga för klimatet.
Barn hittar strategier själva
När det gäller barn och unga, 12-18 år tror bara fyra av tio att vi kommer att lösa klimatkrisen. Det visar en undersökning som gjordes på uppdrag av organisationen Våra barns klimat i slutet på 2023.
Andelen hoppfulla ungdomar har minskat stadigt sedan undersökningen först genomfördes 2020. Men barns oro för klimatet behöver inte nödvändigtvis vara något att oroa sig för, menar psykologen och forskaren Maria Ojala, vid Örebro universitet.
– Oron är en rimlig respons på klimatförändringarna, och en oro som under rätt förutsättningar kan leda till handling. Det viktiga är att validera den.
Ojala var en av de första i världen att studera hur unga förhåller sig till klimathotet. Och studierna visar att barn och unga har flera olika strategier:
– Bilden att barn bara är passiva offer stämmer inte riktigt. Unga är oroliga, men kan redan i 11–12-årsåldern hantera sin oro, säger Maria Ojala.
Ett exempel är klimataktivisten Greta Thunberg som drabbades av depression på grund av sin klimatoro när hon var elva år. Senare bestämde hon sig för att försöka göra något åt klimatet. Hon blev känd i hela världen när hon 2018 som 15-åring började strejka framför riksdagen varje fredag med plakatet ”Skolstrejk för klimatet”.
Förnekare, undvikare eller problemlösare?
De här olika attityderna till klimatförändringarna kom fram i Ojalas forskning:
En liten grupp, där de flesta är pojkar, förnekar att klimatförändringarna är ett problem. Andra känner stor oro och hanterar den genom att undvika att läsa eller lyssna till sådant som handlar om klimatet.
Många unga hanterar även frågan på ett problemfokuserat sätt och försöker att hitta lösningar. De letar information, pratar med kompisar eller ändrar sin livsstil, till exempel genom att sluta äta kött.
Men bland tonåringar finns också en grupp som känner en passiv oro som gränsar till hopplöshet.
Unga vägrar tappa hoppet
Unga använder också strategier för att hitta hopp, visar Maria Ojalas forskning. En av dem, som är vanligast bland tonåringar, har tre komponenter.
- att ha tilltro till andra aktörer, forskning, teknisk utveckling och ibland politiker och miljöorganisationer.
- att kunna växla mellan hopp och oro
- att helt enkelt säga att ”man bara måste ha hopp”, en form av ”trotsigt hopp” där man trots starka känslor av pessimism vägrar att förlora hoppet.
Maria Ojala har mätt de olika strategierna i relation till hur mycket de unga känner att de kan påverka, hur mycket de vet om klimatfrågor, hur mycket de säger att de gör för klimatet och hur de mår. Det visade sig att alla tre komponenterna ovan är kopplade till engagemang, känsla av att kunna påverka och välmående.
– Bästa sättet att ge unga känslan av att de kan påverka är att låta dem vara delaktiga. Det är otroligt effektivt att känna att man tillsammans med vuxenvärlden kan göra det, säger Maria Ojala.
Oro är inget onormalt eller sjukt, menar hon. Men vuxenvärlden har en viktig roll i att stötta så att oron leder till engagemang i stället för hopplöshet. Men hur ska vuxna, ofta med egen klimatoro möta barnens? Här är 5 tips från Maria Ojala:
Så pratar du med barnen om klimatet
-
1
Uppmärksamma om de är oroliga. Bli inte rädd för oron eller skjut undan den – unga som bemöts på det sättet använder sig av mindre effektiva strategier för att hantera sin oro. Det viktiga är att validera oron och ta den på allvar.
-
2
Hjälp dem att sätta ord på oron. Det är först då den blir kontrollerbar. Utgå ifrån barnen och låt dem få prata.
-
3
Hjälp dem att vara aktiva. Mycket psykologisk forskning visar att om människor är oroliga behöver de inte bara sätta ord på oron utan också veta vad de kan göra. Barn tittar på hur du beter dig. Och då gäller det att inte fastna i vad vi kan göra som konsumenter, utan att visa att vi kan vara aktiva samhällsmedborgare. Studier visar också att det som hjälper mot hopplöshet är att vi är många som engagerar oss.
-
4
Unga kan ha en väldigt cynisk bild. Studier har visat att många inte tycker att vuxna tar ansvar. Lärare kan bjuda in eller ta med barnen ut till vuxna som jobbar med frågorna.
-
5
Man kan också öva på perspektivtagande. Att se det allvarliga i situationen och inte förminska oron, men även fokusera på framsteg som sker och positiva framtidsvisioner om ett mer hållbart samhälle som kan leda till hopp, säger Maria Ojala.
Tipsen gäller unga från 11 år och uppåt. ”Jag tycker inte att man ska utsätta riktigt små barn för klimatfrågan. Det är bättre att de är ute i naturen och får respekt för den. Det leder till att de blir engagerade i klimatfrågor när de bli vuxna”, säger Maria Ojala.
8 av 10 vuxna oroar sig för klimatet
2012 visade SOM institutets årliga opinionsundersökning att 39 procent av de vuxna personerna i Sverige kände sig ”mycket oroliga” för klimatförändringarna.
År 2023 hade den siffran ökat till 51 procent. Om man räknar in de personer som svarade att de var ”mycket oroliga” och ”ganska oroliga” visar undersökningen att 84 procent av den vuxna befolkningen är oroliga för konsekvenserna av klimatförändringarna.
Text: Abigail Sykes och forskning.se
Intervjun med Maria Ojala var först publicerad i webbtidningen Extrakt
