Vilken hjälp våldsutsatta kvinnor får när de behöver ett nytt hem skiljer sig stort mellan olika kommuner, visar en rapport. I brist på nationella riktlinjer blir enskilda tjänstemäns attityder avgörande och stödet blir oförutsägbart.
För kvinnor som lämnar en våldsam relation är en ny trygg bostad avgörande. De har ofta med sig många år av fysisk, psykisk och ekonomisk misshandel. Det finns också en risk att våldet ökat i samband med separationen och det är inte ovanligt att våldsutsatta kvinnor går tillbaka till de farliga hem som de har flytt ifrån eftersom de inte får tillräcklig hjälp att hitta ett nytt tryggt permanent boende.
En rapport från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet visar att det är stor skillnad mellan olika kommuner vilken hjälp misshandlade kvinnor får när de behöver ett nytt hem.
Tjänstemäns attityder är avgörande och eftersom det saknas nationella eller kommunala riktlinjer hamnar besluten långt ner i organisationen och det gör att enskilda handläggares eller arbetsgruppers inställning och kunskaper påverkar i hög grad.
– Det finns kommuner i vår studie där drabbade kvinnor inte fått hjälp till egen bostad, trots att det finns lediga lägenheter. Det beror på bristande samordning mellan socialtjänsten och bostadsförsörjningen. I ett fall har det kommunala bostadsbolaget ordnat fram en lägenhet, men socialtjänsten gjorde en annan bedömning och tyckte att kvinnan inte hade särskilt skäl för att få hjälp med den typen av kontrakt, säger Sara Skoog Waller, doktor i psykologi vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa: Nationellt centrum för kvinnofrid på Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
Flera kommuner saknar handlingsplaner
Forskarna har undersökt vilken hjälp våldsutsatta kvinnor får från sin kommun när det gäller att hitta en ny långsiktig bostad. De har intervjuat ett femtiotal handläggare och beslutsfattare i åtta kommuner och studerat allmänna handlingar i form av utredningar och beslut om skyddat, tillfälligt och permanent boende under två års tid.
Resultatet visar att det ofta finns en vilja att samverka lokalt och att många kommuner gör ett mycket bra arbete, också tillsammans med andra kommuner. Men i frånvaro av nationell styrning blir stödet ofta personberoende, kortsiktigt och sårbart vid omorganisationer eller ändrade arbetssätt.
I flera kommuner saknas handlingsplaner och insatserna är mer händelsestyrda än grundade i skriftliga rutiner. Det här mönstret finns i flera kommuner oavsett storlek, demografi och graden av bostadsbrist.
– Ju längre ner i organisationen frågan hamnar, desto mer oförutsägbart blir stödet. I en av kommunerna i studien har man hänvisat kvinnor till ett vanligt akutboende för hemlösa. Det är ingen trygg eller bra lösning för den här gruppen, och särskilt inte för deras barn. Det visar att kommunen missat bostadsfrågans betydelse i arbete mot våld.
”Du får ta vad du får”
Sara Skoog Waller har flera exempel på när det inte blivit bra. Ett exempel är när tjänstemän signalerar till hjälpsökande kvinnor att ”du får ta vad du får, var glad att du lever”. Då ses inte kvinnan som en individ utan bara ett överlevnadsprojekt. Kvinnor i studien beskriver hur de efter en flytt har varit tvungna att lämna sin arbetsplats, sina nätverk och trygga platser som de har vuxit upp på. De kan även ha behövt tvingas byta identitet. Att då hamna i undermåliga bostäder långt bort och isolerat förvärrar allt.
– De behöver bo på ett ställe där de kan ha ett hem och bygga en vardag som fungerar. Där det är nära andra människor och dit det är lätt att ta sig till och från skola och arbete. Oftast är det bästa för barnen att kunna gå kvar i sin skola och behålla sina sociala sammanhang.
Små kommuner ibland bättre
Forskarna har tittat på både större och mindre kommuner, både tätort och glesbygd, och de har sett att stödet till kvinnorna ofta fungerar bättre i de mindre kommunerna, tack vare en mindre organisation och tätare samarbete mellan olika arbetsgrupper.
De är också mer beroende av bra samarbete med andra kommuner. I de större kommunerna var det vanligare att kvinnorna slussades runt mellan olika instanser som alla resonerade olika.
Studien kom också fram till att ekonomiskt våld, vårdnadstvister och rättsprocesser förstärker och förlänger kvinnornas utsatthet, även efter att relationen avslutats. Många saknar i dag möjlighet att stå på ett kontrakt, till exempel på grund av skulder, bodelning eller att de inte har varit yrkesverksamma under relationen.
– Kommunerna måste erkänna våld som en särskild faktor. Stödet måste handla om att ge möjlighet till trygghet och återhämtning och inte krav på prestation och egen drivkraft. Man pratar om att kvinnorna ska bli självständiga och ta eget ansvar men man ser inte att de blivit av med hela sina liv. Man måste fråga sig vad står kvinnorna i för situation när de lämnar, för att kunna hjälpa dem.
Behövs nationell styrning för våldsutsatta kvinnor
Rapporten visar att det behövs nationell styrning, tydliga riktlinjer och en erkänd rätt till stadigvarande boende för våldsutsatta.
Det skulle minska skillnaderna mellan kommuner och skapa bättre förutsättningar för återhämtning, trygghet och barnens långsiktiga välmående.
– Det krävs att kommunerna skriver in våldsutsatta som en särskild prioriterad grupp i sin bostadsförsörjningsplan. Både staten och kommunerna måste ta ett större ansvar för att den här gruppen som har allvarliga och komplexa behov, i en väldigt utsatt situation, verkligen får det sammanhållna stöd som de behöver, säger Sara Skoog Waller.
Rapport:
En egen plats – våldsutsattas tillgång och rätt till trygga och stabila bostadsförhållanden, Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet.
