Maria på en åsna och Jesus i ett stall hör till våra mest självklara julbilder – men inget av detta står i Bibeln. Hur växte berättelsen om Jesu födelse egentligen fram?
I Bibeln är Jesu födelse en lågmäld händelse, berättad utan dramatik kring själva förlossningen. Men i den tidiga kristna rörelsen började berättelsen snabbt utvecklas.
På 100-talet talade kyrkofäder om Jesu födelse som ett mysterium och att barnet föddes i en grotta. Särskilt inflytande fick den utombibliska skriften Jakobs protoevangelium, där flera av våra mest välkända julmotiv dyker upp: Maria på en åsna, brådskan att hitta skydd och uppfattningen att Maria mirakulöst förblev jungfru även efter födseln.
Andra grupper gick ännu längre. I den gnostiska skriften Jesajas himmelsfärd ”framträder” barnet framför Maria på ett närmast okroppsligt sätt.
– De extremare traditionerna fick aldrig stort genomslag, men understryker den starka spänning mellan kroppsligt och andligt som verkar ha funnits i vissa delar av den tidigkristna rörelsen, säger Johanna Larsdal, doktorand i Nya testamentets exegetik* vid Göteborgs universitet.
*Exegetik, eller bibelvetenskap, handlar om att metodiskt tolka text i bibeln.
Synen på Maria föddes ur behov av kvinnlig andlig förebild
Att berättelserna skiljer sig åt är inte så konstigt, menar Johanna Larsdal. Den tidiga kristendomen var en rörelse av blandad kompott och så var den föränderlig, inga tydliga kyrkotraditioner hade blivit tongivande. När tron spreds utanför den judiska världen började den också möta nya kulturella behov.
Ett tydligt exempel är synen på Maria. I judisk tradition sågs barnafödande som en välsignelse från Gud, men i romersk miljö kopplades kvinnlig andlighet ofta till jungfrulighet, som hos vestalerna, prästinnor i det antika Rom.
– När fler ickejudar blev kristna ökade behovet av en kvinnlig andlig förebild. Maria började delvis ta den plats som grekisk-romerska gudinnor tidigare haft, säger Larsdal.
Berättelsen om de vise männen fick också nya betoningar. Den tidigkristna filosofen Justinus Martyren (cirka 100–165 år e.Kr.) ger dem en större roll än i Matteusevangeliet och beskriver dem som lärda män från Arabien – de första ickejudarna som sökte upp Jesus. Genom att utveckla deras historia gör han dem till förebilder för sin egen tids publik.
Så fick berättelsen fäste – återkommer varje jul
Flera av de inslag vi i dag tar för givna i julspel och julkrubbor nämns inte i Bibeln. Att traditionerna lever kvar beror mycket på att de är berättartekniskt starka och återkommer varje jul och på så sätt får de fäste.
Ett exempel är föreställningen om ”härbärget utan plats” som bygger på en översättning från 400-talet. Det grekiska ordet katalyma har i latinsk tradition tolkats som ”härbärge”, men nyare forskning visar att ordet troligen betyder ”gästrum”.
– Forskningen i dag har börjat luta mot att Josef och Maria redan bodde hos släktingar i Betlehem när det blev dags för Jesus att födas – men att gästrummet var för litet för en förlossning. Födseln kan därför ha ägt rum i familjens större rum, där man kunde ta in djur om natten och därför hade en krubba.
Födelseberättelsen sätter kvinnan i centrum
Födelseberättelsen har en särställning i Bibeln: här står en kvinna i centrum och får ett avgörande uppdrag från Gud. I en tid då barnafödande var både riskfyllt och identitetsskapande blev Marias erfarenhet särskilt betydelsefull – inte minst för kvinnor.
– Många av de traditioner som växte fram kan ses som försök att möta frågor och behov som evangelierna inte primärt berör. Därför kom de också att spela stor roll i människors vardag, säger Johanna Larsdal.
Hon menar att berättelsen fortsatt att beröra eftersom den rör teman som är allmängiltiga: födelse, förändring och nytt liv. När julen dessutom infaller i årets mörkaste period får budskapet om hopp och Guds närvaro extra tyngd.
– Att få samlas kring dessa teman är en viktig del av varför berättelsen om Jesu födelse fortsätter att tala till oss, säger hon.
Denna text var först publicerad på Göteborgs universitets webbplats. Text: Hanna Erlingson
