Vardagen i Västerås barnträdgårdar mellan 1940 och 1970 liknade på många vis dagens förskola. Men barnen hade friare tyglar på en del sätt – de kunde få arbeta fritt med såg och hammare, till exempel. Det framgår av en ny avhandling i pedagogik.
– Det är fascinerande hur mycket frihet barnen hade, säger Linnéa Waldekranz vid Örebro universitet.
I doktorsavhandlingen undersöker Linnéa Waldekranz vardagslivet i Västerås barnträdgårdar mellan 1940 och 1970. Fokus ligger både på det pedagogiska innehållet och på det emotionella klimatet, så som det beskrevs av dåtidens förskollärare, de så kallade ledarinnorna.
– Jag har studerat aktiviteter, lekar och temaarbeten, men också vilka känslor som barnen upplevde och uttryckte – och hur de tolkades av vuxna, säger Linnéa Waldekranz.
Avhandlingen visar att Västerås låg långt fram i sin utbyggnad av förskoleverksamheten. Redan i slutet av 1960-talet kunde alla fem- och sexåringar erbjudas plats i förskola, långt före den nationella förskolelagen som kom 1975 och som ledde till en kraftig utbyggnad av det svenska förskoleväsendet.
– Det var oväntat att utbyggnaden kom så tidigt. Det visar hur stort värde staden Västerås satte på barnomsorgen, säger Linnéa Waldekranz.
Sagostunder med ledarinnan
Barnen hade tillgång till ett rikt utbud av material och aktiviteter. Delar av dagen ägnades åt fri lek, andra åt temaarbete – på den tiden kallades det intressecentra – som handlade om till exempel trafik, trädgård eller högtider. Ett annat återkommande moment var samlingen, där barnen och ledarinnan sjöng, läste sagor och spelade instrument.
– Det påminner mycket om hur man arbetar i förskolan idag.
Forskningen visar tydliga könsmönster i barnens val av lekar. Pojkar valde oftare bygglek, träslöjd och fordonslek, medan flickor i högre grad valde docklek och sömnad. Liknande skillnader fanns i hur deras känslor beskrevs – flickor beskrevs som gladare, pojkar som argare.
Fritt fram att såga
En av de mest slående skillnaderna mot idag var graden av självständighet som barnen tilläts.
– Det fanns en tillit till barnens förmåga som vi kanske tappat bort idag. Barn fick arbeta fritt med sågar och hammare – även de med synnedsättningar. Idag finns det förskolor där man drar sig för att ha färgburkar framme, säger Linnéa Waldekranz.
Hon menar att den välvilja som finns i dagens förskola – att pedagoger ska vara närvarande, lyhörda och delaktiga – kan leda till stress för personalen och kanske begränsar dagens barns självständighet och företagsamhet.
– Vi kanske har gått för långt åt andra hållet.
Avhandlingen väcker också frågor om dokumentation. Historiskt låg fokus på den enskilda individen. Idag är det ofta gruppens lärande som står i centrum.
– Risken är att vi missar att se det enskilda barnet. Samtidigt är det tidskrävande att dokumentera både vardag, projekt och individers utveckling. Därför behövs politiska satsningar på förskolan. För att barnen ska få bästa möjliga förutsättningar att bli goda samhällsmedborgare behöver vi fånga upp dem redan i förskolan. Det är i förskolan grunden läggs för ett stabilt samhälle, säger Linnéa Waldekranz.
Avhandling:
Barnträdgårdens vardagsliv: institutioner, pedagogisk verksamhet och emotionshistoria i Västerås 1940–1970, Örebro universitet.
