Sillen i Östersjön skiljer sig genetiskt åt och är anpassad till lokala skillnader i salthalt och temperatur. Samtidigt kan vissa bestånd blanda sig med varandra, enligt en studie från Stockholms universitet, Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet.
– Tack vare den här storskaliga studien har vi nu kunnat identifiera hybrider mellan vår- och höstlekande sill, trots de stora genetiska skillnaderna mellan populationerna, säger Leif Andersson, professor vid Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi på Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
Sill som hamnar i ett bestånd med en annan lektid under året kan anpassa sitt beteende. Den kan då börja leka samtidigt som de övriga fiskarna.
– Vår tolkning är att genetiken definierar ett optimalt tidsfönster när leken sker, men att vattentemperatur och individens näringsstatus påverkar den exakta lektiden, säger Leif Andersson och fortsätter:
– Resultatet antyder också att för att kunna leka behöver sillen impulser från övriga individer i ett stim, vilket skulle vara ett effektivt sätt för en stimfisk att synkronisera leken. Det är en intressant idé som vi vill forska vidare på.
Tre grupper av vårlekande sill
Forskarna har också visat att vårlekande sill kan delas in i tre huvudgrupper från norr till söder. Inom dessa finns dessutom lokala bestånd, till exempel den så kallade törnrosströmmingen i Stockholms skärgård.
– Vi lade märke till att den genetiska sammansättningen passade bättre in för en långt mer sydlig population. Förklaringen är att just denna sillpopulation leker mitt i sommaren när vattnet är betydligt varmare än under våren, säger Linda Laikre, professor vid Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.
– Ett sådant lokalt bestånd anpassad till lek i varmt vatten är en reservoar av genvarianter som kan få stor betydelse för Östersjösillens möjlighet att anpassa sig till framtida klimatförändringar, fortsätter hon.
Mer om sillen
Sill, eller strömming som den också kallas i vissa delar, är Östersjöns vanligaste fisk. Den är en viktig länk mellan plankton, rovfiskar, sjöfåglar, marina däggdjur och människor.
Sillbestånden är genetiskt anpassade till lekplats och lekperiod, men vandrar mellan lek- och födosöksområden.
I studien undersöktes över 4 500 fiskar från 150 platser längs den svenska kusten.
Viktig kunskap för förvaltning
Enligt forskarna har resultaten stor betydelse för förvaltningen av Östersjösillen.
– Att strömmingen är uppdelad i delbestånd har stor betydelse för förvaltningen, då sill och strömming längs Sveriges ostkust i nuläget förvaltas som två stora bestånd, ett i Egentliga Östersjön och ett i Bottniska viken. Den nuvarande förvaltningen stämmer inte överens med de genetiska grupperingar vi ser, säger forskaren Lovisa Wennerström vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Forskarna skulle vilja se ett mer restriktivt industrifiske för produktion av fiskmjöl. Detta för att minska risken att värdefull genetisk mångfald går förlorad.
– Våra resultat kommer att ligga till grund för Havs- och vattenmyndighetens övervakningsprogram för biologisk mångfald där sillen utgör en nyckelart, säger Linda Laikre.
*Bild: Olev Mihkelmaa, Wikimedia commons. Licens: CC BY-SA 3.0
Vetenskaplig artikel:
The population structure in the Baltic herring reflects natural selection and local adaptation, Pnas.
