Varför kan det kännas så ruskigt pinsamt att dratta omkull i andras åsyn? En förklaring, enligt psykologiforskaren Lotta Strömsten vid Umeå universitet, är att vurpan kan uppfattas som ett tecken på en farlig svaghet.
Du snavar i en trappa eller trillar från cykeln. Eller så är det vinter och ett tunt lager is ligger på marken. Och plötsligt får skosulorna inget grepp. Du gör en ofrivillig dans som i en tecknad serie innan du landar på marken. Duns. Aj.
Förutsatt att du inte är allvarligt skadad kan din första reaktion bli att se dig om – vem såg? Vilken osnygg vurpa. Så pinsamt.
Men varför är det pinsamt? Du har ju inte begått något brott, inte ens gjort något fel, bara trillat.
Skam ger överlevnad
Den starka reaktionen, som nog många känner igen, handlar om skam – och en urgammal rädsla för att bli utstött. Det menar Lotta Strömsten som är doktor i psykologi vid Umeå universitet och som har forskat om skam och om hantering av skam.
Skamkänslor är en signal på att vi har gjort något som vi eller andra upplever som ett misslyckande, att vi har begått en social överträdelse eller att vi har riskerat att skada en relation till en annan individ, säger Lotta Strömsten.
– Skammen får oss att ändra beteenden och har varit jätteviktig för vår överlevnad. Skammens funktion är att människor ska slippa förlora sin plats i en grupp. För människor klarar sig inte utanför sin grupp, eller flock. Det gjorde vi inte historiskt och det gör vi inte nu, heller, i alla fall inte tidigt i livet.
Men att vurpa är väl ingen social överträdelse? Så varför är det pinsamt?
– Ja, det kan tyckas som en oproportionerligt stark reaktion. Man får nog gå ännu längre tillbaka i människans historia. Det finns socialantropologisk forskning som har studerat empati genom tiderna. Det finns forskare som menar att empati tidigare främst inte har handlat om omhändertagande, utan snarare om att hitta svagheter hos andra i gruppen.
Hur menar forskarna då?
– Människor har använt en empatisk förmåga för att avgöra vem som ska skjutas från gruppen eller vem som inte får reproducera sig. Vem har lyten, skador, sårbarheter? Vem kan bära på smitta? Det är det, tror jag, som gör att skam-reaktionen när vi trillar omkull blir så kraftig. Vi är så oerhört rädda för att visa oss sårbara och riskera att stötas ut.
Men människor har väl tagit hand om varandra även historiskt, och skyddat svagare individer?
– Absolut. Så här: Människans empatiska förmåga utvecklades tidigt. Den gjorde det möjligt att upptäcka andras svagheter. Så småningom utvecklades även förmågan till målinriktat omhändertagande. Arkeologiska fynd visar att människan började ägna sig åt att vårda sjuka och skadade. Vi är dock mer benägna att hjälpa dem som vi tycker om. Skammen fyller en viktig funktion i detta. Funktionen är att vårda våra relationer.
Hur kan skam vårda relationer?
– Skammen gör oss uppmärksamma på att ”oj, här finns risken att jag blir utstött, vad kan jag göra för att rädda mitt anseende och min plats i gruppen”. Det är därför det upplevs så lugnande i situationer som väckt skam att bli bemött med förståelse och omsorg, eftersom det återställer ordningen. Det kan handla om att man får höra saker som ”Det är ingen fara, det där hade kunnat hända vem som helst, jag tycker om dig ändå”.
Trillar vi och någon räcker fram en hand för att hjälpa och frågar hur det gick kan vårt instinktiva svar bli ”Det gick bra!”. Även om vi känner oss halvt blåslagna.
– Ja, en typisk reaktion på skam är att göra sig liten eller osynlig. Vi vill gömma oss, sjunka genom golvet och inte prata om det. Vi låter resten av gruppen vinna för att undvika att bli undanskuffade.
Om någon gör en vurpa, hur hanterar omgivningen den personens skam?
– Ibland hjälper vi. Men ibland kan vi försöka att hjälpa någon att rädda sitt ansikte genom att låtsas som ingenting. Ser vi någon trilla omkull kanske vi utvärderar situationen snabbt, ser att inget allvarligt har hänt och hjälper sedan personen att slippa skämmas genom att bara gå vidare.
Det kallas sekundärskam, säger Lotta Strömsten.
– Vi kan uppleva skam när andra är i en situation som kan få dem att skämmas. Då vill vi också gärna fly. Omtanke kan också göra att vi tar mod till oss och agerar. Men i ganska många situationer väljer människor att titta bort och rädda sig själva – och därmed rädda den andra personen. Det är en intressant dans, som vi sysslar med.
Många som gör något pinsamt försöker att le och skratta efteråt. Varför?
– Skam skapar avstånd och ett ojämnt maktförhållande. Medan glädje, leende och skratt jämnar ut maktbalansen. Det är en avväpnande reaktion och ett vanligt sätt att hantera skamsituationer. Men det beror mycket på hur det görs. Är man betraktare och skrattar kan det bli en kränkning och ett dubbelt skambeläggande. Det är om glädjen är delad som effekten blir god.
Text: Lisen Forsberg
