Trots ett starkt jämställdhetsfokus i Sverige under 2000-talet fortsatte anknytningsteorin att beskriva mamman som barnets främsta omvårdnadsperson, och pappan som den sekundära. Det framgår av en doktorsavhandling vid Umeå universitet.
När psykologen och forskaren Katarina Blume började granska hur anknytningsteorin tolkades och användes i Sverige under 2000-talet upptäckte hon ett tydligt mönster:
Trots att Sverige samtidigt drev en aktiv jämställdhetspolitik framställdes mamman som barnets huvudsakliga anknytningsperson i såväl psykologisk litteratur som inom praktiskt behandlingsarbete.
Gick inte ihop
– Jag såg att mamman i de flesta texter beskrevs som barnets ”huvudförälder”, medan pappan snarare blev ”andraförälder”. Det här gick på tvärs mot den samtida politiska diskursen om jämn fördelning av omsorgsansvar, säger Katarina Blume.
Anknytningsteorin, som började utvecklas på 1950-talet, har haft stort inflytande över förståelsen för föräldraskap och för barns utveckling. Teorin betonar vikten av en trygg relation mellan barnet och dess omvårdnadsperson. Det är en tanke som fått starkt fäste i både forskning och samhällsdebatt.
Sällan ifrågasatt modell
Runt millennieskiftet ökade anknytningsteorins närvaro i Sverige. Den syntes inte bara i psykologisk praktik utan även i myndighetsrapporter, statliga utredningar och i populärvetenskapliga medier.
– Det var tydligt att teorin användes som förklaringsmodell i många sammanhang, men sällan ifrågasattes. Jag ville undersöka vad som händer när vi betraktar den genom ett feministisk-psykologiskt perspektiv, säger Katarina Blume i ett pressmeddelande.
Mammor får skulden
I sin avhandling har Katarina Blume analyserat svensk anknytningsteoretisk litteratur från 2002 till 2012 och intervjuat psykologer som arbetar med föräldrar och barn. Det visar sig att behandling och rådgivning ofta riktas till mammor, och betydligt mer sällan till pappor.
Katarina Blume menar att konsekvensen blir att mamman riskerar att framstå som den som bär huvudansvaret för barnets välmående. Därmed riskerar mammor också att få skulden när något inte fungerar.
– Inom feministisk psykologi kallas detta ”mother-blaming”. Det innebär att mamman görs till bärare av barnets psykiska hälsa eller ohälsa, även när det finns strukturella eller relationella faktorer som spelar in.
Viktigt att granska egna teorier
Även om studien fokuserar på 2000-talet menar Katarina Blume att frågorna är fortsatt aktuella. Anknytningsteorin har fortfarande stort inflytande både i forskning och i praktiskt psykologiskt arbete.
– Psykologin som disciplin påverkar hur vi tänker om människor och relationer. Därför är det viktigt att vi också granskar våra egna teoretiska utgångspunkter. Min förhoppning är att avhandlingen bidrar till en mer reflekterande psykologi, säger Katarina Blume.
Avhandlingen visar hur teorier kan formas av sin tid och sina könsnormer.
– Jag tror att psykologi som ämne behöver kunna rymma den här typen av självreflekterande studier. Bara då kan vi utveckla både teori och praktik i takt med samhället, säger Katarina Blume.
Avhandling:
En jämställd bas?: en retrospektiv granskning av anknytningsteori och psykologisk praktik, ur ett feministisk-psykologiskt perspektiv, Umeå universitet.
