En internationell forskargrupp, där Karolinska institutet ingår, har hittat en genvariant som ökar risken för postcovid med cirka 60 procent. Varianten ligger nära en gen som påverkar lungfunktionen – något som spelar roll för sjukdomens utveckling.
Trötthet, koncentrationssvårigheter, kognitiva problem och andningsbesvär är vanliga symtom hos personer som drabbats av postcovid, även kallat långtidscovid. Tillståndet innebär att besvär kvarstår långt efter covid-19-infektionen. Symtomen kan påverka livskvaliteten, men de bakomliggande biologiska orsakerna är fortfarande inte helt klarlagda.
Nu har forskare i ett internationellt samarbete bidragit med ytterligare kunskap.
Forskare upptäckte en genvariant
Forskarna har analyserat genetiska data från 6 450 personer med postcovid och över en miljon kontrollpersoner i 24 studier från 16 länder.
– Genetiska studier ger insikter om sjukdomars riskfaktorer och är särskilt användbara för sjukdomar där de exakta mekanismerna fortfarande är okända, säger Hanna Ollila, forskare vid Helsingfors universitet, i ett pressmeddelande.
Kopplas till lungornas funktion
Forskarnas analyser visar att en viss genvariant ökar risken för postcovid med cirka 60 procent. Sambandet bekräftades i en oberoende analys med ytterligare 9 500 patienter.
Den identifierade genvarianten är belägen intill genen FOXP4, som är inblandad i lungornas utveckling och lungsjukdomar.
– Våra resultat visar att lungfunktionen spelar en viktig roll i utvecklingen av postcovid. Även om denna genvariant signifikant ökar risken är det viktigt att förstå att den bara utgör en del av ett betydligt större pussel, säger Hugo Zeberg, universitetslektor vid institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet, i pressmeddelandet.
Den främsta riskfaktorn för förlossningsskador på ändtarmsmusklerna är att barnet väger mycket när det föds, visar en studie. Med en ny metod som förutser riskerna kan skadorna minska.
Fem procent av förstföderskorna i Sverige drabbas av förlossningsskador i form av bristningar vid ändtarmen, så kallad analsfinkterskada. Det påverkar de muskler som ska hålla tätt för gas och avföring. Skadorna kan leda till långvariga besvär och påverkar både fysisk hälsa och livskvalitet.
Forskare vid Göteborgs universitet ville ta fram och testa en modell som i förväg skulle kunna bedöma risken för analsfinkterskada. De modeller som togs fram kan nu leda till noggrannare planering och förberedande insatser – och därmed minska antalet skador, menar forskarna.
Större barn ökade risken för allvarlig bristning
Studien använde uppgifter från alla 45 förlossningsenheter i Sverige mellan åren 2009 till 2017. Totalt inkluderades 600 000 förlossningar där ett barn föddes i huvudbjudning, som är det vanligaste förlossningsläget.
Sedan utvecklade forskarna modeller för att förutse analsfinkterskador vid tre vanliga typer av förlossningar: den första vaginala förlossningen, vaginal förlossning efter tidigare kejsarsnitt och den andra vaginala förlossningen.
Flera riskfaktorer togs med, som barnets födelsevikt, förlossning med instrument som sugklocka, längd, ålder på den som föder och tidigare analsfinkterskada.
Det som bäst kunde förutspå skadan i alla sorters förlossningar var barnets födelsevikt. Ett större barn ökade risken för allvarlig förlossningsbristning.
Hos dem som födde sitt andra barn vaginalt var tidigare analsfinkterskada en stor riskfaktor för att drabbas igen. En tredje riskfaktor var användning av sugklocka.
Bra tillförlitlighet
Bäst träffsäkerhet hade modellen för dem som födde vaginalt för andra gången, följt av gruppen förstföderskor som födde vaginalt och omföderskor som tidigare genomgått kejsarsnitt. För alla grupper var tillförlitligheten dock på samma nivå som liknande verktyg på andra områden, som exempelvis hjärt-kärlsjukdom och bröstcancer.
– De statistiska modellerna i den aktuella studien gav en styrka för att utskilja riskpersoner på samma nivå som andra prediktionsmodeller som för närvarande används i stor omfattning inom sjukvården, säger Jennie Larsudd-Kåverud, doktorand inom obstetrik och gynekologi på Göteborgs universitet och gynekolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, i ett pressmeddelande.
Det har hittills saknats användning av verktyg som förutsäger risken för analsfinkterskada vid förlossning. Nu är målet att minska antalet skador genom rätt åtgärder i rätt tid.
– Modellerna som tagits fram ger både vårdpersonal och gravida ett verktyg att bedöma risken för allvarliga förlossningsskador. Om risken är låg kan oro dämpas, om risken är högre ges möjlighet till noggrannare gemensam planering och förebyggande insatser, avslutar Jennie Larsudd-Kåverud.
Länge har forskare försökt avgöra om växter pollineras mer på dagen eller natten – utan att nå någon tydlig slutsats. En forskningsöversikt visar att nattens pollinatörer, som malar och nattfjärilar, spelar en större roll än vi tidigare kanske trott. Faktum är att de är lika viktiga som de som jobbar på dagen i nio fall av tio.
Det flesta av oss vet hur viktiga bin, fåglar och fjärilar är i sin roll som pollinatörer. Utan dem skulle vi ha svårt att klara oss, eftersom de i så hög grad bidrar till mat på bordet.
Men det finns en grupp pollinatörer som inte blir lika uppmärksammade – de som gör sitt arbete på natten.
Forskare vid Lunds universitet misstänkte att nattpollinatörerna, fladdermöss, malar och nattfjärilar, kunde vara förbisedda inom forskningen. Därför gjorde de en global metaanalys* och i den kom de fram till att nattens pollinatörer nog förtjänar lite mer uppmärksamhet. De verkar nämligen ha en lika viktig roll som de dagaktiva pollinatörerna.
*Metaanalys är en studie av vetenskapliga publikationer. Syftet är att dra slutsatser om den samlade vetenskapens gemensamma slutsats, alltså en studie av studier.
Nattpollinatörerna lika viktiga i 90 procent av fallen
Forskarna sammanställde data från alla studier de kunde hitta på området från hela världen. Det handlade om 135 studier och 139 undersökta växtarter. Resultatet visade att 90 procent av växtarterna lyckades föröka sig i samma utsträckning oavsett om pollineringen skedde på dagen eller natten.
– Vi blev definitivt överraskade av hur många växtarter det fanns där det inte spelade någon roll. Vi tyckte båda att det här var riktigt fascinerande, eftersom man lätt har idén att en viss växt behöver pollineras av en viss art. Men vad analysen egentligen visade var lite motsatsen, att det finns mycket mer flexibilitet eller redundans. En annan pollinatör än den förväntade kan bidra tillräckligt för att en växtart ska kunna reproducera sig, säger Liam Kendall, forskare på Centrum för miljö- och klimatvetenskap vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Mänskliga fördomar i forskning
Metaanalysen är den första i sitt slag och forskarna menar att resultatet väcker frågor om mänskliga fördomar i forskningen. Liam Kendall tror att många har varit fast i en föreställning om hur pollineringen av en viss växt ska ske. Han spekulerar också i om det har betydelse att de flesta människor själva är aktiva just på dagtid – och kanske lätt förbiser vad som händer på natten.
– Vi har en föreställning att det är på dagen allt magiskt händer, för att vi är aktiva då, och det är då vi ser bin och fjärilar på växter, säger Liam Kendall.
Att dagpollinerarna ofta betraktas som vackra, eller gulliga, tror han också spelar in.
– Bin är en så stor del av vår kulturella identitet. Vi lär oss att de är viktiga. Och de är fluffiga och söta att titta på. Medan nattfjärilar, jag menar… de har sina vackrare kusiner, fjärilarna, som vi älskar, men nattfjärilarna är grå och dammiga och de äter dina kläder. Hur skulle de möjligtvis kunna göra något positivt?
Nattpollinatörer behöver skyddas
Eftersom den biologiska mångfalden är utsatt på grund av mänsklig aktivitet tycker forskarna att deras studie understryker vikten av att se till både nattliga och dagaktiva pollinatörer i jordbruks- och naturvårdssammanhang.
Om nattpollinering har så stor betydelse blir det till exempel viktigare att undvika ljusföroreningar, alltså överdriven eller felplacerad belysning som stör den naturliga miljön.
Det finns också andra saker som kan behöva förändras.
– Ofta görs saker för att skydda dagaktiva pollinatörer, till exempel att man sprutar bekämpningsmedel på natten. Det finns ett förbiseende där – visst, man skyddar de dagaktiva insekterna, men man skadar också, teoretiskt sett, nattpollinatörerna. Det betyder att man kan göra mycket mer för nattpollinatörerna, men vi har inte tänkt tillräckligt på det hittills, och här behövs mer forskning, säger Liam Kendall.
Blommor med stark doft gynnas av nattpollinering
Utöver hur växters förökning påverkas av natt- och dagpollinering tittade forskarna också på andra saker som kan skilja sig åt.
Studiens resultat visar att vita blommor ofta pollineras bättre på natten, vilket var känt sedan tidigare. Forskarna upptäckte också att blommor med tydlig doft gynnades av nattpollinering, eftersom nattpollinatörer utgår från lukt snarare än syn. På samma sätt gynnas växter utan lukt av dagpollinering. Blommor som öppnar sig på natten är också mer benägna att gynnas av nattpollinering.
Forskarna upptäckte också att nattpollinering fungerar bättre på lägre höjder. På höga höjder (över cirka 2 500–3 000 meter) är dagpollinatörer mycket effektivare. Förklaringen är troligen att nattmiljön på hög höjd är så extrem att den är svår att klara för nattaktiva pollinatörer, vilket ökar beroendet av dagpollinatörer.
Osäkerheter som redovisas i studien är att månens faser kan påverka insekters aktivitetsnivåer men att det är oklart hur detta beaktats i de studier som undersöktes.
Kriget i Ukraina sliter på den ryska ekonomin. Militära investeringar ger inte längre tillväxt utan eldar på inflationen, och regeringens budget blir allt svårare att få ihop. Än så länge är utmaningarna hanterbara – men risken finns att medborgarna får betala priset i form av ökad repression, enligt en rapport från FOI.
Efter tre års krig i Ukraina är det tydligt att stora statliga investeringar – särskilt i militären – inte längre ger någon bred ekonomisk stimulans. Det konstaterar Emil Wannheden, analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
– Ekonomin är överhettad. Det betyder att även om regeringen spenderar mer pengar så leder det inte till tillväxt utan inflation. Man har nått en gräns för vad ekonomin kan klara av att producera, vilket beror på begränsningar i arbetskraft, teknologi och så vidare, säger Emil Wannheden vid FOI i ett pressmeddelande.
I en rapport har han gått igenom ekonomisk statistik från 2021 och framåt i form av ryska originalkällor. Ryska myndigheter samlar in statistik om produktion, tillväxt och arbetslöshet på samma sätt som i Sverige.
Svårbedömda risker
Det är dock svårt att veta hur tillförlitlig den ryska statistiken egentligen är. Men Emil Wannheden har analyserat de olika källorna och kommit fram till att siffrorna på det stora hela är tillförlitliga – även om de ska tas med en nypa salt.
Han har även gått igenom analyser av ryska tankesmedjor och av den ryska centralbanken, som använder sig av statistiken för att göra egna analyser.
– Jag har också läst vad andra analytiker och experter i och utanför Ryssland gör för bedömningar av den ryska ekonomin. Utifrån det har jag gjort en samlad bedömning, säger Emil Wannheden.
Hans ena slutsats är att ekonomin är överhettad. Den andra är att det blir allt svårare för den ryska regeringen att få ihop budgeten.
– Förra året tvingades regeringen för första gången höja skatter och dra ner på välfärdsutgifter för att ha råd att fortsätta kriget i Ukraina.
Sanktioner bidrar till problem
Kommunikationen om det ekonomiska läget är över lag positiv från den ryska ledningen, utan att vara överdrivet skönmålande, enligt Emil Wannheden. Låg arbetslöshet och partnerskap med Kina lyfts fram, samtidigt som det inte hymlas med att det finns problem som inflation.
– Och det skyller man på väst. Det är till viss del sant, att sanktionerna och västs ekonomiska krigföring skapar problem, säger Emil Wannheden.
Utmaningarna för den ryska ekonomin består främst av olika risker som kan vara svåra att bedöma, enligt Emil Wannheden. Negativa utvecklingar kan uppstå, men det är oklart om – eller när – de i så fall inträffar.
– Det är en osäkerhet som den ryska regeringen måste värdera. Den främsta risken handlar om att få ihop statsbudgeten, att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna finansiera den. Utan tillräckliga intäkter så måste man i princip trycka mer pengar, vilket bidrar till inflation.
Kriget i Ukraina tär på den ryska ekonomin. Bild: Depositphotos
Allt viktigare roll för försvarsindustrin
Kriget i Ukraina har gjort den ryska ekonomin allt mer militariserad. Försvarsindustrin har fått en central roll, och stora delar av ekonomin är nu beroende av att staten fortsätter att beställa försvarsmateriel.
Ryska företag är generellt högt belånade till höga räntor, vilket ökar risken för konkurser.
– Det är väldigt dyrt för företagen att finansiera sina lån. Om de går i konkurs så riskerar det att påverka bankerna. Om de får svårt att få tillbaka sina lån blir det problem för dem, säger Emil Wannheden.
Kan bli ökad repression
En annan utmaning är bristen på arbetskraft, teknologi, kompetens och insatsvaror – faktorer som kraftigt begränsar tillväxten i industrin.
Trots de många och stora utmaningarna tror Emil Wannheden att den ryska ledningen kommer att hitta sätt att hantera dem.
– Det kanske kräver mer repression eller högre skatter, något som ger en negativ effekt för befolkningen eller företag i Ryssland. Det hade ledningen förstås gärna velat undvika. Men behövs det så kommer man göra det, säger Emil Wannheden.
Det kan förmodligen pågå under en längre tid – men inte hur länge som helst, menar han.
– Om vi går mot en utveckling som mer och mer baseras på repression, där det finns något slags stabilitet trots att det ekonomiskt går dåligt, så kanske den ryska ledningen nöjer sig med det. Men den vill ju gärna att Ryssland även är ekonomiskt starkt, det finns en ambition att vara en stormakt.
Mål i Ukraina viktigare
Det främsta ekonomiska dilemmat för Ryssland är, enligt Emil Wannheden, att ju mer resurser som satsas på kriget i Ukraina nu, desto svagare blir landets ekonomi på sikt.
Svårigheterna är ännu inte så allvarliga att Ryssland tvingas dra ner på sin krigsinsats, enligt Emil Wannheden. Men att få väst att lätta på sanktionerna är viktigt för Ryssland eftersom flera att landets ekonomiska problem då skulle minska.
– Men det är inte så viktigt för dem att de i nuläget är redo att ge upp sina mål att kontrollera Ukraina, säger Emil Wannheden.
Fysisk aktivitet skyddar mot sjukdomar, men nu visar en studie att hälsovinster även kan ses hos äldre som rör sig mindre än vad som rekommenderas.
– Resultatet visar att all rörelse är viktig för äldres hälsa, säger forskaren Andreas Nilsson vid Örebro universitet.
Forskare har följt över 800 personer mellan 65 och 79 år i Italien, Nederländerna, Polen och Storbritannien. Syftet var att undersöka kopplingen mellan fysisk aktivitet och hälsa hos äldre.
Daglig aktivitet mättes
Deltagarna delades in i två grupper. I den ena gruppen bedömdes personerna vara fysiskt aktiva. De följde WHO:s rekommendation att röra på sig minst 2,5 timmar i veckan med pulshöjande aktiviteter. Den andra gruppen bestod av studiedeltagare som inte rörde sig enligt rekommendationen, och klassades därför som fysiskt inaktiva.
– Vi använde rörelsemätare för att ta reda på hur mycket tid deltagarna ägnar åt dagliga aktiviteter med olika intensitet. Den metoden ger mycket mer tillförlitliga resultat än att låta deltagarna själva notera hur mycket de rör på sig, vilket är den metod som tidigare forskning oftast har använt, säger Andreas Nilsson, forskare i idrottsvetenskap vid Örebro universitet, i ett pressmeddelande.
Analyser av biomarkörer
Under en vecka fick deltagarna föra dagbok över vad de åt. De fick poäng utifrån hur väl de följde kostråd för äldre.
Forskarna mätte även deltagarnas midjemått och tog blodprov för att analysera fem biomarkörer kopplade till det metabola syndromet – ett samlingsnamn för förhöjda blodfetter, högt blodtryck, förhöjt blodsocker och insulinresistens. Dessa faktorer är alla förknippade med ökad risk för sjukdomar.
Mindre stillasittande gör skillnad
Resultatet visade att deltagare som satt mindre än 8,3 timmar per dag hade en signifikant lägre risk att utveckla metabolt syndrom – oavsett fysisk aktivitetsnivå eller hur hälsosamt de åt.
– Även för personer som inte nådde upp till rekommenderad fysisk aktivitet, så var mindre stillasittande förknippat med bättre hälsa. Det tyder på att även lättare rörelse är positivt för hälsan, säger Andreas Nilsson.
Den lägsta risken för metabola sjukdomar fanns hos personer som både var fysiskt aktiva, alltså rörde på sig mer än 2,5 timmar i veckan, och samtidigt satt minst.
Tumlare i svenska vatten kalasar gärna på torsk, sill och smörbult – men verkar inte särskilt kräsna. En studie från Lunds universitet visar att uppemot 40 olika arter slinker ner i deras magar.
Tumlaren är en hotad art med högt energibehov. Den är också känslig för minskad tillgång på föda. För att kunna skydda tumlaren är det viktigt att veta vad den äter.
I en ny studie använder forskare vid Lunds universitet dna-teknik för att kartlägga den lilla valens varierade matvanor.
Maginnehåll och dna-analys
Studien baseras på undersökningar av 65 döda tumlare och kombinerar två metoder för att identifiera deras föda: traditionell maginnehållsanalys och dna-metabarcoding – en ny teknik som gör det möjligt att identifiera bytesarter även när synliga rester saknas i magen. Det görs genom analyser av små mängder genetiskt material.
Torskfiskar, sillfiskar och smörbultar toppar tumlarens meny, men den trubbnosiga tandvalen verkar inte särskilt kräsen. Studien visar att den kan äta 40 olika bytesarter – från centimeterstora bottenfiskar till ål och bläckfisk.
– Vi har hittat spår av allt från tioarmad bläckfisk till energirik ål i magarna hos tumlare som strandat eller fastnat i fiskegarn. Det tyder på att tumlare är extremt flexibla jägare som anpassar sin diet efter vad som finns att tillgå, säger Johanna Stedt, marinekolog vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Nya metoder ger med data
Tumlarens diet i svenska vatten har bara undersökts ett fåtal gånger tidigare – senast 2011, och då med mer traditionella metoder för dietanalys.
– Den nya metoden kunde hitta rester från bytesfisk i alla undersökta tumlarmagar, medan den traditionella bara fungerade i 26 av dem. Det innebär att vi, och andra som studerar liknande arter som är svåra att observera i det vilda, nu kan få tillgång till en större mängd data och få en bättre bild av vad djuren faktiskt äter, säger Johanna Stedt.
Tumlaren är hotad
Studien, som genomförts i samarbete med Statens veterinärmedicinska anstalt och Naturhistoriska riksmuseet, visar att även magar som verkar tomma kan innehålla viktig information – om rätt analysmetoder används.
Enligt forskarna kan det bli avgörande både för forskningen och för arbetet med att skydda tumlaren som är en hotad art i svenska vatten.
– Genom att förstå vilka bytesfiskar tumlare behöver kan vi också bättre förstå var och när konflikter med mänskliga intressen uppstår. Till exempel när risken är störst att de fastnar och drunknar i fiskegarn – och hur vi kan skydda både dem och deras livsmiljöer, säger Johanna Stedt.
Personer med bra kondition lever oftare längre, men risken att dö i olyckor är också lägre för vältränade, visar en studie. Det tyder på att sambandet mellan bra kondition och minskad risk att dö i förtid kan vara missvisande.
Flera observationsstudier har visat att personer som har bättre kondition tidigt i livet löper lägre risk att dö i förtid av till exempel cancer och hjärt-kärlsjukdom. En studie från Uppsala universitet visar nu på att sambandet mellan kondition och minskad risk för dödlighet kan vara missvisande.
− Vi såg att personer med hög kondition i sena tonåren hade lägre risk att dö i förtid, till exempel av hjärtkärlsjukdom, jämfört med de som hade låg kondition. Men när vi sedan tittade på risken att dö i slumpmässiga olyckor var sambandet nästan lika starkt. Detta talar för personer med hög och låg kondition kan skilja sig åt på andra viktiga sätt, något som tidigare studier inte tagit hänsyn till fullt ut, säger Marcel Ballin, associerad forskare i epidemiologi vid Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
Eftersom bra kondition inte borde skydda mot slumpmässiga olyckor tyder resultaten alltså på att det finns andra skillnader mellan grupperna som kan förklara den lägre dödligheten i sjukdomar. Det kan till exempel handla om livsstil, bakgrund eller hur man beter sig i vardagen.
Forskarna undersökte data från 1,1 miljoner män
Forskarna undersökte data från 1,1 miljoner svenska män som mönstrade mellan åren 1972 och 1995. Männen, som i genomsnitt var 18 år, delades in i fem grupper baserat på hur bra kondition de hade vid mönstringen. Sedan följde forskarna dem fram till 60-årsåldern, eller tills de dog.
De använde olika metoder för att studera sambandet mellan kondition i ung ålder och förtida död. Genom dödsorsaksregistret kunde forskarna se varför de hade dött och de började med att göra en traditionell analys av dödlighet i hjärt-kärlsjukdom, cancer och totalt − alltså död av alla orsaker, i likhet med tidigare observationsstudier.
Resultatet visade att gruppen med bäst kondition hade 58 procent lägre risk att dö i hjärt-kärlsjukdom, 31 procent lägre risk att dö i cancer och 53 procent lägre risk att dö av alla orsaker, jämfört med de som hade sämst kondition.
Liknande risk att dö i olyckor
I nästa steg undersökte forskarna hur kondition hängde ihop med risken att dö i slumpmässiga olyckor, som till exempel bilolyckor, drunkningar och mord. De valde just olyckor eftersom de antog att det inte borde finnas något samband mellan männens kondition i ung ålder och risken att dö i olyckor. Om ett samband ändå skulle upptäckas kan det tala för att grupperna man studerar inte är jämförbara.
Resultatet visade att de med bäst kondition hade 53 procent lägre risk för att dö i slumpmässiga olyckor. Att männens kondition skulle ha en så stor effekt på risken att dö i slumpmässiga olyckor är dock inte troligt.
Detta bekräftades också när forskarna jämförde risken för död mellan syskon med olika kondition. För trots att forskarna jämförde syskon, där mycket är hyfsat lika (som uppväxt, arv och miljö) såg de fortfarande samma mönster: att den med bättre kondition har lägre risk att dö i olyckor.
Alltså finns det andra, okända skillnader, mellan personer med god och dålig kondition.
Risk att effekten av fysisk aktivitet överskattas
Studien är en av de största i sitt slag, men resultaten stöds också av annan forskning.
− Att effekterna av god kondition kan vara överskattade kan låta kontroversiellt, men faktum är att om man ser till resultat från andra än de traditionella observationsstudierna är det en mer nyanserad bild som framträder. Det finns ett antal tvillingstudier som kommit fram till liknande resultat. Även vissa genetiska studier tyder på att det finns gener som både påverkar benägenheten att vara fysiskt aktiv eller ha god kondition och risken att drabbas av sjukdomar som hjärt-kärlsjukdom, säger Marcel Ballin.
Han lyfter att det finns många skäl till att främja fysisk aktivitet. Stora insatser för hela befolkningen måste dock baseras på tillförlitliga siffror – annars riskerar man att förvänta sig effekter som i själva verket är överskattade.
− Våra resultat ska inte tolkas som att fysisk aktivitet och träning är verkningslöst eller att man inte ska försöka främja det. Men för att skapa en djupare förståelse för hur stora effekterna av kondition faktiskt är behöver vi använda oss av flera olika metoder. Så länge vi ställer frågan på samma sätt kommer vi alltid få samma svar. Det är först när vi får samma svar på en fråga vi ställt på lite olika sätt som vi kan vara säkrare på att det stämmer.
Drygt 60 år efter att Vasa bärgades från Stockholms ström fortsätter sökandet efter delar från skeppet. Nu har marinarkeologer gjort nya fynd på platsen där skeppet sjönk.
Marinarkeologer från museet Vrak har genomfört avancerade undersökningar i Vasagropen – platsen där regalskeppet Vasa förliste 1628.
Bland fynden finns stockankare, delar av tunnor, ett timmerstycke som kan ha tillhört en märskorg och ett runt föremål med en mynning.
– Objektet med mynningen sitter stumt i botten på cirka 30 meters djup och är definitivt en sak vi vill titta närmare på, säger Jim Hansson, marinarkeolog vid Vrak och projektledare för undersökningarna, i ett pressmeddelande.
– Nu skulle vi vilja ta reda på mer om de här föremålen och undersöka dem ytterligare. Skeppsdelen som kan vara en del från en märskorg vill vi ta upp från botten och analysera, säger Jim Hansson.
En märskorg är en plattform som sitter i masten på segelfartyg och användes bland annat som arbetsplattform för båtsmännen.
Fynd kan ha suttit på bogsprötet
Fred Hocker, forskningsledare vid Vasamuseet, menar att formen på den skeppsdel som nu hittats i Vasagropen stämmer mycket väl överens med hur märskorgarnas inre delar brukar se ut.
– Det här kan vara en del av märskorgen som satt på Vasas bogspröt, så det är ett viktigt fynd. Varken bogsprötet eller märskorgen som satt på bogsprötet har hittats. Fyndet kan bidra till ny kunskap om hur originalet var utformat, säger Fred Hocker.
Objekt med kant och mynning som hittades i Vasagropen. Bild: Mikael Fredholm, Vrak, SMTM
Undersökningar i flera etapper
De senaste undersökningarna i Vasagropen genomfördes i tre etapper. Först kartlades sjöbotten med hjälp av avancerad sonarutrustning på ett forskningsfartyg från Stockholms universitet, vilket gjorde det möjligt att få fram en detaljerad 3D-bild av botten. Därefter granskades området med en undervattensrobot från marinens fartyg HMS Belos. Slutligen undersökte marinarkeologer fynden genom ett antal dykningar.
– När vi dyker kan vi upptäcka det som teknik inte kan se. Dessutom behövs det ett mänskligt öga och hand för att kunna verifiera fynden, undersöka dem och kunna förstå vad de använts till. Men alla tekniker behövs för att förstå helheten, säger Jim Hansson.
Bidrar med nya pusselbitar
Tack vare de olika undersökningarna finns nu en mer komplett bild av Vasas förlisningsplats, något som tidigare har saknats.
– Alla lyft som gjordes av Vasa innan hon kunde bärgas syns på 3D-bilderna men kan inte upptäckas av blotta ögat. Det är bokstavligen fotspår efter Vasa, säger Jim Hansson.
Sverige har gått från ett högt och jämnt vaccinationsskydd mot covid-19 bland äldre till växande skillnader. En ny nationell studie visar att både regional hemvist och socioekonomisk bakgrund påverkar viljan att ta påfyllnadsdoser.
När covidvaccinationerna inleddes i december 2020 valde 95 procent av de äldre att vaccinera sig. Då var täckningen jämn mellan landets regioner. Men sedan dess har bilden förändrats.
En ny studie, som följt vaccinationerna bland äldre fram till början av 2024, visar tydliga skillnader i hur möjligheten att vaccinera sig har utnyttjats. Totalt ingår drygt två miljoner personer över 65 år i studien.
Färre äldre tar påfyllnadsdos
Resultatet visar att andelen äldre som tar påfyllnads- och säsongsdoser sjunker, särskilt i Skåne, Stockholm och Västra Götaland. Minskningen syns tydligt bland personer i åldern 65–80 år. I storstadslänen hade under 60 procent i åldersgruppen tagit sin sjätte dos – den lägsta siffran i studien.
Vaccinationstäckningen var också lägre i vissa grupper, oberoende av region. Män, utrikes födda samt personer med låg inkomst och utbildning vaccinerar sig i betydligt mindre utsträckning. Tidigare forskning har visat liknande mönster och den nya studien visar att ojämlikheten kvarstår, trots olika åtgärder.
Behov av insatser
En möjlig förklaring till de regionala skillnaderna kan vara bristande nationell samordning och prioriteringar. Forskarna bakom studien betonar behovet av riktade insatser för att minska skillnaderna.
– Den ojämna vaccinationstäckningen ökar sårbarheten för allvarlig covid-19-sjukdom och postcovid, särskilt bland äldre. Nationell samordning är fortfarande viktig för att säkerställa jämlik vaccination och fokus bör vara på socioekonomiskt utsatta gruppen som konsekvent uppvisar lägre upptag, säger Yiyi Xu, docent i arbets- och miljömedicin på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet i ett pressmeddelande.
– Att koppla covid-19-vaccinationer till rutinmässiga hälsoinsatser, som exempelvis influensavaccinering, skulle kunna öka andelen covidvaccinerade, minska de barriärer som tycks finnas och sänka folkhälsokostnaderna, fortsätter Yiyi Xu.
Studien är ett samarbete mellan forskare från Göteborgs universitet, Karolinska institutet och Folkhälsomyndigheten.
Fossila spår av fötter med långa tår och klor har hittats i Australien. Fyndet skjuter tillbaka reptilernas ursprung med 35 miljoner år och omkullkastar den etablerade tidslinjen för landryggradsdjurens utveckling. Det menar forskare vid Uppsala universitet som analyserat de urgamla fotspåren.
En cirka 355 miljoner gammal stenplatta från Australien får nu forskare att omvärdera ryggradsdjurens, tetrapodernas, uppkomst.
− Plattan bär välbevarade fotspår av fötter med långa tår och tydliga klor. De är de äldsta spåren efter kloförsedda fötter i världen. Det är häpnadsväckande att en enda stenplatta, så liten att en person kan lyfta den, ifrågasätter allt vi trodde vi visste om när de moderna tetrapoderna uppkom, säger Per Ahlberg, professor vid Uppsala universitet, i ett pressmeddelande.
Spår av en tidig reptil
Tetrapoderna – förfäder till alla dagens landlevande ryggradsdjur – utvecklades ur fiskar som lämnade havet för runt 390 miljoner år sedan under den geologiska tidsåldern devon. De blev förfäder till alla moderna landlevande ryggradsdjur, det vill säga groddjur och amnioter – en grupp som omfattar däggdjur, reptiler och fåglar.
De äldsta amniotfossilen man tidigare hittat är ungefär 320 miljoner år gamla. Men sandstensplattan från Australien visar att reptiler fanns redan 35 miljoner år tidigare, i början av den geologiska tidsperioden karbon.
− När jag såg plattan för första gången blev jag mycket överraskad. Efter bara några sekunder insåg jag att den bar tydliga klomärken. Klor finns hos alla tidiga amnioter, men nästan aldrig hos andra tetrapodgrupper. Kombinationen av klomärken och fötternas form tyder på att spåren gjordes av en tidig reptil, säger forskaren Grzergorz Niedźwiedzki från Uppsala universitet.
Fotavtrycken i färg. Reptilens framfötter ses i gult och bakfötterna i blått. Bild: Grzegorz Niedźwiedzk
Att reptilernas ursprung nu flyttas bakåt i tiden förändrar hela tidslinjen för tetrapodernas utveckling. Tidigare trodde forskare att groddjur och amnioter hade en gemensam förfader för cirka 355 miljoner år sedan. Men eftersom förfadern måste vara äldre än de äldsta reptilerna, ifrågasätts nu det.
Fossil och dna ritar om evolutionsträdet
Genom att kombinera dateringar av fossil med dna från nu levande ättlingar har forskarna försökt ta reda på när deras förfader kan ha levt. Deras analys visar att groddjurens och amnioternas sista gemensamma förfader fanns i början av den senare delen av devonperioden − en tid som tidigare antogs vara befolkad uteslutande av primitiva fiskliknande tetrapoder och övergångsformer som tiktaalik.
− Det innebär att avancerade tetrapoder redan levde under en tid då man hittills har trott att bara primitiva ”fyrbenta fiskar” släpade sig runt längs stränderna och precis började utforska land. Men kanske borde det inte förvåna oss, säger Per Ahlberg och fortsätter:
− Den australiska plattan är ungefär 50 centimeter bred och för närvarande är den det enda tetrapodfossil vi har från början av karbon från hela Gondwana – en jättekontinent som innefattade Afrika, Sydamerika, Antarktis, Australien och Indien. Vem vet vilka andra djur som kan ha levt där.
Världens äldsta kompletta jaktvapen i trä är ”bara” 200 000 år gamla – betydligt yngre än vad forskare tidigare trott. Det visar en ny internationell studie där Lunds universitet bidragit med en ny datering. Upptäckten kopplar Schöningen-spjuten till neandertalarna och stärker bevisen för att de var skickliga jägare.
I mitten av 1990-talet gjorde arkeologer i den tyska staden Schöningen ett unikt fynd. Djupt nere i en kolgruva påträffades resterna av 50 slaktade hästar. Här hittades också nio välbevarade träspjut som troligen hade använts för att döda djuren.
En första datering visade att spjuten kunde vara upp till 300 000 år gamla och härstamma från en tid då den förhistoriska människoarten Homo heidelbergensis – en muskulös och högrest föregångare till neandertalarna – levde i Europa.
Men dateringen har varit lite osäker eftersom den enbart baserats på analyser av de sedimentlager som låg ovanför och under fyndet. Någon noggrann analys av det lager där spjuten faktiskt hittades har inte gjorts – förrän nu.
Vapnen kopplas till neandertalarna
Med hjälp av avancerade dateringsmetoder kan forskare nu fastställa att vapnen är omkring 200 000 år gamla, vilket gör dem 100 000 år yngre än man tidigare trott. Resultaten anses särskilt intressanta eftersom de placerar Schöningen-spjuten i en period då Homo heidelbergensis hade dött ut och Homo neanderthalensis etablerat sig i Europa och västra Asien.
– Det var verkligen förvånande att spjuten härstammar från neandertalarna. Resultaten fördjupar vår förståelse för när och hur Homo neanderthalensis började utveckla komplexa sociala beteenden som samarbetsjakt – beteenden som utgör grunden för det mänskliga samhället idag, säger Zoran Perić, geologiforskare vid Lunds universitet i ett pressmeddelande.
På bilden ses en vaxmodell av en neandertalare, som enligt studien var en tekniskt skicklig och strategisk jägare – inte bara en robust överlevare.
Studien stärker teorin om att neandertalarna var kapabla till avancerat, kooperativt jaktbeteende – något som även tidigare forskning pekat på.
– Vi slår fast att neandertalarna för 200 000 år sedan hade den tekniska skicklighet och strategiska planering som krävdes för storskalig storviltsjakt. Detta stöder synen på neandertalarna som intelligenta och anpassningsbara, inte bara robusta överlevare, säger Zoran Perić.
Ärvde jaktkunskaper
Att neandertalarna ärvde – och även förfinade – komplexa jaktstrategier från Homo heidelbergensis är i sig inte förvånande, menar forskarna. Det anmärkningsvärda är snarare att den tidigare dateringen placerade spjuten i heidelbergarnas tid, något som ibland lett till överdrivna tolkningar av deras kognitiva och sociala förmågor.
– Våra resultat ger ett förfinat kronologiskt ramverk som kan användas för att studera utvecklingen av komplexa beteenden som gruppjakt hos tidiga människor. De kan fungera som referens för datering av andra arkeologiska platser i Europa, säger Zoran Perić.
Så daterades Schöningen-spjuten
I den nya studien användes flera avancerade metoder för att datera fynden:
Optiskt stimulerad luminiscens (OSL): Zoran Perić använde OSL – en mätteknik som använder ljus. Genom att exponera olika material för synligt ljus med specifika våglängder är det möjligt att bestämma ålder baserat på deras bakgrundsstrålningsdos.
Aminosyreracemisering: Forskare vid University of York använde en biokemisk metod som utnyttjar det faktum att aminosyror i fossilt material kan förekomma i två former, L-form och D-form, som är spegelbilder av varandra.
I levande organismer dominerar L-formen men efter döden omvandlas L-formens aminosyror långsamt till D-form. Förhållandet mellan L- och D-former gör det möjligt att dra slutsatser om ett provs ålder.
Tillsammans bidrog metoderna till att fastställa att spjuten är cirka 200 000 år gamla – betydligt yngre än tidigare uppskattningar.
Trots att Schöningen-spjuten nu bedöms vara cirka 200 000 år gamla är de fortfarande världens äldsta bevarade kompletta träspjut. Äldre fynd som ”Kathu Pan 1 Stone Point Tips” från Sydafrika är omkring 500 000 år gamla, men de består enbart av stenspetsar – inte kompletta vapen. Samma sak gäller ”Clacton Spear Tip” från Storbritannien, daterad till cirka 400 000 år, vars spets är tillverkad av slipat idegransträ.
Personer som får typ 1-diabetes i vuxen ålder har ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar och död, visar en studie. De främsta riskfaktorerna är rökning, dålig glukoskontroll och fetma.
Typ 1-diabetes kallades tidigare barndiabetes men kan debutera närsomhelst under livet. Det har dock inte gjorts särskilt mycket forskning om när vuxna drabbas av sjukdomen. Forskare vid Karolinska institutet ville därför undersöka risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdom och död i denna grupp, framför allt bland dem som fått diagnosen efter 40 års ålder.
Forskarna undersökte 10 184 personer som hade fått typ 1-diabetes i vuxen ålder mellan åren 2001 och 2020. De jämfördes med 509 172 matchade personer i kontrollgruppen.
Resultatet visade bland annat att de som fått typ 1-diabetes i vuxen ålder har ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Forskarna kom också fram till att de som diagnostiserades senare i livet inte hade bättre prognos än de som fick sin diagnos tidigare.
Högre risk att dö
Utöver den högre risken för hjärt-kärlsjukdom var också risken att dö av alla orsaker, inklusive cancer och infektion, högre jämfört med kontrollgruppen.
– De främsta orsakerna till den dåliga prognosen är rökning, övervikt/obesitas och dålig glukoskontroll. Vi kunde se att de mer sällan använde tekniska hjälpmedel, såsom insulinpump, säger Yuxia Wei, postdoktor vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, i ett pressmeddelande.
Studien understryker vilken allvarlig sjukdom typ 1-diabetes är, även när det debuterar senare i livet, menar forskarna.
– Men vi visar att prognosen kan förbättras betydligt genom förebyggande av rökning och obesitas samt förbättrad glukoskontroll, inte minst hos personer som diagnostiseras i högre åldrar, förklarar Sofia Carlsson, universitetslektor och docent vid samma institution.
Ska undersöka typ 1-diabetes hos vuxna mer
Nu planerar forskarna att fortsätta undersöka vuxendebuterande typ 1-diabetes, till exempel riskfaktorer för att utveckla sjukdomen och hur prognosen ser ut vid exempelvis mikrovaskulära komplikationer (problem som drabbar kroppens minsta blodkärl).
Vilken den bästa behandlingen är, inklusive effekten av pumpanvändning och annan avancerad teknologi, ska också utforskas.
– Vi hoppas kunna belysa dessa frågor de kommande åren, säger Sofia Carlsson.
Fler drabbas av hjärt-kärlsjukdom på vintern, vilket har gjort att man tidigare antagit att brist på D-vitamin har ett finger med i spelet. Nu har forskare kommit fram till att så inte är fallet.
Forskare vid Umeå universitet har undersökt om det finns en samband mellan D-vitaminbrist och hjärt-kärlsjukdom. De kom fram till att den högre dödligheten i hjärtkärlsjukdom under vintermånaderna har andra orsaker än D-vitaminbrist.
– Att hjärtkärlsjukdom är vanligare på vintern beror snarare på faktorer som att vi då rör oss mindre och är mer utsatta för luftföroreningar och luftvägsinfektioner medan D-vitaminet däremot i stort sett tycks sakna betydelse i sammanhanget, säger Viktor Oskarsson, specialistläkare i internmedicin och forskare vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin på Umeå universitet, i ett pressmeddelande.
Trots stora skillnader i D-vitamin – lika många blev sjuka
Studien baseras på data från nästan 80 000 personer i sex europeiska länder. Deltagarna lämnade blodprov för att mäta D-vitaminnivåer och sedan följdes de upp för att se vilka som drabbades av hjärt-kärlsjukdom.
Det var, precis som forskarna förväntade sig, en stor variation i D-vitamin nivåerna under året. I augusti och september var nivåerna 79 procent högre än i mars och april, när nivåerna var lägst. Förekomsten av hjärt-kärlsjukdomar var dock densamma i båda perioderna.
”En till föreställning om D-vitamin kan avlivas”
När det kom till dödlighet i hjärt-kärlsjukdom var den något högre i mars och april jämfört med augusti och september. Jämfört med resten av årets månader var det dock inte högre dödlighet.
Den högsta dödligheten inträffade dessutom några månader efter mars och april, samtidigt som dödligheten började minska redan i maj, kort efter de låga D-vitaminnivåerna.
Forskarna kunde därmed slå fast att det inte finns något orsakssamband mellan D-vitaminnivåer och dödlighet i hjärtkärlsjukdom.
– Detta är ytterligare en vanlig föreställning om D-vitamin som vi nu kan avliva. En annan sådan ’sanning’ är att vi nordbor skulle ha större brist än sydeuropéer. Det har vi tidigare kunnat visa inte stämmer. Därmed inte sagt att D-vitamintillskott är dåligt eller saknar betydelse för alla personer, men det är ingen universalkur, säger Viktor Oskarsson.
Personer från sex länder undersöktes
Studien baseras på data från knappt 80 000 män och kvinnor från Sverige, Finland, Skottland, Tyskland, Italien och Spanien som undersöktes under perioden 1984–2010.
Under den studerade tiden fick 4 619 personer hjärtinfarkt, 2 345 personer fick stroke och 2 985 personer avled i hjärt-kärlsjukdomar.
D-vitamin har många funktioner i kroppen och behövs bland annat för att bilda starka tänder och ett starkt skelett. Det kommer dels från mat, dels bildas det i huden efter solexponering.
D-vitamin är naturligt förkommande i bland annat fet fisk och i Sverige berikas de flesta mejeri- och margarinprodukter med D-vitamin.
Forskning vid Luleå tekniska universitet visar hur en ny typ av solceller kan tillverkas till lägre kostnad och samtidigt bidra till att byggnader producerar sin egen el – utan att stänga ute dagsljuset.
Traditionella solceller av kisel dominerar marknaden, men deras tillverkning är resurskrävande och de är svåra att använda på fönster och fasader. Nu riktas forskarnas intresse mot tunna, halvgenomskinliga solceller som skulle kunna integreras i byggnader och både släppa igenom ljus och producera el.
– Solceller behöver inte bara sitta på taket. Om vi kan bygga in dem i glaspartier eller fasader öppnar det för helt nya tillämpningar. Byggnader har enorma ytor som vi hittills inte utnyttjat för energiproduktion. Med den här tekniken kan varje fönster bli en liten elproducent, säger Pankaj Kumar, som skrivit en avhandling i experimentell fysik vid Luleå tekniska universitet, i ett pressmeddelande.
Miljövänligare material
Pankaj Kumar har i sin forskning fokuserat på ett material som kallas antimonsulfid – en oorganisk förening av antimon och svavel som effektivt absorberar solljus och omvandlar det till el. Till skillnad från många andra solcellsmaterial är det dessutom både giftfritt, billigt och finns naturligt i jordskorpan.
Genom att testa olika tillverkningsmetoder och lagerstrukturer har forskarna tagit fram solceller med förbättrade egenskaper. De nya och mer miljövänliga materialen släpper igenom över 20 procent av ljuset samtidigt som solcellen producerar el. Det innebär att solcellerna är tillräckligt genomskinliga för att fungera som fönsterglas, ett viktigt steg mot praktisk användning i byggnader.
Tekniken ska utvecklas
I sin avhandling presenterar Pankaj Kumar flera tekniker för att skapa tunna, jämna filmer av antimonsulfid. Med hjälp av sputtring – en teknik där material frigörs från en källa med joniserad gas och avsätts som en tunn film – lyckades han ta fram solceller med god verkningsgrad, även vid mycket tunna skikt.
Tekniken är ännu inte redo för kommersiellt bruk, men forskningen fortsätter med fokus på att förbättra solcellernas långsiktiga hållbarhet.
– Vi måste tänka nytt kring hur vi producerar och använder el i vardagen. De här solcellerna visar att det går att förena energieffektivitet med hållbarhet och estetik. Framtidens byggnader ska kunna producera sin egen el utan att göra avkall på design eller ljusinsläpp. Mina resultat visar att vi är på god väg dit, säger Pankaj Kumar.
Fiskars evolutionära anpassning till varmare vatten har länge antagits ha ett fysiologiskt pris. Men zebrafisken visar motsatsen – efter sju generationer i högre temperaturer syns inga negativa effekter. I stället blev fiskarna även mer köldtåliga, visar en studie.
Den globala uppvärmningen påverkar fiskar eftersom deras kroppstemperatur styrs av omgivande vattentemperatur. Om de inte kan söka sig till kallare vatten måste de anpassa sig genom evolution – en process där endast de individer som tål högre temperaturer överlever och för sina gener vidare. Forskare har länge trott att en sådan anpassning till varmare vatten kan få andra oönskade konsekvenser.
Sju generationer
I en studie har forskare, bland annat från Göteborgs universitet, undersökt zebrafiskar som avlats fram under sju generationer för att tåla högre vattentemperaturer. När forskarna analyserade fiskarnas tillväxt, reproduktion och hur väl de presterar i det varmare vattnet såg de inga tydliga negativa effekter på deras fysiologi.
– Väldigt få forskargrupper har kunnat testa hur fiskar kan utvecklas när de ställs inför klimatförändringar, eftersom det krävs tusentals fiskar och många år av noggranna experiment. Vårt experiment är unikt, säger Fredrik Jutfelt, professor i zoofysiologi vid Göteborgs universitet i ett pressmeddelande.
Genom att avla fram generationer av zebrafisk bland de individer som tålde högre vattentemperatur bäst kunde forskarna studera hur fiskens funktioner skulle påverkas i ett varmare vatten. Fiskarna fångades i Indien 2019. Bild: Fredrik Jutfelt
Överraskande resultat
Studien utformades för att kunna se om den högre toleransen för värme påverkar fiskarnas ämnesomsättning och överlevnadsförmåga. Till forskarnas förvåning visade resultaten att zebrafiskarna som avlats fram för att tåla varmare temperaturer även klarade kyla bättre.
– Det vi normalt förväntar oss, om vi jämför med arter som är anpassade för värme, är att de har lägre köldtolerans. Men vi såg en högre tolerans mot kyla hos zebrafiskarna, vilket var överraskande, säger Anna Andreassen, forskare vid Danmarks tekniska universitet.
Precis som hos människor ökar fiskars ämnesomsättning vid högre temperaturer, vilket ökar behovet av syre. Forskarna antog därför att de värmetåliga fiskarna var bättre på att ta upp syre ur vattnet – men även det visade sig vara fel.
– Vi kan inte se att syret faktiskt hjälper fisken att tolerera uppvärmningen i det här fallet, och det är viktig kunskap, eftersom det går på tvärs mot tidigare hypoteser, säger Anna Andreassen.
Gäller inte alla arter
Resultatet som visar zebrafiskarnas förmåga att anpassa sig till en varmare värld går dock inte att generalisera till andra arter. Den tropiska zebrafisken har en kort generationstid och blir könsmogen redan efter ett år, vilket gör snabb evolution möjlig.
– Fiskar som lever i nordiska vatten har ofta längre generationer än ett år och hinner inte med att anpassa sig när vattentemperaturen stiger. De måste alltså flytta till kallare vatten, och kan de inte det så får de problem som minskad tillväxt, infektioner och färre lagda ägg, säger Fredrik Jutfelt.
Kan motiverande samtal göra skillnad i klassrummet? Enligt en avhandling kan samtalsmetoden bli ett verktyg för att stärka lärarnas självtillit och underlätta sociala relationer i skolan.
I dagens skola möter lärare många utmaningar – inte minst när det gäller att bygga relationer med elever och vårdnadshavare. Martina Jordan, nybliven doktor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, har undersökt hur samtalsmetoden Motiverande samtal, MI, kan användas i skolmiljö.
Avhandlingens resultat visar att samtalsmetoden är användbar i många situationer – i relationsskapande med elever, utvecklingssamtal, konflikthantering, samtal med vårdnadshavare och i bemötandet av utåtagerande elever.
Samtal kan få bättre struktur
MI är en målinriktad samtalsstil som syftar till att stödja förändring och utveckling. Den bygger på ett empatiskt förhållningssätt och fyra grundprocesser: engagera, fokusera, framkalla och planera. Metoden vilar också på konkreta samtalsfärdigheter där utövaren använder bekräftelser, öppna frågor, reflektioner och sammanfattningar.
– Om det har hänt något på skolan och en lärare sitter i samtal med upprörda vårdnadshavare kan MI vara ett konkret sätt att strukturera upp samtalet för att skapa samarbete med vårdnadshavarna. MI är även användbart i samtal med elever, då det kan handla om att framkalla individens motivation för att blicka framåt och sätta upp mål, säger Martina Jordan vid Karlstad universitet.
Verktyg kan engagera elever
Martina Jordans avhandling består av flera delstudier. I en studie intervjuade hon lärare i årskurs 4–9 som redan använder MI, för att undersöka deras erfarenheter av att tillämpa metoden i skolan.
Hon har även utbildat en grupp lärare i samtalsmetoden. Här ingick även 478 elever i årskurs 5–6.
Genom enkäter före, under och efter utbildningsinsatsen undersöktes om MI kunde stärka lärarnas självtillit och deras förmåga att stödja elevernas självständighet, samt om elevernas motivation och delaktighet ökade.
– Mina resultat visar att MI är ett konkret och hjälpsamt verktyg i det relationella arbetet i skolan. Resultaten i delstudie två visar även att MI-utbildning kan öka lärares självtillit när det gäller att engagera elever och hantera olika klassrumssituationer, säger Martina Jordan och fortsätter:
–Tyvärr ökade inte interventionen elevernas studiemotivation över tid, och avhandlingen visar också hur komplext det kan vara att implementera ett nytt arbetssätt, en intervention, i skolmiljöer.
Lärare behöver tid att lära sig MI
En tredje delstudie fokuserade på hur metoden kan införas i skolans vardag. Här utbildades högstadielärare i MI, men den här gången var det skolans rektor som hade tagit initiativet.
– Resultaten i delstudie tre visar att skolledare har en viktig roll när det gäller implementering av kompetensutvecklingsinsatser i skolan, och att det krävs tillräckligt med avsatt tid för att ge lärare möjligheter att lära sig och tillämpa MI i praktiken, säger Martina Jordan.
Lättare för äldre elever
Martina Jordan menar att MI kanske är lättare att använda i samtal med äldre elever, eftersom de oftare har en mer utvecklad förmåga att tänka långsiktigt och sätta mål. Samtidigt kan förhållningssätt och samtalsfärdigheterna i MI stärka självtillit och tilltro till den egna förmågan – här och nu – hos både yngre elever, lärare och vårdnadshavare.
– Min forskning visar att lärare inte känner sig tillräckligt förberedda för det relationella arbetet i skolan och lärarna som deltog i studierna ansåg att MI skulle vara relevant att inkludera i lärarutbildningen, för att kunna förbereda nya lärare bättre inför motivations- och relationsarbetet. Förhållningssättet i MI handlar om att skapa samarbete, visa medkänsla, acceptans och stärka individens egenkraft. Att hjälpa människor att se sina egna förmågor, säger Martina Jordan.
