En hemlig lista på 774 nazikollaboratörer har skapat politisk storm i Kanada. Skandalen briserade när en 98-årig veteran hyllades i parlamentet – och en kanadensisk forskare avslöjade sanningen i en tweet.
Ottawa, 22 september 2023: Ukrainas president Zelenskij är på besök i Kanadas parlament. Talmannen ber en 98-årig inbjuden kanadensisk veteran som stred mot ryssarna under andra världskriget att ställa sig upp. Han får stående ovationer från hela församlingen inklusive premiärminister Justin Trudeau. En tweet från en kanadensisk forskare några timmar senare grumlar firandet: Mannen har högst sannolikt kämpat för nazisterna, skriver han. Tweeten får spridning, uttalandet verifieras. Talmannen får avgå och skandalen är ett faktum.
Historiker spårar sanningen i arkiven
Hur kunde detta hända? För att förstå händelsen, som kommit att kallas för ett av Kanadas mest pinsamma ögonblick, behövs en historisk tillbakablick – och historiker.
Per Anders Rudling är en av dem. Han är docent i historia vid Lunds universitet och forskar på etnisk nationalism och identitetsbyggande i de länder som utgör det forna Sovjetväldet.
Sedan femton år tillbaka samarbetar han med den amerikanske historikern Jared McBride vid University of California, UCLA. Tillsammans har de gått igenom korrespondensen mellan Kanada och flera länder, sammanställt material från olika arkiv och på sätt kunnat rekonstruera en lista på krigsförbrytare som Kanada valt att hemlighålla.
– Även om Kanada inte vill tillgängliggöra informationen så finns den nu tillgänglig och kommer offentliggöras inom några dagar, säger han.
Veteraner från Waffen-SS fick skydd i Kanada
Men först den historiska tillbakablicken. Under andra världskriget tog hundratusentals män runt om i Europa värvning i Waffen-SS, nazisternas frivilligarmé. I krigsslutet hamnade flera av dem som krigsfångar hos de allierade.
Soldater med rötter i länder och områden som inlemmats i Stalins Sovjet i samband med Molotov-Ribbentrop-pakten slapp förvisning dit, då de västliga allierade inte accepterade den sovjetiska ockupationen. Få länder var först villiga att ta emot dem. Men 1950 bestämde USA – som höll i taktpinnen – att dumpa dessa veteraner i länder i det brittiska samväldet, främst Kanada och Australien.
– En orsak till att det blev just Kanada var att landet hade en ukrainsk diaspora som lobbade för att de skulle komma just dit. Detta i kombination med att det knappt fanns en judisk minoritet som kunde föra sin talan. Under kriget hade Kanada en synnerligen strikt migrationspolitik och vägrade ta emot judiska flyktingar.
Gömdes och glömdes i arkiven
Efter en mycket begränsad granskning av soldaternas förgångna – bara två procent granskades – tilläts Waffen-SS-veteranerna invandra till Kanada. Allteftersom inlemmades de i samhället – och deras mörka historia gömdes i arkiven och glömdes mer eller mindre ofta bort. (Därutöver fanns alla de nazister som flydde Europa, ofta under fingerat namn, och dessa hamnade vanligtvis inte i några register alls.)
– Man ska komma ihåg att när de kom till Kanada i slutet av 1940-talet var det väldigt lite intresse runt Förintelsen, inte heller i Europa, utan då var bara kommunistspöket på tapeten. Dessutom behövdes arbetskraft i en snabbväxande ekonomi, så det var praktiskt att de kom.
Omvärldens intresse för Förintelsen tog fart först efter Eichmannrättegången 1961 och därefter Sexdagarskriget 1967 efter vilket Israel och USA hamnade på samma sida i kalla kriget. Med TV-serien ”Förintelsen” 1978 blev folkmordet på Europas judar en del av det kollektiva minnet.
I samma veva ökade trycket från framför allt förintelseöverlevare att öppna upp arkiven och göra upp med historien.
– Det har varit väldigt stor skillnad i hur samarbetsvilliga länderna varit i frågan. Kanada utmärker sig på ett negativt sätt här, de har verkligen lagt locket på, säger Per Anders Rudling.
Falsk rapport släpptes
Kanada initierade visserligen en egen sanningskommission, den så kallades Deschênes-kommissionen, på 1980-talet. Problemet var att kommissionens rapport hemligstämplades av den kanadensiska regeringen. I stället gick man ut med en offentlig rapport som i korthet slog fast att männen grundligt hade screenats och att krigsbrott inte kunde styrkas.
Slutsatserna gick i mångt och mycket stick i stäv med vad kommissionen faktiskt kommat fram till, skulle det sedan visa sig. Våren 2024, efter fadäsen i parlamentet då trycket på regeringen ökade, släpptes till slut en fullständig, nästan ocensurerad rapport. I den stod att över tvåhundra av namnen kunde länkas till krigsbrott, och drygt tjugo för särskilt allvarliga krigsbrott som kommissionen rekommenderade skulle utredas av kanadensiska myndigheter.
– Ingen har dömts, och enbart en person har deporterats, säger Per-Anders Rudling.
Öppenhet det bästa i längden
Kanadas regering valde alltså till slut släppa rapporten, dock ej listan på namn. Men Per Anders Rudling är på väg att tillsammans med sina amerikanska kollegor att göra det.
Genom att bland annat spåra korrespondens med USA som från början registrerade dessa personer och där transparensen är betydligt högre har de en fått fram en lista på namn.
På vilket sätt den kommer att släppas är inte riktigt klart. Jared McBride och Per Anders Rudling har i kanadensisk media (se länk nedan) uppmuntrat myndigheter att öppna arkiven, så kanske deras uppamning hörsammas innan de själva lägger ut den.
Per Anders Rudling understryker att han som forskare inte är aktivist och att hans syfte inte är att ”sätta dit” den kanadensiska regeringen. Hans syfte är att som forskare verka för kunskap och öppenhet.
– Det här fiaskot i parlamentet hade kunnat undvikas om landet hade haft större öppenhet och gjort upp med sin historia. Idag finns så klart en rädsla att spela ryssarna i händerna, eftersom flera kom från Galizien som idag hör till Ukraina, men bättre att bita i det sura äpplet och göra upp med historien.
– Huvudbudskapet i hela den här historien är att öppenhet och historisk kunskap är det bästa i längden.
Men vad är vinsten med att gå ut med just en namnlista så långt efteråt? Nästan alla är avlidna och kan inte ställas inför rätta?
– Transparens och tillgång till källmaterial är en förutsättning att förstå det förgångna, i bästa fall också kunna dra lärdomar av den. Tillgång till källmaterial, 80 år efter andra världskrigets slut, inte minst runt den ganska solkiga historien runt invandringen av fyrsiffriga nummer av Waffen-SS-veteraner till Kanada runt 1950 skulle kunnat undvika skandalen i parlamentet.
Svensk parallell: Baltutlämningen och efterspelen
Den så kallade baltutlämningen 1946 och det som följde efter har liknats vid en svensk motsvarighet, enligt Per Anders Rudling. Namnet till trots fick nästan alla av de totalt 36 000 baltiska krigsflyktingarna stanna i Sverige. Bland dem fanns flera med problematisk bakgrund, som alltså fick en fristad här.
Dock utlämnades 146 Waffen-SS-soldater med främst lettisk bakgrund, samt 2 700 tyskar och österrikare, till Sovjetunionen.
Utvisningen ledde till en starkt polariserad debatt i Sverige som lämnade djupa spår. Simon Wiesenthal Center gav också Sverige låga betyg vid flera tillfällen för bristande samarbete när det gällde att lagföra misstänkta nazistiska krigsförbrytare.
Denna artikel är en bearbetning av en text från nyhetsbrevet Apropå.
