Efter att ha sovit för lite kan du uppfattas som tröttare, mindre frisk och mindre attraktiv av din omgivning. Dessutom är andra personer mindre villiga att umgås med någon som ser sömnig ut och det finns till och med en risk att jobbsökandet går lite sämre.

– Det finns mycket forskning på hur sömnbrist ger negativa effekter på individen som inte sovit, men mindre om hur omvärlden uppfattar någon som ser trött ut. Vi ville få svar på om personer som ser trötta ut även riskerar att utvärderas ofördelaktigt av andra, säger Tina Sundelin, nybliven doktor vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

I fyra olika studier har fotografier på personer med varierande sömnmängd visats för bedömare som utvärderat dem utifrån olika faktorer som attraktivitet, hälsa, pålitlighet, ledarskapsförmåga, anställningsbarhet och hur gärna de ville umgås med personen på fotot. När personerna såg trötta ut bedömdes de mer negativt än när samma personer såg pigga ut.

– Trots att vi alla vet att det är viktigt att sova är det många av oss som prioriterar bort några av de timmar vi behöver och istället sitter uppe och jobbar, tittar på serier eller tappar bort tid på internet. Förhoppningsvis kan de här resultaten bidra till att den nödvändiga sömnen föredras över de andra, mindre nödvändiga, aktiviteterna, säger Tina Sundelin.

Avhandlingen The Face of Sleep Loss finns att ladda ner som pdf.

Kontaktinformation
Tina Sundelin, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Tel 0704- 41 11 71, e-post: tina.sundelin@psychology.su.se

Enligt Svenska korsbandsregistret är genomsnittstiden från skada till operation ungefär ett år i Sverige. Det saknas dock kunskap och samsyn kring vad som är den optimala tidpunkten för operation.

Doktoranden Martina Åhlén, som till vardags är ortopedläkare, har i sin avhandling studerat patienter som opererat det främre korsbandet med hjälp av kroppsegna senor. Metoden är den vanligaste vid korsbandsoperationer.

I en studie återgick patienterna som opererats inom fem månader till en högre aktivitetsnivå jämför de som väntat i snitt mer än två år med operation.

– Alla som drabbas av en korsbandsskada behöver inte opereras utan kan först behandlas med sjukgymnastik. Många som idrottar på högre nivå väljer dock operation. Likaså om man har en kvarstående instabilitet i knät trots sjukgymnastik bör man opereras, säger Martina Åhlén.

En annan studie, som involverar 19 patienter som opererat sitt främre korsband, visar att det efter operation med egna senor i många fall kvarstår en kraftnedsättning vid djup knäböjning – något som kan ha betydelse vid vissa typer av idrott som gymnastik och brottning.

Oavsett om patienten genomgår operation eller inte är en korsbandsskada förenat med ökad risk för förslitningar (artros) i leden, vilket kan ge stela och ömma leder. En teori är att artrosrisken har inflammatoriska orsaker.

Martina Åhlén har i ytterligare en studie följt upp elva patienter åtta år efter att de opererats. Patienterna hade då inte någon signifikant ökad nivå av inflammatoriska proteiner och brosknedbrytningsmarkörer i det opererade knäet jämfört med det friska.

FAKTA
Avhandlingen Anterior Cruciate Ligament Reconstruction Using Semitendinosus and Gracilis Autografts försvarades vid en disputation den 29 maj.

Länk till avhandling: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/38463

Kontaktinformation
Martina Åhlén, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, 0706 795 870, martina.ahlen@vgregion.se. Huvudhandledare: Mattias Lidén, 0707 292 129; mattias.liden@vgregion.se

Avancerad bildbearbetning av fingeravtryck är nästa generations verktyg för en effektivare kriminalteknik.

– Idag är det till största delen yrkesskickligheten hos forensiker som avgör en fingeravtrycksidentifiering. De kan arbeta i timmar eller dagar med att manuellt plocka ut fina detaljer från bilder som sedan läggs in i en matchningsalgoritm. Den mänskliga faktorn är avgörande – om forensikern missar någonting eller inte kan överföra sina visuella observationer till datorns visuella representation, kan resultatet bli ödesdigert. Vårt mål är att ta fram ett effektivt verktyg som kan hjälpa forensiker i deras arbete, säger Anna Mikaelyan som forskar i matematiska metoder vid bildbearbetning och nyligen disputerade i bildanalys vid Högskolan i Halmstad. 

Återvinner ”skräp”
Det genomsnittliga mänskliga fingret har mellan 75 och 150 åsar, så kallade papillarlinjer, som skapar ett unikt mönster. Mönstret skiljer sig till och med mellan enäggstvillingar, till skillnad från DNA. Fingeravtryck, som alltså är ett avtryck av mönstret, har använts för identifiering och bevismaterial vid brottsutredningar sedan slutet av 1800-talet. Men fingeravtryck från brottsplatser är ofta ofullständiga och av dålig kvalitet, och än idag är identifiering via fingeravtryck svårt och osäkert. För att ett fingeravtryck från en brottsplats ska kunna matchas mot ett fingeravtryck i en databas, krävs att cirka 15 eller fler detaljer överensstämmer.

– Det är bara de finaste detaljerna från ett fingeravtryck, utplockat av en forensiker, som används idag, resten kastas. Det finns värdefull information för identifiering i det material som inte har kunnat översättas till datorns grafiska språk, och som därför kasserats. Vår forskning har gjort det möjligt att använda ”skräpet”. Färre detaljer än vad datorn måste ha idag, till och med så få som fem stycken, kan bli lika effektiva för en identifiering om all information som faktiskt finns också används, säger Anna Mikaelyan.

Forskarna i Halmstad har därför utvecklat ett verktyg för forensiker – en bilddeskriptor som kallas SAFE (Symmetry Assessment by Finite Expansion). SAFE kan använda de delar av ett fingeravtryck som idag kastas bort – på så sätt återvinns värdefullt bildmaterial. Anna Mikaelyan förklarar:

– Bilddeskriptorn SAFE ger ytterligare kraft till identifiering. Den använder igenkännbara fina detaljer i avtrycket genom att utnyttja kringliggande bildinformation som fram tills idag har ansetts vara oanvändbart. Vi hoppas att detta verktyg, i kombination med forensikernas manuella arbete, kan förbättra chanserna till en säkrare och kraftfullare fingeravtrycksidentifiering. 

Irisidentifiering
Forskarna har hittills fokuserat och testat verktyget SAFE på fingeravtryck. Men det finns andra tillämpningsområden inom biometri för SAFE, till exempel för bildanalys av ansikte och av iris.

– Bilddeskriptorn är generell och går på så sätt att använda till vilken tillämpning som helst inom bildbearbetning. Detta kräver dock vidare forskning och tester, säger Anna Mikaelyan.

Mer information om Anna Mikaelyan och om forskningen.

Kontaktinformation
Anna Mikaelyan, Högskolan i Halmstad, e-post: anna.mikaelyan@hh.se, mobilnummer: 0735–62 02 54. Observera att Anna Mikaelyan pratar engelska och lättast nås via e-post.

Möjligheten att identifiera och lokalisera proteiner i vävnader är viktig både för att förstå sjukdomsmekanismer och för att ställa diagnos. Men i dagsläget behövs ofta mycket avancerad utrustning för att studera proteiner och hur de interagerar med varandra. Ett exempel är den mikroskopteknik som fick förra årets nobelpris i kemi, så kallad superupplöst fluorescensmikroskopi.

Sådan utrustning är kostsam att köpa in och kräver ofta specialutbildning för att hantera. För att kunna använda proteindetektion som en metod för att ställa diagnos, till exempel vid en sjukhusklinik, behövs därför enklare metoder att studera proteiner, som inte kräver dyrbara instrument, temperaturkänsliga och dyra reagens eller specialutbildad personal.

Forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och SciLifeLab presenterar i det senaste numret av tidskriften Nature Communications en metod som skulle användas av till exempel vårdpersonal för att detektera relevanta proteiner. Metoden bygger på att antikroppar binder antingen till två ställen på samma protein eller till två olika proteiner som befinner sig mycket nära varandra. Till antikropparna har man kopplat DNA-strängar som kan koppla ihop sig med varandra om de kommer tillräckliga nära. När detta har skett startar en kedjereaktion där fler och fler DNA-strängar kopplar ihop sig. På varje DNA-sträng sitter en fluorescerande substans som lyser upp när det bestrålas med en ljus av en viss våglängd.

– När kedjereaktionen har pågått ett tag har tillräckligt många fluorescerande molekyler bundits in för att man ska kunna se dessa som ljuspunkter i ett mikroskop. Det betyder att där det finns en ljuspunkt finns det protein som man vill studera. Ju fler ljuspunkter desto mer av proteinet, säger Ola Söderberg som tillsammans med Masood Kamali-Moghaddam och deras gruppmedlemmar har utvecklat tekniken.

I kedjereaktionen ingår inga enzymer och den kan därför pågå i rumstemperatur. De mikroskop som används för att studera ljuspunkterna är relativt enkla mikroskop som finns på vanliga sjukhus- eller forskningslaboratorier. Eftersom det krävs att två antikroppar har bundit i det första steget kan ”falska” signaler undvikas och reaktionen blir därför mycket specifik för det protein man vill studera.

– Allt det här gör att vår metod kan fungera som en tillförlitlig och billig metod för att lokalisera proteiner i vävnader. Vi hoppas att den snart kan komma till användning både för kliniska tillämpningar och för forskningsändamål, säger Ola Söderberg.

FAKTA
Metoden har utvecklats i samarbete med forskare i Uppsala, Skottland och Österrike. Resultaten har publicerats on-line i tidskriften Nature Communications.

Referens: Proximity Dependent Initiation of Hybridization Chain Reaction, Nature Communications, DOI: 10.1038/ncomms8294

Science for Life Laboratory (SciLifeLab) är ett nationellt center för molekylära biovetenskaper med fokus på forskning inom hälsa och miljö. Centret kombinerar teknisk expertis och avancerade instrument med ett brett kunnande inom translationell medicin och molekylär biovetenskap.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Ola Söderberg, tel: 018-471 4475, 070 2450372 e-post ola.soderberg@igp.uu.se eller Masood Kamali-Moghaddam, tel: 018-471 4454, e-post: masood.kamali@igp.uu.se

– Målet med forskningsprojektet är att hitta systematik i införandet av ett beteendemedicinskt arbetssätt vid behandling av patienter med långvarig smärta, säger Anne Söderlund, projektledare och professor i fysioterapi vid MDH.

Beteendemedicin handlar om både den fysiska och psykosociala delen i undersökning och behandling och kan underlätta livet för människor med långvarig smärta. Träning av fysisk förmåga och beteenden i vardagsaktiviteter läggs upp på ett sådant sätt att patienten ska lyckas genomföra sin träning. Träningen inkluderar åtgärder som påverkar tankar och färdigheter att utföra ett beteende.

– Det är därför viktigt att införa ett sådant arbetssätt, utvärdera införandet samt vilken effekt det har för patienterna, säger Maria Sandborgh, projektledare och lektor i fysioterapi vid MDH.

Tidigare forskning ger starkt stöd för att behandlingen kan förebygga och behandla långvariga och kostsamma skador och sjukdomar, som whiplashskada och andra muskuloskeletala smärttillstånd. Det är vanligt att smärta begränsar patienter i vardagen, skapar oro, rädsla och negativa tankar.

– Till exempel får patienter med smärta stöd i att gradvis öka sina aktiviteter och sin tro på den egna förmågan vid utförandet av dem. De får också stöd i att fånga negativa tankar och motverka rädsla för rörelser. Behandlingen ger många positiva hälsoeffekter och leder ofta till varaktigt ökad aktivitetsförmåga och minskade sjukskrivningar, säger Anne Söderlund. 

Projektet Ett beteendemedicinskt arbetssätt i fysioterapi vid behandling av kronisk smärta – utvärdering av implementeringsprocessen och behandlingsresultatet består av tre delstudier som avser att på olika sätt utforska processer för arbetet och hälsovinsterna för patienter. Bland annat kommer effekten på patienternas aktivitets- och delaktighetsförmåga att mätas med upprepade gånger under ett år efter avslutad behandling.

– I projektet samarbetar forskare inom fysioterapi, sociologi, folkhälsa, hälsoekonomi och vårdvetenskap. Det känns fantastiskt att vi har fått förtroendet att bidra till värde och nytta för samhället. Vår förhoppning är att forskningen på lång sikt ska bland annat kunna bidra till minskning av långvarig sjukfrånvaro, säger Anne Söderlund.

Kontaktinformation
Anne Söderlund, projektledare och professor, MDH anne.soderlund@mdh.se 073-662 05 67. Maria Sandborgh, projektledare och lektor, MDH maria.sandborgh@mdh.se 021-10 13 95. Dani Franjkovic, kommunikatör, MDH danijela.franjkovic@mdh.se 021-10 73 34

Örebroforskarna Anna-Karin Andershed och Henrik Andershed har utvecklat och testat Ester, ett strukturerat bedömningsinstrument som kan användas av alla verksamheter som arbetar med barn och ungdomar – barnavårdscentralen, socialtjänsten, polisen, skolan och barn- och ungdomspsykiatrin. I en studie publicerad i European Journal of Social Work i dag visar de att bedömningarna blir mer relevanta när socialsekreterarna använder ett strukturerat bedömningsinstrument.

– Ju tidigare barn och ungdomar som har psykosociala problem kan få hjälp desto mindre är risken att problemen utvecklas vidare och får fäste över längre tid. Inom Socialtjänsten finns ett stort intresse för att hitta arbetsmetoder som gör kartläggning och uppföljning av risk- och skyddsfaktorer och insatser lättare och bättre, säger Anna-Karin Andershed.

I studien fick 30 socialsekreterare använda Ester för att göra en bedömning av situationen för en 14-årig pojke. 30 andra socialsekreterare fick samma uppgift men utan att få tillgång till Ester eller annat liknande strukturerat instrument som stöd. Alla använde dock Socialtjänstens generella stödsystem för utredning, Barns behov i centrum. I nästa steg fick oberoende forskare och beslutsfattare inom socialtjänsten titta på bedömningarna. De visste inte om socialsekreteraren använt Ester eller inte.

Med hjälp av Ester kunde socialsekreterarna identifiera fler så kallade risk- och skyddsfaktorer. 100 procent av de socialsekreterare som använde instrumentet fångade upp majoriteten av de faktorer som ökar risken för att ungdomen ska hamna snett. Färre än hälften av socialsekreterarna utan stöd av Ester uppnådde samma resultat.

Skillnaden var än större när det gällde skyddsfaktorer. Över 90 procent av de som inte använde Ester inte identifierade någon av de skyddsfaktorer som beskrevs. Jämfört med att över 70 procent av Ester-användarna identifierade minst en skyddsfaktor.

– Det är viktigt att identifiera risk- och skyddsfaktorer för att kunna minska riskerna och stärka skyddet för de barn och familjer som behöver det. Instrumentet bygger på forskning och när socialsekreterare använder det får de hjälp att fokusera på den information som vi vet från forskning kan bidra till bättre insatser och bättre resultat.

– Bedömningen blir också mer tillförlitlig eftersom socialsekreterarna inte riskerar att förbise central information i lika hög grad. Socialsekreterarna har utbildning och erfarenhet och det är självklart viktiga saker, men det är oerhört komplexa ärenden och mycket att hålla reda på. Ester blir ett stöd för minnet och hjälper dem att fokusera på risk- och skyddsfaktorer, avslutar Anna-Karin Andershed.

Studien är publicerad i European Journal of Social Work

Kontaktinformation
Anna-Karin Andershed, Örebro universitet, e-post: anna-karin.andershed@oru.se, telefon: 019-303896

– Det här är en grupp som vi aldrig pratar med, aldrig lyssnar på. Minuten efter beslutet om avvisning hamnar de i ett nytt tillstånd – deras livsutrymme blir mindre och mindre. Vi har analyserat vilka mönster och gemensamma trender som finns i deras erfarenheter, för att kunna föra diskussioner om vad som kan göras annorlunda och bättre, säger Daniela DeBono, projektledare för forskningsstudien.

I undersökningen ingår 25 flyktingars berättelser om upplevelserna av att söka asyl och få avslag, av tiden i förvar i Sverige, och i några fall om erfarenheterna av att återvända till landet de lämnat. Det handlar om hur deporteringsprocessen uppfattas av dem som möter den, och vad det innebär ur ett mänskliga rättigheter-perspektiv. I studien ingår också intervjuer med personer som arbetar med avvisningsfrågor.

I forskningsresultatet är det särskilt tre erfarenheter som sticker ut och försvårar migranternas situation:

I limbo
Flyktingarna befinner sig i limbo eftersom de inte kan påverka sin egen situation. De kan bara begränsat delta i samhällslivet och är ofta rädda för vad som väntar när de har återvänt. Känslan av att befinna sig i limbo har negativa psykosociala effekter på de intervjuade.

– Det är väntat att det inte går smärtfritt eftersom det finns en inbyggd friktion – de asylsökande vill stanna i Sverige, medan Sverige vill deportera dem så fort som möjligt. Samtidigt är viktigt att prata med människorna som ska deporteras för att höra hur systemet uppfattas, säger Karin Magnusson.

Studien visar att de asylsökande upplever att de blir behandlade som om de vore kriminella. Utvisningen uppfattas som ett straff, och det faktum att de blir inlåsta påverkar deras psykiska hälsa negativt.

Ett komplext system
Det sista problemet är att deporteringsprocessen upplevs som obegriplig, svår att förutsäga och diskriminerande.

– Systemet är så komplext att till och med vi som har jobbat med det här forskningsprojektet i 1,5 år har svårt att se hur det fungerar. För migranternas skull är det viktigt att öka transparensen, men också för rättssäkerheten, det behöver bli lättare att få insyn säger Sofia Rönnqvist.

FAKTA
Forskningsprojektet är delfinansierat av Europeiska Återvändandefonden. 

Kontaktinformation
Kontaktpersoner för forskargruppen: Daniela DeBono, 072-5466845 Karin Magnusson, 040-6657120 Sofia Rönnqvist, 040-6658613

– Vår studie har gett genetiska bevis för att den DNA-struktur vi européer bär på idag grundlades i början av bronsåldern. Då skedde en massiv invandring av herdefolk, yamnaya, från den kaukasiska stäppen i nuvarande södra Ryssland och Georgien till Central- och Nordeuropa, säger professor Kristian Kristiansen på Göteborgs universitet som initierade forskningsprojektet tillsammans med professor Eske Willerslev, Köpenhamns universitet.

Studien, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature, ger svar på en rad frågor om bronsåldersperioden för cirka 3000-5000 år sedan. Forskarna har gjort DNA-analyser av skelett från bronsåldersgravar i Europa och Centralasien.

– Förändringarna som invandringen ledde till var så omfattande och fick så stor betydelse för resten av vår historia att de kan jämföras med koloniseringen av Amerika, säger Kristian Kristiansen.

Forskarnas drivkraft har varit att förstå varför det under bronsåldern skedde stora ekonomiska och sociala omvälvningar i området som spänner över Uralbergen till Skandinavien. Då ersattes gamla neolitiska kulturer av en helt ny syn på familj och egendom.

– Yamnaya-kulturens herdefolk förde med sig många nya vanor som kom att bli dominerande. De levde i hushåll med kärnfamiljer, till skillnad från stenåldersfolkets kollektiva boendeformer. Herdefolkets gravhögar var för enskilda individer och kärnfamiljer och sådana gravhögar kom att bli vanliga i Sverige och Danmark. De åt kött och mjölkprodukter. De förde med sig ett helt nytt paket av social organisation, säger Kristian Kristiansen.

Forskargruppen menar att dessa folkvandringar också kan förklara ursprunget till de indoeuropeiska språk som vi talar än idag i Europa och Asien.

De nya rönen visar också att laktostolerans bland vuxna i Europa har utvecklats långt senare än man tidigare trott.

– En teori har varit att laktostolerans utvecklats på Balkan eller i Mellanöstern under stenåldern. Men nu kan vi se att mutationen som gett upphov till laktostolerans var sällsynt i Europa även i ett sent skede av bronsåldern. Vi tror att den kan ha kommit till Europa med Yamnayaherdar från Kaukasus men selektionen som har gjort de flesta européer laktostoleranta har skett långt senare, säger Martin Sikora på Centrum för GeoGenetics vid Köpenhamns universitet.

Detta är den första storskaliga befolkningsstudien på förhistoriska människors gener. DNA från 101 individer har analyserats.

Kontaktinformation
Kristian Kristiansen, Götebrgs universitet, tel: 0704-18 57 67, e-post: kristian.kristiansen@archaeology.gu.se, Monica Havström, kommunikatör Göteborgs universitet, tel 031-786 10 68, mobil 0766-18 10 68, e-post: monica.havstrom@hum.gu.se

Mohammad Ali Joudi har i sin avhandling ” Radiation properties of coil-coated steel in building envelope surfaces and the influence on building thermal performance” undersökt betydelsen av byggnadsytors strålningsegenskaper för att uppnå energibesparingar och bra inomhusklimat.

I de ishallar som ingick i studien påvisas betydligt lägre värmestrålningsflöde mellan innertaket och isen vid lägre termisk emittans vilket innebär lägre energiåtgång. I de teststugor som används i studien visas att värmereflekterande beläggningar kan användas för att förbättra det termiska inomhusklimatet och sänka temperaturen i nedre delen av en byggnad under sommaren.

Majoriteten av tidigare studier har rört de yttre byggnadsytorna medan effekterna av de inre ytornas strålningsegenskaper inte undersökts lika ingående. Ali har därför fokuserat sin studie på de inre ytornas termiska emittans och hur det kan undersökas med olika simuleringsmetoder.

Mohammad Ali Joudi disputerar den 12 juni vid Linköpings universitet.

Kontaktinformation
Mohammad Ali Joud, Högskolan Dalarna, e-post: maj@du.se

Vid en hjärtinfarkt, när delar av hjärtmuskeln drabbats av syrebrist, dör många celler i hjärtat. De ersätts av ärrvävnad och hjärtat fungerar sämre. Många forskare intresserar sig därför för möjligheten att stimulera återbildning av de förlorade hjärtmuskelcellerna. Men kan muskelcellerna i hjärtat nybildas? Det är en av de största frågorna inom regenerativ medicin och forskare har länge försökt besvara den, men utan att lyckas komma fram till ett samstämmigt svar.

För att studera nybildning av celler i hjärtat hos människa använde forskarna bakom den nya studien en kombination av metoder, bland annat mätning av den radioaktiva isotopen kol-14. Metoden utnyttjar det faktum att halterna av kol-14 steg kraftigt i atmosfären under 1950- och 60-talet, när många atombomber provsprängdes. Därefter har nivåerna av kol-14 sakta sjunkit. Celler som bildats på senare tid har därför lägre nivåer än de som bildades vid den tiden. Genom att mäta kol-14 i cellernas DNA kunde forskarna räkna ut hur gammal en enskild cell är.

– I den aktuella studien undersökte vi hjärtvävnad från 29 avlidna personer i olika åldrar. Vi fann att redan en månad efter födseln innehåller hjärtat det antal hjärtmuskelceller som finns i vuxen ålder, säger Olaf Bergmann vid institutionen för cell- och molekylärbiologi.

Att hjärtat växer sig större under uppväxten beror enligt studien på att hjärtmuskelcellerna ökar i storlek, men de blir inte fler. Hjärtmuskelceller nybildas med andra ord i blygsam skala. Även under ett långt liv byts bara fyra av tio hjärtmuskelceller ut.

Hjärtceller förnyar sig
I hjärtat finns också andra celltyper, så kallade endotelceller och celler i bindväven som med ett samlingsnamn kallas mesenkymala celler. Det visade sig att dessa cellpopulationer förändras mycket mer än hjärtmuskelcellerna. Endotelcellerna har snabbast livscykel. Hos vuxna byts alla endotelcellerna i hjärtat ut under en sexårsperiod. Också de mesenkymala cellerna byts ut, men långsammare, och forskarna bakom den nya studien beräknar att hos en vuxen människa byts dessa celler ut två gånger under livet.

– I studien visar vi att endotelceller, mesenkymala celler och hjärtmuskelceller förnyas i det mänskliga hjärtat under hela livet, även om det sker i olika utsträckning för olika celltyper. Fynden pekar på att det kan vara rationellt och realistiskt att utveckla nya behandlingsstrategier för att förstärka kroppens egen regenerativa förmåga för att behandla hjärtsjukdomar, säger Jonas Frisén vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, som har lett studien.

Studien har finansierats med anslag från Vetenskapsrådet, Hjärt-Lungfonden, Cancerfonden, Karolinska Institutet, Tobiasstiftelsen, StratRegen, Torsten Söderbergs Stiftelse och Knut och Alice Wallenberg Stiftelse.

FAKTA
Publikationen “Dynamics of cell generation and turnover in the human heart“, Olaf Bergmann, Sofia Zdunek, Anastasia Felker, Mehran Salehpour, Kanar Alkass, Samuel Bernard, Staffan Sjöström, Mirosława Szewczykowska, Teresa Jackowska, Cris dos Remedios, Torsten Malm, Michaela Andrä, Shira Perl, John Tisdale, Ramadan Jashari,Jens R. Nyengaard, Göran Possert, Stefan Jovinge, Henrik Druid, and Jonas Frisén, publishing in Cell June 18, 2015 issue, online first 11 June  2015.

Kontaktinformation
Jonas Frisén, professor, Institutionen för cell- och molekylärbiologi, telefon: 08-52487562, e-post: Jonas.frisen@ki.se. Olaf Bergmann, forskare, Institutionen för cell- och molekylärbiologi, telefon: 076-2404746, e-post: Olaf.Bergmann@ki.se

Alla proteiner tillverkas på en och samma plats i cellen men för sin funktion måste de allra flesta först sorteras och sedan transporteras inom och utanför cellen. För detta ändamål har proteinerna en signalsekvens kopplad till sig, som känns igen av andra proteiner som guidar dem till sina rätta slutstationer.

En av dessa proteintransportörer är den så kallade signaligenkännande partikeln (SRP). Forskare vid Umeå universitet visar i en ny detaljerad strukturstudie, publicerad i tidskriften Nature Communications, hur bindningen av signalsekvensen triggar en kaskad av strukturförändringar inom SRP-partikeln. Dessa förändringar möjliggör för proteinet att transporteras vidare genom cellmembranet.

Genom att studera och jämföra strukturen av fritt SRP med ett SRP bundet till en signalsekvens har man fått en detaljerad bild av bindningens inverkan. Forskargruppen har i flera tidigare studier baserade på röntgenkristallografiska metoder visat på grundstrukturen av SRP. Denna studie följer upp tidigare forskning och visar på ytterligare detaljer i strukturförändringarna mellan fritt och signalsekvensbundet SRP.

– Vi kan nu visa hur delar av SRP som normalt saknar struktur veckas ihop och bildar en bindningsficka som är perfekt anpassad till signalsekvensen, säger Elisabeth Sauer-Eriksson, professor vid kemiska institutionen.

Strukturen av SRP-signalsekvenskomplexet är bestämd med röntgenkristallografi. Med denna metod kan biologiska molekylers 3D-struktur bestämmas på nära atomär upplösning.

Forskarna arbetar nu vidare med att klargöra ytterligare detaljer i mekanismen. Signalsekvenser som binder till SRP varierar både i längd och i aminosyresammansättning. En fråga man vill ha svar på är vad som möjliggör för SRP att kunna binda till så många olika typer av signalsekvenser.

Fakta/SRP
SRP är ett ribonukleotidproteinkomplex som består av RNA samt flera proteinkomponenter. SRP är mycket konserverat i naturen och finns i alla levande organismer vilket pekar på dess fundamentala roll för cellens uppbyggnad och funktion.

Artikel:
Tobias Hainzl och Elisabeth Sauer-Eriksson: Signal-sequence induced conformational changes in the signal recognition particle. Nature Communications 6, Article number: 7163 doi:10.1038/ncomms8163.

Kontaktinformation
Tobias Hainzl, kemiska institutionen Telefon: 090-786 59 24 E-post: tobias.hainzl@umu.se Elisabeth Sauer-Eriksson, kemiska institutionen Telefon: 070-633 53 20 E-post: elisabeth.sauer-eriksson@umu.se

– Det sker en prioritering beroende på hur många vårdplatser som finns tillgängliga. Den patient som läggs in den ena dagen, skulle kanske inte lagts in nästa dag, säger Mathias Blom, läkare i Norrbottens läns landsting och doktorand vid Lunds universitet, som i sitt avhandlingsarbete studerat förhållandena på akutmottagningen i Helsingborg mellan åren 2011-2012.

En period då 118 668 patienter sökte akut vård.

– Studierna visar att tillgången på vårdplatser på sjukhuset påverkade de medicinska bedömningar som gjordes på akutmottagningen. När sjukhuset var fullt lades färre patienter in. De här studierna är gjorda på Helsingborgs lasarett, men jag tror att effekten är densamma för akutmottagningar runtom i landet. Samtidigt visar studierna att de patienter som skickades hem från akutmottagningen då sjukhuset var fullt inte på nytt sökte vård på akutmottagningen – inom tre dygn – i större utsträckning än de som skickades hem annars.

Kan detta tolkas som att patienternas medicinska säkerhet inte äventyrades när de skickades hem?

– Detta kan vi inte säga med säkerhet eftersom vi inte kunnat se vilka som söker uppföljande vård på vårdcentralen eller vilka som avlider i hemmet. Detta kommer att undersökas närmare i fortsatta studier.

Mathias Bloms avhandling visar också att antalet patienter som sökte till akutmottagningen i Helsingborg när sjukhuset var fullt, inte nekades läkarbedömning på akutmottagningen och hänvisades till primärvården i större utsträckning än de som sökte annars.

– Tendensen var att man istället tog det säkra före det osäkra och bedömde de patienter som kommit till akutmottagningen. Tidigare forskningsstudier är överens om att trängselproblematik på akutmottagningarna främst orsakas av bristen på vårdplatser på sjukhuset, som reglerar utflödet från akutmottagningen.

– Många äldre patienter, som är en stor grupp som kommer till akuten och ofta blir inlagda, skulle istället kunna behandlas på sitt äldreboende. Det finns studier som visar att diagnoser som lunginflammation och KOL kan behandlas säkert på äldreboenden, säger Mathias Blom.

Äldre patienter som blir inlagda har också en tendens att ”fastna” på sjukhusen i flera dagar i väntan på att kommunen ordnar ett nytt boende eller utökad hjälp i hemmet.

– Här måste sjukvården och kommunerna bli bättre på att kommunicera för att snabbare hitta lösningar.

Mathias Blom efterlyser också en förstärkning av sjukhusens kapacitet för utskrivningar.

– De flesta patienter skrivs ut efter förmiddagsronden. Varför skrivs inte fler patienter ut tidigare på morgonen, kvällar och helger? Den största aktiviteten på sjukhusen är vardagar mellan åtta och fem, men människor blir sjuka och friska dygnet runt.

En sammanfattning av avhandlingen ”In-hospital bed occupancy and the emergency department – effects on decisions about the level of care”.

Kontaktinformation
Mathias Blom, mobil: 0708-816635 eller mathias.blom@med.lu.se

Forskaren Johan Uddling har tillsammans med svenska och utländska kollegor gjort en sammanställning av hur förhöjd koldioxidhalt påverkar växters tillväxt och kväveupptag.

Växtkvaliteten sänks av ökad koldioxidhalt
I studien undersöks olika typer av ekosystem: grödor, gräsmarker och skogar. Undersökningarna inkluderar storskaliga fältexperiment genomförda i åtta länder på fyra kontinenter.

– Resultatet av studien är entydigt. Kvävehalten i grödorna är sänkt i förhöjd koldioxidhalt i alla tre ekosystemtyperna. Dessutom ser vi att denna negativa effekt finns där oavsett om växternas tillväxt ökar eller ej, och även om gödsel tillförs. Detta är överraskande och nytt, säger Johan Uddling, docent vid institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet.

Betydelse för matkvalitet, biodiversitet och produktivitet
När koldioxidhalten i luften ökar kommer grödorna i framtiden att få sänkt kväve- och därmed proteinhalt. I studien konstaterades detta för de två globalt sett viktigaste grödorna: vete och ris. Studien visar också att effekten är olika stark hos olika gräsmarksarter, vilket kan komma att påverka dessa ekosystems artsammansättning.

– För alla typer av ekosystem visar resultaten att hög koldioxidhalt kan hämma växters kväveupptag, och att denna negativa effekt är en del av förklaringen till att förhöjd koldioxid har en liten eller obefintlig effekt på tillväxten i många ekosystem, säger Johan Uddling.

Gammal ”sanning” håller inte
Sänkt kvävehalt i förhöjd koldioxidhalt har tidigare förklarats som ett slags utspädningseffekt, där upptaget av kväve inte hinner med ökningen av växternas fotosyntes och tillväxt.

– Resultaten av den här studien visar att detta är en förenklad och delvis felaktig tolkning. Vi ser den sänkta kvävehalten även då tillväxten inte är påverkad. Dessutom finns effekten där i försök med kraftig gödsling, vilket pekar på att den inte verkar bero på begränsad tillgång på kväve i marken.

– Framtida studier får utvisa vad effekten beror på, men den verkar vara knuten till växters kapacitet att ta upp kväve snarare än till förändrad tillgänglighet i marken, säger Johan Uddling.

Studien har publicerats i tidsskriften Global Change Biology.

Kontaktinformation
Johan Uddling, docent vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, 031-786 3757, 073-8267104, johan.uddling@bioenv.gu.se

Dödligheten i hjärt-kärlsjukdom i Sverige har minskat med 53 procent för män och 52 procent för kvinnor under perioden 1986 till 2002. Dödligheten fortsätter att minska i alla åldersgrupper.

Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har i en studie försökt kvantifiera vad minskningen beror på: primärprevention, som innebär förändade riskfaktorer hos den friska befolkningen, eller sekundärprevention som innebär behandling och förändrade riskfaktorer hos de konstaterat sjuka.

Resultaten visar att hela 75 procent av den minskade dödligheten kan förklaras med primärprevention hos ”friska personer” i befolkningen.

Tre förändringar som räddat liv
– Merparten av den minskade dödligheten förklaras av tre förändrade riskfaktorer: den friska befolkningen har minskat rökningen, sänkt kolesterolhalten och sänkt blodtrycket, säger Lena Björck, forskare vid Sahlgrenska akademin.

I studien, som via olika register inkluderar hela Sveriges befolkning, har forskarna med hjälp av en statistisk modell räknat fram procentsatser för respektive förändrad riskfaktor:

Störst effekt på personer 55+
Enligt studierna kan den största effekten för både primär- och sekundärprevention ses hos personer över 55 år. Effekten är också mer uttalad hos män jämfört med kvinnor.

– Den viktiga slutsatsen är att hälsa måste ses som ett problem för hela befolkningen, snarare än för den enskilde individen. Detta är en stor utmaning för svensk hälso- och sjukvård, som av tradition fokuserar mest på behandling och förebyggande insatser för de redan sjuka, säger Lena Björck.

Artikeln Decline in Coronary Mortality in Sweden between 1986 and 2002: Comparing Contributions from Primary and Secondary Prevention publicerades i ansedda tidskriften Plos One den 5 maj.

Kontaktinformation
Lena Björck, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet 031-343 67 52 031-786 60 85 0767-252016 lena.bjorck@gu.se

– Vi ser en mycket bra mix av industri- och akademipartner, vilket ligger helt i linje med PiiAs satsningar, säger Anders OE Johansson, programchef för PiiA. Gränsöverskridande samarbeten är en viktig förutsättning för framgångsrik innovation baserad på digitalisering.

Aktörerna inom de godkända projekten omfattar 17 processindustrier, 11 akademier och 32 leverantörer, de sistnämnda fördelade mellan närmare 2/3 SME-företag och resten större systemleverantörer. 60 enskilda projektpartner således, där ett antal större industrier och akademier deltar i fler än ett projekt. Med alla medverkande parter per projekt sammanräknade är det 82 aktörer.

– Allt detta tyder på ett högt projektengagemang vilket även finansieringen visar, säger Anders OE Johansson, där merparten av de 73 miljoner kronorna – 54 procent – kommer från svensk industri, såväl från större processindustri som dess leverantörer.

Bland projekten finns Human Center Remote Control som fokuserar på nya typer av utmaningar inom operatörsmiljöer för att förbättra effektivitet och ergonomi genom ökad interaktion framförallt vid fjärrstyrning. Ett annat projekt arbetar med att anpassa, utveckla och kombinera olika typer av ”förstärkt verklighet”, det vill säga Augmented Reality, en mix av verkliga och virtuella synintryck. Ytterligare ett projekt arbetar med övervakning av transportband; det byggs idag extremt långa sådana – upp till 5-10 mil – som kan ersätta lastbils- och andra transporter. Ett avslutande projektexempel hittar vi inom livsmedelstillverkning där de övervakar och kvalitetssäkrar koagulering av ostmassa, onekligen ett annorlunda område.

förbättrad verksamhetsnytta ökar, avslutar Anders OE Johansson. Att även se affärsutveckling som en integrerad del av projekten är oerhört positivt. Utlysningen, som stängde den 8 april, är PiiAs tredje sedan programmets operativa start i januari 2014. För tillfället är PiiAs fjärde utlysning öppen för förstudieprojekt, vilken beräknas omsluta 8 miljoner kronor av offentliga medel och stänger den 17 juni.

Kontaktinformation
Anders OE Johansson, programchef PiiA 070-562 52 50 anders.oe.johansson@sip-piia.se PiiA på Twitter: @sipPiiA

Kronisk smärta i hälsenan (akillessenan), så kallad Akilles tendinopati, som drabbar många elitidrottare och motionärer, orsakas ofta av hög belastning på muskulatur och senor runt fotleden, exempelvis vid hopp och intervallträning. Trots omfattande forskning är mekanismerna bakom problemen fortfarande relativt oklara och därmed finns det inte heller några riktigt bra behandlingsmetoder. Studier av patienter med kroniska smärtor i hälsenan har dock visat att många har en förtjockad plantarissena, som sitter i nära anslutning till akillessenan, vilket leder till att akillessenan påverkas.

Christoph Spang och hans kollegor har studerat drabbade plantarissenor och funnit att de har samma typ av degenerativa förändringar som finns hos akillessenor när de har drabbats av tendinopati. Med anledning av resultaten drar Christoph Spang slutsatsen att många patienter som har problem med hälsenan både har akillestendinopati och plantaristendinopati. Studierna visar också att bindväven mellan akilles- och plantarissenorna innehåller flera nervstrukturer och blodkärl, som kan vara inblandade vid dessa problem.

– Även om det ännu saknas fullt utvärderade behandlingsmetoder har kirurgisk behandling där man tar bort plantarissenan visat lovande resultat. I många fall har man lyckats förbättra hälsenestrukturen och åstadkomma minskade problem med smärta. Detta stärker vår uppfattning om att det vid hälseneproblem finns en störning mellan dessa båda senor, säger Christoph Spang.

Avhandlingen Plantarissenan i relation till akillessenan vid mittportions akilles tendinopathi – studier av morfologi, innervering och signalsubstanser

Christoph Spang är ursprungligen från Würzburg, Tyskland, och har en magisterexamen i biologi och idrottsvetenskap. Han kom till Umeå 2010 för att studera neuropeptider och fortsatte 2012 med sina doktorandstudier vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi.

Fakta
Fredagen den 12 juni försvarar Christoph Spang, Institutionen för integrativ medicinsk biologi (IMB), sin avhandling med titeln: Plantarissenan i relation till akillessenan vid mittportions akilles tendinopathi – studier av morfologi, innervering och signalsubstanser. (Eng. titel: The plantaris tendon in relation to the Achilles tendon in midportion Achilles tendinopathy – Studies on morphology, innervation and signalling substances). Opponent: Karim Khan, professor, Department of family practice, University of British Columbia, Vancouver, Canada. Huvudhandledare: Sture Forsgren. Disputationen äger rum kl. 09.00 i BiA201, Biologihuset, Umeå universitet.

Kontaktinformation
Christoph Spang Telefon: 090-786 57 90, 072-572 56 41 E-post: christoph.spang@umu.se