Musiker som vill få skivbolag intresserade av sin musik och få respons på den, stolta föräldrar som vill visa upp sina barn, vänner som lägger ut bilder från gemensamma fester, personliga bloggar….
Internet vimlar av sociala sajter, s.k. communities, bloggar och nätverk, där fildelning ständigt pågår helt lagligt eftersom det är upphovsmännen själva som delar med sig, antingen det gäller musik, bilder, filmer, eller personliga data.
I sin avhandling i datavetenskap har sociologen Jörgen Skågeby studerat den här företeelsen utifrån klassisk gåvoteori: Varför ger man gåvor, vad ger man, till vem och hur?
– Fildelning sågs länge enbart som ett sätt för unga att få media gratis. Men med den växande sociala interaktionen uppstår nya sätt att dela med sig, snarare än att ”bara ta”.
På Internet blir det ofta tydligt vem som är kompis och vem inte, konstaterar han, mycket tydligare än i verkligheten. I ett datorstött nätverk är gränserna ofta inte lika flytande som i verkligheten.
De flesta fildelare vill inte sprida allt till alla digitala kompisar. En rad sociala dilemman uppstår som man försöker lösa genom att upprätthålla olika nivåer i kollektivet. En bild kanske sprids till alla kompisar, medan de personliga kommentarerna till bilden förbehålls den närmaste kretsen. Problem kan uppstå när tekniken inte tillåter en alltför detaljerad uppdelning av nätkompisarna.
I en del forum växer också normer fram som stimulerar fildelning, exempelvis att du måste ge något själv för att få ta del av det som andra ger.
Gåvorna är delvis av en ny typ. Förutom musik, filmer och bilder kan man dela med sig av sådant som expertis, lagringsutrymme och bandbredd.
Den fråga som alltid uppstår kring dessa fenomen är ju: Vilka är det som ständigt sitter vid sina datorer och förser världen med filer? Och hur hinner de?
– Det är människor i alla åldrar och samhällsklasser, svarar Jörgen Skågeby, och könsfördelningen är jämn. Men hur de hinner – ja, där har jag inget riktigt bra svar.
Och han berättar om hur TV-serier spelas in, textas till engelska och skickas ut i världen av några japanska entusiaster, en tidskrävande syssla där det är otydligt vad de får tillbaka.
– Teorin om economic man tycks i alla fall inte stämma på nätet, säger han.
Fotnot: Teorin om ”economic man” ser människan som en rationell och nyttomaximerande individ, som inte gör något om det inte är till uppenbar nytta för henne själv.
Kontaktinformation
Jörgen Skågeby disputerade den 10 juni. Han nås på telefon 0737-090420, e-post: j.skageby@tele2.se
Kan det vara så enkelt att en administrativ omorganisation är avgörande för att vi ska kunna reagera på tidiga varningssignaler, undvika en ekologisk kollaps och kunna säkerställa naturens förmåga att generera livsviktiga ekosystemtjänster, som till exempel vattenrening och fiskproduktion?
Det menar de svenska forskarna Per Olsson och Carl Folke från Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet. Tillsammans med Terry Hughes vid James Cook-universitetet i Australien har de undersökt hur förvaltningen av Stora Barriärrevet har utvecklats sedan slutet av 1990-talet.
– Kärnan i det här problemet är att världens korallrevskris egentligen är en förvaltningskris. Det behövs ett nytänkande hos de myndigheter och andra organisationer som förvaltar dessa känsliga ekosystem som stressas allt mer av klimat- och miljöförändringar, säger Per Olsson och fortsätter:
Förvaltningen av Stora Barriärrevet, ett område stort som Kalifornien, har fram till nu handlat om att skapa reservat för att skydda enskilda arter och känsliga områden. I slutet av 1990-talet försämrades tillståndet för de känsliga korallreven i en oroväckande takt och både den biologiska mångfalden och de samhällen som är beroende av denna mångfald hotades.
Den ansvariga myndigheten, Great Barrier Reef Marine Park Authority, insåg att situationen krävde radikala åtgärder. En ny organisation och nya samarbeten utvecklades, vilket bland annat förde med sig att ett nytt förvaltningssystem (ekosystembaserad förvaltning) växte fram där helhetstänkande står i fokus och där människan och naturen ses som integrerade delar i ett och samma system.
Med ett nytt synsätt förändrades utformningen av de marina naturreservaten. Den mest synliga och kontroversiella förändringen var att området med fiskeförbud blev fem gånger större, en ökning från 6 till 33 procent av det totala korallrevsområdet. Utifrån tidigare forskning om var det finns unika levnadsplatser för djur och växter skapades ett antal nya skyddade zoner där fokus låg på att bevara den biologiska mångfaldens funktioner och ekosystemtjänster, snarare än bevarandet av enskilda arter. Det är denna övergång, från en förvaltningsform till en annan, som forskarna nu har studerat.
– De storskaliga och snabba miljö- och klimatförändringar vi nu ser runt om i världen kräver en högre grad av flexibilitet och förmåga att ta till sig ny kunskap för att kunna anpassa sig till ständigt nya miljöutmaningar. Just det har den ansvariga myndigheten för Stora Barriärrevet lyckats med på ett unikt sätt, berättar Per Olsson som fortsätter med att berätta att ökad kunskap om det ledarskap och de strategier som gjorde förändringarna möjliga skapar helt nya förutsättningar att bedriva ett långsiktigt hållbart miljöarbete även på andra håll i världen.
Ett liknande svenskt exempel är Kristianstads Vattenrike, där det i förvaltningsarbetet finns en gemensam grundsyn och där samarbeten mellan alla inblandade aktörer i området visat sig vara mycket mer effektivt än att via lagstiftning öka skyddet för enskilda arter eller områden.
– Både Kristianstads Vattenrike och Stora Barriärrevet är exempel på hur man bättre integrerar mänskliga behov och samhällsutveckling med naturens begränsningar, säger Professor Carl Folke som är forskningschef vid Stockholm Resilience Centre.
Om Stockholm Resilience Centre
Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet är idag Sveriges starkaste forskningsmiljö för tvärvetenskaplig miljöforskning för hållbar utveckling, och är ett gemensamt centrum mellan Stockholms universitet, Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi vid Kungliga Vetenskapsakademien, och Stockholm Environment Institute. Centret etablerades 1 januari 2007 med finansiering från Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Mistra. Se hemsida http://www.stockholmresilience.su.se
Kontaktinformation
Per Olsson, forskare, Stockholm Resilience Centre, tfn., 073-644 09 04, e-post per.olsson@stockholmresilience.su.se
Carl Folke, forskningschef, Stockholm Resilience Centre, tfn. 070-845 01 02, e-post carl.folke@beijer.kva.se
Professor Terry Hughes, CoECRS och James Cook University, tfn. +61 400720164
Ola Granström har undersökt sambandet mellan ett läkemedels innovationsgrad och dess försäljning, baserat på unik data från den svenska läkemedelsmarknaden för perioden 1987-2007.
– Slutsatsen av min studie är att innovativa läkemedel ger 100 procent högre försäljningsintäkter än imiterande (icke-innovativa) läkemedel i genomsnitt, säger han.
Däremot är variationen i försäljning mycket hög för de mest innovativa läkemedlen: vissa innovativa läkemedel blir försäljningssuccéer medan andra blir förlustaffärer. Detta gör det svårt för läkemedelsföretagen att göra rättvisande kalkyler, fortsätter Ola Granström.
Vad är det som lönar sig bäst: innovativ eller imitativ forskning och utveckling? Detta är fortfarande oklart.
Dels uppvisar innovativa läkemedel i genomsnitt förvånansvärt svag försäljning under de första åren efter marknadsintroduktion. Dels indikerar den höga variationen för försäljningen av de mest innovativa läkemedlen att genuint innovativ forskning är ett högriskprojekt.
Forskning som tidigare gjorts på amerikansk data har visat att sju av tio nya läkemedel inte täckte sina forsknings- och utvecklingskostnader. Frågan kvarstår därför om de riktigt innovativa läkemedlen har högre eller mindre sannolikhet att täcka sina utvecklingskostnader än de imiterande läkemedlen.
Avhandlingen Aid, Drugs, and Informality: Essays in Empirical Economics kan beställas från EFI (The Economic Research Institute) på EFI.publications@hhs.se.
Kontaktinformation
För ytterligare information, vänligen kontakta:
Ola Granström, forskare i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm
Tel: 0739-822 664
E-post: ola.granstrom@hhs.se
Jenny T. Grönwall, jurist och nybliven doktor vid Tema Vatten, har studerat hur olika legala system påverkar vattentillgångarna, vattnets användning och distribution i den snabbt växande mångmiljonstaden Bangalore i södra Indien. Här, som i många länder i Syd, blir vattenbristen allt mer akut. Orsakerna är ökande befolkningstryck, industrialisering och urbanisering. Bangalores egna vattenreserver, akvifärer, håller på att tömmas och grundvattennivån i den omgivande landsbygden är nere på mellan 80 och 120 meter och fortsätter sjunka. Staden är i hög grad beroende av vattnet i floden Cauvery, men denna är också en källa till många konflikter.
Jenny T. Grönwall finner att olika rättighetssystem hamnar i konflikt över frågan om vatten. FN:s konvention om mänskliga rätigheter, och förtydligandet vad gäller vatten i den allmänna kommentaren nr. 15, ger tillsammans med den indiska konstitutionen en legal grund för att alla invånare ska kunna kräva rent dricksvatten. Samtidigt ger egendomsrätten, som ursprungligen infördes av britterna under kolonialtiden, markägare obegränsad rätt till allt grundvatten de kan pumpa upp på sina ägor.
– Denna rätt är i praktiken starkare, trots att den mänskliga rättigheten till vatten formellt är bindande, säger hon.
Denna rätt behöver begränsas i form av regleringar och tillståndsgivning, skriver hon, annars äventyras framtida generationers vattenförsörjning. Hon hänvisar till lagar i andra länder, bl.a. USA och den tidigare kolonialmakten England, som sedan länge har begränsat markägares rätt att ta ut vatten. Det blir också allt svårare och dyrare att hitta vatten, och Jenny T. Grönwall berättar om hur bönder på den indiska landsbygden, som skuldsatt sig för att djupborra brunnar men ändå inte hittar vatten, i förtvivlan tar sina liv.
För att den mänskliga rättigheten till vatten ska bli effektiv krävs en motsvarande skyldighet för staten att förse människor med vatten, konstaterar hon. Idag är många, särskilt fattiga, beroende av privata aktörer, som säljer vatten av ofta tvivelaktig kvalitet.
– Världsbanken och liknande aktörer har i många år hävdat att det är marknadskrafterna som bäst och mest effektivt fördelar vattnet. Men marknaden kan inte lösa detta, det krävs mer statligt engagemang, inte mindre. Det handlar om stora investeringar.
– Vi måste också inse att allas rätt till vatten kräver att staten subventionerar vattnet för de fattiga, fortsätter hon. De kommer aldrig att kunna betala fullt ut vad det kostar. Allt annat är cyniskt.
Kontaktinformation
Jenny T. Grönwall disputerade den 4 juni. Avhandlingen heter Access to Water: Rights, obligations and the Bangalore situation. Hon nås på telefon 0707-821585. E-post: Jenny.Gronwall@stockholmresilience.su.se
När Pia Brundin jämförde hur amerikanska och svenska ideella organisationer använder Internet upptäckte hon att de amerikanska organisationerna är mindre intresserade än de svenska av att engagera besökarna till att aktivt delta i olika aktiviteter på webbplatsen, till exempel i diskussionsforum.
Medan de svenska organisationerna ofta har så kallade interaktiva verktyg på sina hemsidor, för att främja kontakten med medlemmarna, har många amerikanska organisationer renodlat sin verksamhet på Internet mot nätbaserad aktivism för att snabbt nå ut till många människor och uppmana dem till olika former av politisk handling.
Arvet från folkrörelserna
– En tänkbar förklaring är att de svenska organisationerna fortfarande är påverkade av arvet och idealen från de gamla folkrörelserna, där värden som ett aktivt deltagande och gemensamt beslutsfattande traditionellt har spelat en viktig roll, säger Pia Brundin.
Men även hos de svenska organisationerna finns det en stor tveksamhet inför nyttan och värdet av Internet som en politisk mötesplats, som skulle kunna ersätta fysiska möten och diskussioner. Det är också osäkert hur stort intresset verkligen är bland besökarna för att delta i olika interaktiva aktiviteter på hemsidan. Även om möjligheten finns innebär det inte att den används.
Online-aktivism
– Det finns en förväntan om att Internet ska stärka och vitalisera demokratin, men det kanske inte är vad användarna efterfrågar. I många fall är det lättare för organisationerna att mobilisera människor att agera i en viss politisk fråga, antingen på Internet eller på annat sätt, än att bjuda in dem till att delta i diskussioner på Nätet. Det skulle kunna förklara varför online-aktivism är mer populärt bland Internetanvändarna än att delta i diskussionsfora.
– Människor tycks kort sagt söka sig till organisationernas hemsidor främst för att åstadkomma olika typer av politisk förändring, snarare än för att diskutera.
När det gäller nyttan av externa, utåtriktade politiska aktiviteter på Internet finns det däremot ingen tvekan, och en majoritet av organisationerna, både i Sverige och USA, är ense om att Internet bidragit till att stärka deras politiska inflytande. Nätet har blivit en permanent kontaktyta där organisationerna kan informera medlemmar och andra intresserade om sin verksamhet och aktuella frågor.
Lättare att organisera demonstrationer
Det har också blivit lättare att organisera och samordna stora demonstrationer och kampanjer, eftersom man kan nå ut till fler människor på kortare tid. Det visar inte minst de omfattande protestaktioner som under senare år organiserats på global nivå av olika organisationer och nätverk, till exempel demonstrationerna mot Irakkriget.
– Flera av de organisationer som studerats tycks ha en avsevärd potential att vid behov mobilisera sina medlemmar och/eller supportrar och agera mer offensivt, både på nationell och global politisk nivå, säger Pia Brundin.
– På så sätt kan Internet fungera som en förstärkning av de traditionella politiska aktiviteterna, för att organisera politiska aktioner som ger mer nyhetsutrymme i medierna och i sin tur leder över intresserade nya aktivister till Nätet, i ett slags positiv spiral.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Pia Brundin, 070-519 00 42.
Serpiner är en grupp av proteiner som finns bland annat i blodplasman och reglerar fysiologiskt viktiga processer, som blodkoagulation, inflammation och bildningen av nya blodkärl. Vissa serpiner, som protein-C-hämmaren, kan reglera mer än en process. Forskarna vid Uppsala universitet har undersökt protein-C-hämmarens struktur och egenskaper med hjälp av en metod för att separera molekylerna från varandra i en gel. När protein-C-hämmaren applicerades på gelen upptäckte forskarna att det inte rörde sig om ett enda protein, utan flera varianter med olika utseende. De olika varianterna identifierades därefter med hjälp av så kallad masspektrometri.
– Jag tror det är vanligt när man studerar ett protein att det i själva verket visar sig bestå av flera olika varianter. Många forskare struntar nog i skillnaderna och ser det som en enda sort i alla fall. Vi har istället definierat de olika varianterna som finns i blodet och visat att de har olika egenskaper, berättar docent Sophia Schedin-Weiss vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi.
Protein-C-hämmarens många funktioner beror på att den kan hämma en mängd olika enzymer med nerbrytande effekt, så kallade proteaser. Under olika omständigheter kan den hämma både de proteaser som har en koagulerande effekt på blodet, bland annat vid en blodpropp, och de som hindrar blodet från att koagulera, till exempel hos patienter som har problem med blödningar. I den aktuella studien har Uppsalaforskarna undersökt hur protein-C-hämmaren hämmar proteaset trombin, som har flera viktiga funktioner vid koaguleringen.
– Nästa steg blir att studera hur de olika varianterna av protein-C-hämmaren påverkar andra proteaser, säger Sophia Schedin-Weiss.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Sophia Schedin-Weiss, 018-471 66 55, 073-046 26 26, e-post: Sophia.Schedin_Weiss@imbim.uu.se
Sverige hör till de länder som satsar mest per capita på forskning och utveckling. Men satsningen ger inte den förväntade utdelningen i form av tillväxt. Problemet är så tydligt att det blivit ett begrepp; den svenska paradoxen.
Statliga myndigheter har genom att blanda vetenskapliga teorier om innovation och olika policies skapat sina egna recept för hur innovation bäst stimuleras. Inriktning och innehåll har varierat över tid och på senare år har innovationssystem, kluster och så kallade triple helix-konstellationer varit dominerande. Samtliga är modeller som lyfter fram samarbete mellan olika typer av organisationer som avgörande för att innovation ska komma till stånd, vilket också präglar både svenska och internationella program för innovationsutveckling. Programmen utformas ofta som tävlingar i vilka myndigheter värderar olika förslag och sedan finansierar de vinnande initiativen. Ett sådant är innovationsinitiativet Microwave Road, MWR, vars arbete och utveckling Fredrik Lavén har följt på nära håll under ett antal år.
Syftet med MWR är att stimulera teknisk utveckling inom mikrovågsbranschen i Västsverige. När det formades skapades ett nätverk av företag, forskningsinstitut och offentliga verksamheter med anknytning till mikrovågsbranschen – allt i enlighet med vad som uppfattades som myndigheternas krav. Avhandlingen visar hur initiativet utvecklades till en verksamhet där formen prioriterades före innehållet och det var svårt att få till stånd de eftersträvade tekniska utvecklingsaktiviteterna.
– Regelverken behöver tillåta mer lokal anpassning efter både branschkultur och praktik samt efter aktörernas egna erfarenheter och intressen, anser Fredrik Lavén som i sin forskning sett hur aktörerna fastnar i arbetet med att organisera en organisation för att uppfylla de strukturella kraven.
– Formerna uppfattas som mer avgörande än vad myndigheterna kanske avser, vilket också pekar på betydelsen av hur policies och regelverk kommuniceras.
Två projekt lanserades inom MWR under de år Fredrik Lavén följde verksamheten. Det ena tog aldrig fart medan det andra blev mer framgångsrikt. I det andra projektet lämnade man den strukturella förturen och fokuserade på gemensamma problemställningar och möjligheter.
Fredrik Lavén menar att innovationsutvecklingen skulle gynnas av mindre detaljerad styrning:
– Myndigheterna ska stimulera, stötta och guida snarare än styra. Man måste i högre grad fokusera på att mobilisera för handling i stället för att premiera arrangering av organisationsstrukturer. I dagsläget belönar man organisationsformering medan man hoppas på innovation och tillväxt.
Avhandlingen presenterades den 14 juni 2008.
Titel: Organizing Innovation, How Policies are Translated into Practice
Institution: Företagsekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta Fredrik Lavén
031-786 2652
fredrik.laven@handels.gu.se
Förra året rapporterades fyndet av Jordens äldsta diamanter. De unika diamanterna har sedan dess utsatts för intensiv forskning om Jordens tidiga utveckling och på Naturhistoriska riksmuseet har dess beståndsdelar undersökts med en av världens mest avancerade utrustning för att mäta vilka grundämnen och isotoper ett material innehåller.
Resultaten publiceras i tidskriften Nature 3 juli 2008. Diamanterna består av olika kolisotoper som är vanliga på planeten idag, men också lättare isotoper som kan vara tecken på att liv funnits på Jorden tidigare än man hittills vetat om.
Forskarna spekulerar i att metanätande bakterier kan vara ansvariga för den funna fördelningen av lätta och tunga kolisotoper. Fyndet kan därför betyda att sådana bakterier fanns redan i Jordens tidiga barndom. Hur som helst är detta det äldsta fyndet av lätta kolisotoper på Jorden.
– Detta är inte ett bevis för att liv fanns på Jorden när diamanten bildades, men misstanken är kittlande. Vårt fynd lär sätta igång en hel del forskning för att undersöka saken, säger forskaren Martin Whitehouse som genomfört mätningen vid Naturhistoriska riksmuseet.
Jordens ålder är 4,6 miljarder år. De undersökta diamanterna är 4,25 miljarder år och hittades i Jack Hills i västra Australien. Andra tecken på första livet på planeten dateras till mellan 3,5-3,8 miljarder års ålder. Grundämnet kol är särskilt intressant att studera eftersom det utgör livets byggstenar. Vissa steg i alla levande organismers ämnesomsättning kräver specifika kolisotoper. (Isotoper är olika atomtyper av ett och samma grundämne). Det är därför som isotopsammansättningen av Jordens äldsta diamanter kan berätta en hel del om förhållandena på Jorden då diamanterna bildades, både förutsättningar för liv och vilka geologiska processer som pågick.
Citerat från Natures eget pressmeddelande:
Scientists report a light carbon reservoir recorded in mineral-hosted diamonds that may have formed over four billion years ago. They speculate that this could indicate the presence of biogenic activity on early Earth.
The recent discovery of diamond—graphite inclusions in the Earth’s oldest zircon grains from theJackHillssediments in Western Australia is a unique opportunity to investigate Earth’s earliest known carbon reservoir. These minerals help scientists to understand conditions during the planet´s development.
In Nature this week, Alexander Nemchin and colleagues analyse the carbon isotope composition of the diamond—graphite inclusions. They find low carbon isotopic ratios, which may reflect deep subduction of biogenic surface carbon.
The authors caution that these isotope values could also have been produced by inorganic chemical reactions and therefore do not prove the existence of life on Earth as early as 4,250 million years ago. Regardless, the results suggest that a reservoir of low carbon isotopic ratios may have existed on early Earth.
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta:
Martin Whitehouse
Forskare i geologi vid Naturhistoriska riksmuseet
Telefon: 08 519 551 69
Mobil: 070 77 540 62
E-post: martin.whitehouse@nrm.se
Martin Testorf
Vetenskapskommunikatör
Telefon: 08 519 540 37
Mobil: 0709 42 90 11
E-post: martin.testorf@nrm.se
Cykliskt AMP (cAMP) är en universell ”budbärarmolekyl” som styr en rad olika funktioner inne i cellen. Den är exempelvis betydelsefull för frisättningen av insulin från bukspottkörtelns betaceller (se fakta). Det har länge varit känt att bildandet av cAMP förklarar hur vissa hormoner kan förstärka insulinsekretionen. Däremot har det varit oklart i vilken mån cAMP även bidrar till den huvudsakliga frisättningen, utlöst av en blodsockerhöjning (glukos).
Anders Tengholms forskargrupp vid Uppsala universitet har utvecklat metoder som gjort det möjligt att för första gången mäta både frisättning av insulin och cAMP-koncentration i enskilda betaceller. Resultaten visar att ATP, den energirika molekyl som bildas vid nedbrytningen av glukos, orsakar en ökning av cAMP-koncentrationen alldeles invid cellmembranet där frisättningen av insulin äger rum. Ökningen varierar rytmiskt och sammanfaller med liknande regelbundna variationer av en annan stimulerande budbärare, kalciumjonen, vilket orsakar en pulserande insulinfrisättning.
– För att glukos skall orsaka en optimal frisättning av insulin är det viktigt att de varierande cAMP- och kalciumsignalerna är tidsmässigt samordnade. Studien kastar nytt ljus över de cellulära mekanismer som ger upphov till pulserande frisättning av insulin hos friska personer, säger Anders Tengholm.
Upptäckten att cellens ämnesomsättning direkt stimulerar bildningen av cAMP illustrerar också en ny princip för reglering av denna budbärarmolekyl. Kopplingen mellan cellens ämnesomsättning och cAMP är inte bara viktig för insulinfrisättningen, utan har även betydelse för genreglering, celltillväxt och cellöverlevnad. Härigenom skapas förutsättningar för att förstå uppkomsten av störd betacellsfunktion vid typ 2-diabetes och för att utveckla nya läkemedel mot sjukdomen.
Fakta: Betacell är den celltyp i bukspottkörteln som utgör merparten av de s k Langerhanska öarna. Betaceller producerar insulin som lagras och släpps ut i blodbanan vid höga halter av glukos och aminosyror. Insulin hjälper till att reglera blodsockernivån genom att öka upptaget av socker i muskler och fettvävnad.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Anders Tengholm, 018-471 44 81, 0707-31 00 62, e-post: anders.tengholm@mcb.uu.se
Sparbanksstiftelsen Väst har bidragit med två miljoner kronor till ett projekt med undervattenskameror på Sven Lovén centrum för marina vetenskaper, Kristineberg.
I förra veckan var det premiär, då två kameror inledde sina direktsändningar från havsdjupen.
–Vi har en kamera på tre meters djup, placerad i ett algbälte, samt en på 30 meters djup parkerad invid en död tumlare. Tanken är att live kunna följa vad som sker på havsbottnen, till exempel under nedbrytningen av ett kadaver, säger Rutger Rosenberg, forskare vid Institutionen för marin ekologi och engagerad i projektet.
Eftersom kameran styrs från land kan forskarna jobba med filmsekvenserna var de än befinner sig. Bildkvaliteten är enligt Rutger Rosenberg mycket bra.
–Tekniken är ännu begränsad, men i höst är målet att även allmänheten ska kunna följa sändningarna via Internet, säger han.
Sparbanksstiftelsen Väst bidrar dessutom med tre miljoner kronor till en gästprofessur i marin bentisk ekologi vid Institutionen för marin ekologi, Göteborgs universitet. Forskningsområdet är ekosystem i marina sediment, med fokus bland annat på hur bottenlevande organismer anpassar sig till förändringar i klimat och miljö, med ökande temperaturer, syrebrist och ökade mängder organiskt material. Gästprofessuren kommer att utlysas inom kort.
Kontaktinformation
Kontakt:
Rutger Rosenberg, Institutionen för marin ekologi: 0703-442238
Per Danesjö, Sparbanksstifelsen Väst: 031-739 15 22, 070-751 13 24
Tidsbegränsade team som jobbar ihop i projekt, ständiga byten av arbetsgrupper, hög arbetsintensitet, deadlines och sedan nya projekt. Så ser allt mer av arbetets organisering ut, särskilt i kunskapsintensiva företag som arbetar med komplexa problemlösningar.
Karin Bredin, nydisputerad doktor i företagsekonomi vid Linköpings universitet, har undersökt vad det här får för konsekvenser för personalarbetet.
– I en projektbaserad organisation befinner sig de personalansvariga cheferna, linjecheferna, i en situation där deras medarbetare i stor utsträckning är utlokaliserade i projekt. De har därför svårare att få en helhetsbild av hur medarbetarna arbetar och vilka behov de har, säger hon.
Hon ser en potentiell konflikt mellan det kortsiktiga tänkandet i projekt och ett mer långsiktigt personalarbete. Arbetsintensiteten i projekt är ofta hög och det ena projektet avlöser det andra utan tid till återhämtning eller reflektion. Eller som en personalchef säger: ”Det brinner alltid i projekten och de går alltid före”.
Frågor kring karriärutveckling behöver lösas på nya sätt. En mer långsiktig kompetensplanering och –utveckling blir ofta svår att få till och definitivt svår att upprätthålla. Den strategiska planeringen för medarbetarnas utveckling blir otydligare.
Mer ansvar faller istället på medarbetaren själv att hålla sig ”anställningsbar” för att bli efterfrågad till ”rätt” projekt i rätt tid. Enskilda medarbetares rykte blir viktigt. Linjecheferna får som en viktig uppgift att hjälpa medarbetarna genom att ”sälja in” dem till olika projekt. Det kan innebära att hitta lösningar även för nog så kompetenta men kanske mindre team-orienterade och icke stresståliga medarbetare som projektledare helst inte vill ha i sitt team.
Här finns en utmaning för chefer med personalansvar, konstaterar Karin Bredin:
– Alla passar inte för det projektbaserade arbetssättet, och frågan är vad man gör med dem som blir över.
En annan ny utmaning för personalansvariga chefer är hur de ska utvärdera medarbetarnas arbetsinsatser inför lönesättningen. När de inte längre direkt ser vad medarbetarna gör i sitt dagliga arbete, krävs nya rutiner. Cheferna måste samla in information från t.ex. projektledare och teammedlemmar, istället för att grunda sin utvärdering på egna erfarenheter.
Karin Bredins övergripande slutsats är att personalarbetet kan behöva organiseras på ett nytt sätt anpassat till det projektbaserade arbetssättet. Ofta pratar organisationer om att förändra sitt personalarbete, men stannar vid att omorganisera personalavdelningen. Istället behöver det tydliggöras vilka de centrala personerna i personalarbetet är, och hur ansvaret fördelas mellan dem.
– Ett bättre samspel behövs mellan olika roller i en projektbaserad organisation, för att personalansvaret inte ska tappas bort, säger hon.
Kontaktinformation
Karin Bredin disputerade den 9 maj. Hon nås på telefon 013- 281558 (mobil anknytning),e-post: karin.bredin@liu.se
I sin avhandling, ”Ryktbarhetens ansikte”, har Andreas Nyblom granskat den samtida mediebilden av en av Sveriges mest omskrivna författare, Verner von Heidenstam.
– Att media skapar kändisar är inget nytt, konstaterar han. Det skedde i hög grad redan kring förra sekelskiftet med en rad kulturpersoner, inte sällan författare.
Verner von Heidenstam förekom flitigt i sin tids medier, i teckningar, karikatyrer, foton, målningar, på vykort och t.o.m. spelkort. Han syntes överallt, och hans namn och privatliv skapade nyheter.
Däremot var Heidenstam inte särskilt läst. Ännu tolv år efter hans hyllade debut 1888 hade bara 1 500 exemplar sålts av diktsamlingen ”Vallfart och vandringsår”.
– Mediebilden av författaren spelar ofta större roll än litteraturen, säger Andreas Nyblom. För en större publik får uppmärksamheten kring personen ett mycket större genomslag än litteraturexperternas synpunkter om litterär kvalitet. Det gällde då och det gäller idag.
Det gällde även de samtida litteraturkritiker som recenserade hans verk. De uppmärksammade i stor utsträckning Heidenstams ”fascinerande personlighet” när de skulle bedöma hans dikter och romaner.
Mediernas och kändiskulturens betydelse, menar Andreas Nyblom, är något som ofta sållas bort av litteraturhistoriker. De förmedlar okritiskt en bild av en stor författare som skapar stor litteratur. Han skriver: ”De litterära verken är det som litteraturforskarna vill ska vara betydelsefullt. Heidenstams mediehistoria berättar något annat.”
– Berömmelse framställs som ett resultat av hög kvalitet i litteraturen, konstaterar han. Men inte ens i hans samtid uppmärksammades Heidenstams verk lika mycket som författaren själv.
Kändiskulten kring förra sekelskiftet förstärktes och förlängdes genom att kändisarna skaffade sig hem där minnet av dem skulle vårdas. Selma Lagerlöf återinköpte sin barndoms Mårbacka, Ellen Key etablerade sitt Strand och Verner von Heidenstam sitt Övralid. Han skapade själv sin sista bostad till ett medium som skulle fortsätta att berätta historien om honom själv. Hans testamente föreskrev att Övralid skulle bevaras som det var och öppnas för allmänheten.
Den mest framgångsrika av Heidenstams böcker är betecknande nog hans självbiografi, ”När kastanjerna blommade”, som utkom 1941, året efter hans död. Ännu en gång framstod personligheten – inblicken i hans liv – som en av hans främsta tillgångar.
Litteraturens historia handlar om mycket annat än bara litteratur, menar Andreas Nyblom. Att det fortfarande skrivs tjocka böcker med detaljer i Heidenstams privatliv ser han som ett tecken på att litteraturstudiet ännu på många sätt är ett uttryck för en långlivad kändiskultur, snarare än en problemorienterad och kritisk vetenskap.
Kontaktinformation
Andreas Nyblom disputerade vid Tema Kultur och samhälle den 22 maj. ”Ryktbarhetens ansikte: Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige” är utgiven på bokförlaget Atlantis. Andreas Nyblom nås på telefon 0703-281066, e-post: andreas.nyblom@isak.liu.se
Fjärilar som käkmalar och säckspinnare anses vara fjärilsfamiljer som är evolutionärt tidigast utvecklade. Familjerna har mycket olika och speciella levnadssätt. Käkmalar har käkar och skrapar pollen från växter istället för att suga i sig nektar.
Hos de flesta arterna i familjen säckspinnare saknar honorna vingar! De vinglösa honorna lever sina liv i en säck tillverkad bland annat av inspunna växtdelar. Många fjärilsarter är små. Minst är dvärgmalarna och minst av alla är syradvärgmalen. Med utspända vingar är den endast 3-4 mm bred och anses därmed som världens minsta fjäril.
Den enda kända levnadsplatsen i Sverige för arten ödelades av ett reningsverk i Göteborg på 60-talet. Syradvärgmal är rödlistad eftersom den inte har hittats i Sverige sedan dess.
Den som tittar närmare upptäcker att dessa metallglänsande små fjärilar är som fantastiska smycken i naturen. Speciellt är också att många arters larver lever inuti blad. Ofta artbestäms de lättast med hjälp av de ätspår de lämnar, så kallade bladminor berättar Karolina Åsman.
En naturvårdsintressant art är den nattlevande och lätt identifierbara arten jättesvampmal Scardia boletella som lever i fnösketicka som är en mycket vanlig svamp på björk i Sverige. Det intressanta är att jättesvampmalen är sällsynt och bara påträffas i tickor som växer i gammal skog. Därmed kan dess förekomst signalera värdefulla skogsmiljöer.
Läs mer i boken ” Fjärilar: Käkmalar — säckspinnare. Författare: Bengt Å. Bengtsson och Göran Palmqvist.
Kontaktinformation
Kontaktpersoner Christer Engström (chefredaktör) 018-67 22 53, 0702-15 04 92 Karolina Åsman (fackredaktör) 018-67 25 46; Sanna Nordström (fackredaktör) 018-67 24 14 Johan Samuelsson (information) 018-67 34 09; Anna Graflind (info, webb, bildmaterial) 018-67 26 63
”Hä gå int å förklar för den som int begrip”, ”Mina ben tänker fortare än jag” (Ingemar Stenmark). ”Jag åker bara dit pucken kommer att vara om en stund, inte där den är” (Wayne Gretzky).
Med dessa citat illustrerar Lars-Erik Björklund i sin avhandling det vi menar med intuition, tyst kunskap, handens kunskap eller förtrogenhetskunskap. Den bygger på erfarenhet och kan påvisas hos experter inom många fält.
– I studier på 1980-talet av sjuksköterskor kunde man påvisa att de som hade lång tid i yrket såg mer och gjorde bättre bedömningar snabbare. Man talade om en intuitiv förmåga, säger Lars-Erik Björklund, som har ägnat sin avhandling åt att gå igenom forskningen inom olika fält kring denna kunskap.
På 1990-talet gjordes liknande studier av läkare och affärsmän, med liknande resultat. Att människor med lång erfarenhet ofta blir bättre på det de gör, att träning ger färdighet, är inget nytt. Men några bra förklaringar till varför det är så har inte funnits.
För några år sedan upptäckte neuroforskare att den mänskliga hjärnan har dubbla system för att ta emot och analysera sinnesintryck, ett medvetet och ett omedvetet. I det omedvetna, s.k. icke deklarerbara, systemet jämförs våra sinnesintryck med tidigare lagrade bilder. Vi har alla en inre bilderbok med lagrade erfarenheter utifrån vad som hänt oss tidigare i livet. Vi minns också utfallet, slutade det bra eller dåligt? Med hjälp av dessa lagrade sinnesintryck bedömer vi omedvetet den aktuella situationen och kan förutsäga utfallet. Denna förmåga har vi glädje av särskilt i komplexa och informationstäta situationer med mycket brus.
Ju fler variationer av en situation som vi upplevt, desto rikare blir bilderboken och desto större sannolikheten att vi känner igen oss i en ny situation.
– Det kan vara dofter, gester, en svårbeskrivbar kombination av intryck som gör att det vi kallar vår intuition säger oss en viss sak, säger Lars-Erik Björklund. Vi har ett minne som behöver byggas upp med sinnesintryck.
Dessa minnen lagras dock bara om de berör oss. Det krävs alltså engagemang för att bygga erfarenhet.
Det här betyder, menar Lars-Erik Björklund, att vi aldrig kan läsa eller räkna oss till alla de kunskaper och förmågor vi behöver i yrkeslivet. Praktisk erfarenhet är oundgänglig och behöver uppvärderas. En obehörig lärare med tio års erfarenhet i yrket kan vara en mycket bättre lärare, förutsatt att det är en engagerad person, än en aldrig så ämneskunnig nyutexaminerad lärare.
Han pläderar också för att inslag av praktik och laborationer ska utökas snarare än dras in i professionsutbildningar till ingenjör, lärare och läkare. ”Vi behöver se, känna, lukta, höra, smaka och uppleva med våra sinnen. Denna datainhämtning kan inte ersättas med t.ex. litteraturstudier”, skriver han.
– Erfarenhet värderas för lågt idag, och det beror kanske på att vi inte har förstått hur dessa kunskaper ser ut. Nu vet vi det, tack vare hjärnforskarna.
” De (experterna) kanske inte är så hungriga eller energiska som en ung nyutexaminerad medarbetare, men de har en överlägsen förmåga att se och bedöma vad som bör och vad som går att göra”, skriver han i sin avslutning.
Kontaktinformation
Lars-Erik Björklund har disputerat vid Fontd, Nationella forskarskolan i naturvetenskapernas och teknikens didaktik. Han nås på telefon 0707-727424 och e-post: labjo@ifm.liu.se
Det har länge varit känt att de första ryggradsdjuren som levde på land, så kallade tetrapoder, utvecklades ur en grupp fiskar under den devoniska perioden för 370 miljoner år sedan. Dessa djur var förfäder till dagens amfibier, reptiler, fåglar och däggdjur. Men även om forskarna hittat fossil av tetrapodliknande fiskar och fiskliknande tetrapoder från den här perioden var fossilen mycket olika varandra, och gav ingen komplett bild av det mellanliggande steget i övergången från hav till land.
År 2006 förändrades situationen dramatiskt när man upptäckte fossil av Tiktaalik, ett nästan perfekt mellanting mellan fisk och tetrapod. Men det fanns fortfarande ett gap mellan detta djur och de första äkta tetrapoderna, dvs de första djuren som hade lemmar i stället för fenpar. Det nya fossilfyndet av en extremt primitiv tetrapod, Ventastega, som levde under den devoniska perioden i det som idag är Lettland, ger värdefull information om den här tidigare okända fasen i utvecklingen.
– Ventastega beskrevs för första gången 1994 på basis av fragmentariskt material. Sedan dess har vi hittat många nya, otroligt välbevarande fossil, som gör det möjligt för oss att nu rekonstruera djurets huvud, skuldergördel och en del av bäckenet, berättar professor Per Ahlberg vid institutionen för fysiologi och utvecklingsbiologi.
De rekonstruktionerna han och forskarassistent Henning Blom gjort i samarbete med kolleger från Storbritannien och Lettland visar att Ventastega är mer fisklik än andra samtida tetrapoder som till exempel Acanthostega. Skallens form och käkarnas tandmönster är en tydlig mellanform mellan dem hos Tiktaalik och Acanthostega. Skuldergördeln och bäckenet är däremot nästan identiska med Acanthostega, och skuldergördeln skiljer sig mycket från motsvarande struktur hos Tiktaalik. (Bäckenet hos Tiktaalik är ännu inte känt.)
– Det här tyder på att bröst- och bukfenorna hos Ventastega redan utvecklats till lemmar. Det verkar som om olika delar av kroppen utvecklades i olika takt under övergången från ett liv i havet till ett liv på land, säger Per Ahlberg.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Per Ahlberg, 018-471 26 41, e-post: Per.Ahlberg@ebc.uu.se eller Henning Blom, 018-471 62 23, e-post: Henning.Blom@ebc.uu.se
Armfotingar är en grupp tvåskaliga djur som lever på bottnen och liknar musslor. De är idag mindre vanliga än musslor, men har ett desto mer storslaget förflutet med tiotusentals utdöda arter.
Med hjälp av nya fossilfynd från Australien har professor Lars Holmer och forskarassistent Christian Skovsted vid institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet och deras australiska forskarkolleger studerat vad som tros vara armfotingarnas förfäder, en av de första djurgrupper som utvecklades på jorden för ca 510-530 miljoner år sedan. Tommotiderna, som de kallas, är en utdöd grupp av maskdjur som levde fastsittande på havsbottnen. Djuren hade små, fjälliknande skal som endast delvis skyddade mjukdelarna.
– De nya fossilfynden tyder på att deras skal med tiden utvecklades till armfotingarnas två skal, berättar Lars Holmer.
Forskarnas kunskap om tommotidernas biologi har hittills varit väldigt begränsad, eftersom man inte tidigare har hittat några fossil av hela individer . Det här har lett till spekulationer om hur djuren såg ut och vilka andra djurgrupper de är besläktade med. De flesta forskare har hävdat att tommotiderna var snigelliknade djur och att de fjälliknande skalen, så kallade skleriter, täckte ryggen medan djuret kröp fram över havsbottnen och skrapade i sig föda från stenar och slam.
De nya, unika fossilfynden består av nästan kompletta exemplar av australiska tommotider, och baserat på dem har man nu kunnat skapa nya rekonstruktioner av hur djuren egentligen såg ut. Tack vare dem har Uppsalaforskarna nu kunnat visa att skalen tillhörde djur som satt fast på havsbottnen och livnärde sig på födopartiklar som de filtrerade ur vattnet. Samma metod för att skaffa sig mat finns idag bland annat hos musslor och armfotingar.
– Exakt hur de fjälliknande skalen utvecklades till de tvådelade skal som musslor och armfotingar har idag, och vilka fossila grupper som varit inblandade i utvecklingen, har länge varit mycket kontroversiellt i forskarkretsar. Men våra resultat tyder på att armfotingarnas två skal har utvecklats ur skalen hos vissa sådana tommotider, säger Lars Holmer.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta professor Lars Holmer, helst via e-post: Lars.Holmer@pal.uu.se eller på tel. 070-468 26 55.
