När permafrosten tinar kan människor som bor i Arktis drabbas av en rad problem. Upptiningen kan till exempel påverka försörjning, infrastruktur och miljö. En studie från bland annat Umeå universitet har identifierat risker i fyra arktiska regioner.
Permafrost finns under cirka 15 procent av landytan på norra halvklotet, men klimatförändringar gör att arean krymper snabbt. När permafrost tinar ökar utsläppen av växthusgaser som driver på den globala uppvärmningen. Vägar, annan infrastruktur och byggnader kan även påverkas när marken inte längre är frusen och då blir instabil.
Utvecklingen väntas få stora konsekvenser för cirka tre miljoner invånare i de områden som är mest utsatta för nedbrytning av permafrost.
– I Sverige är permafrostmarker viktiga som kollager i marken och för traditionell markanvändning, som renskötsel. Liksom i andra regioner i Arktis orsakar permafrosten förändringar i landskapet och riskerar att påverka lokala ekosystem och försörjning, säger Johanna Scheer, forskare vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Fyra arktiska regioner
I en tvärvetenskaplig studie har ett internationellt forskarlag undersökt risker för upptining av permafrost i fyra arktiska regioner. De har tittat närmare på Longyearbyen i norska Svalbard, Avannaata kommun i Grönland, Beaufort Sea-regionen och Mackenzie River Delta i Kanada samt Bulunskiy-distriktet i Ryssland.
Permafrost – en naturlig frys
Permafrost är mark som förblir frusen i minst två år i rad och den återfinns under marken och havsbotten i polar- eller fjällområden.
Permafrost fungerar som en naturlig frys och kolreservoar och bevarar organiskt material från nedbrytning.
När permafrosten tinar på grund av klimatförändringarna bryter mikrober ner det bevarade organiska materialet och frigör växthusgaser som bidrar till den globala uppvärmningen.
När den är frusen ger permafrost också en stabil grund för infrastruktur. Upptining destabiliserar marken, vilket leder till erosion och markdeformationer som hotar stabiliteten hos byggnader, vägar och annan infrastruktur.
Risker för infrastruktur och försörjning
Forskarna identifierade fem viktiga risker kopplade till krympande permafrost. De rör infrastruktur, störningar i transporter, försämrad vattenkvalitet, men också livsmedelssäkerhet och hälsoproblem, till exempel ökad risk för infektionssjukdomar.
Konsekvenser som fallerande infrastruktur, avbrott i transporter och försörjningsproblem väckte oro i alla undersökta områden, eftersom detta skulle ha en omfattande inverkan på både samhälle och ekonomin.
I Kanada ansågs särskilt utsläpp av föroreningar från bristfällig industriell infrastruktur, till exempel övergivna olje- och gaskällor, som ett allvarligt hot mot både människors och djurs hälsa.
Ekosystem och identitet kan påverkas
I regioner där traditionell markanvändning och försörjning är viktiga delar av lokalbefolkningens kulturella identitet, sågs permafrostens negativa effekter på livsmedelsförsörjningen som ett stort problem.
– De fysiska processer, faror och samhälleliga konsekvenser som är förknippade med permafrostupptining utgör risker som uppfattas olika över hela Arktis beroende på det lokala sammanhanget och platsberoende särdrag. Att förstå den komplexa karaktären hos dessa risker är avgörande för att stödja motståndskraften och anpassningsförmågan hos arktiska samhällen, säger Johanna Scheer.
I ett uppföljande projekt ska forskare vid Umeå universitet titta närmare på de komplexa sambanden mellan upptining av permafrost, förändringar i vegetationen, föroreningar och markanvändning. Forskarna kommer särskilt fokusera på att kartlägga och bedöma effekterna av äldre oljekällor och permafrosttining på vegetationen i Mackenzie River Delta-regionen i Kanada.
Vetenskaplig studie
A transdisciplinary, comparative analysis reveals key risks from Arctic permafrost thaw, Nature Communications Earth and Environment.
