– Svenska Palliativregistret som ligger till grund för mitt avhandlingsarbete är en världsunik databas och en viktig kunskapskälla som gör det möjligt för forskare och vården att identifiera utmaningar på olika områden i vården av döende patienter. Den kan också vara till stöd vid förändringar av rutiner så att vården av dessa patienter successivt kan förbättras, säger Lisa Martinsson, som är doktorand vid Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet.

Lisa Martinsson har undersökt data om vården i livets slutskede hos drygt 30 000 personer som avlidit i Sverige under 2007-2010. Samtliga uppgifter i registret har rapporterats in från sjukvården. Viktiga områden i registret berör information från läkare, behandling av smärta och andra plågsamma symtom, förebyggande av trycksår, uppfyllelse av patientens önskan om vårdplats, exempelvis sjukhus eller eget hem, mänsklig närvaro vid dödsögonblicket och stöd till närstående efter ett dödsfall.

Utöver att fler patienter i livets slutskede fick god vård efter införandet av Svenska Palliativregistret visar avhandlingen att en halvdagsutbildning för läkare och sjuksköterskor som arbetar inom sjukhus och äldreboenden hade effekten att patienter oftare informerades om att de bedömde vara i livets slutskede. Vidare visade den att patienter med obotlig cancer som behandlas med cellgifter upplever att de lever med en dödsdom, att deras tillvaro är beroende av cellgifter, och att de lever med en osäkerhet kring framtida behandling och behandlingsplanering.

I avhandlingen ingår även en undersökning av giltigheten av den enkät som används för att samla in uppgifter till Palliativregistret. Undersökningen visade att frågorna i enkäten hade varierande överrensstämmelse med uppgifter från samma patienters journaler. En förnyad undersökning av giltigheten visar preliminärt en förbättring efter det att enkäten omarbetats, vilket innebär att uppgifterna som samlas in med den omarbetade enkäten blivit mer tillförlitliga än tidigare.

Det finns många patienter med olika typer av obotlig cancer som behandlas med cellgifter och det är en patientgrupp som förväntas bli större framöver i och med att utvecklingen av nya cancerbehandlingar går framåt.

– Ett intressant fynd i avhandlingen är att de undersökta svenska patienterna oftare verkade ha vetskap om sin obotliga sjukdom jämfört med patienter i flera internationella studier. De svenska patienterna upplevde dock fortfarande en osäkerhet om behandling och sjukdom. Sjukvården skulle sannolikt kunna hjälpa denna patientgrupp att känna mindre osäkerhet genom att ge tydligare information, säger Lisa Martinsson.

Avhandlingen är publicerad digitalt

FAKTA
Lisa Martinsson är uppvuxen i Vänersborg och har bott i Umeå sedan 2006. Hon arbetar som AT-läkare vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå och är doktorand vid Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet. Avhandlingen har finansierats av Västerbottens läns landsting och Svenska Palliativregistret.

Om disputationen: Fredagen den 22 maj försvarar Lisa Martinsson, institutionen för strålningsvetenskaper, försvarar sin avhandling med titeln: Kvalitetsförbättringsarbete inom palliativ vård – rollen för ett nationellt kvalitetsregister och uppfattningar om information given i samband med palliativ cytostatika. (Engelsk titel: Quality improvement in palliative care – the role of a national quality register and perceptions of information during palliative chemotherapy). Opponent: Kerstin Sandelin, professor, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Huvudhandledare: Bertil Axelsson. Disputationen äger rum kl. 13.00, Norrlands universitetssjukhus, Sal 135, byggnad 9a.

Kontaktinformation
Lisa Martinsson, Umeå universitet. Telefon: 070-293 80 74. E-post: lisa.martinsson@onkologi.umu.se

– Vi upptäckte att nervceller gör detta på två sätt, antingen genom att agera barriärer och hindra nervcellskroppar att flytta sig längre bort än de behöver, eller genom att agera som guider och öppna en korridor som cellkropparna kan färdas genom, säger hon.

Nervsystemet kan liknas vid en biologisk ”dator” där olika nervceller bildar kopplingar som kontinuerligt skickar information genom ryggmärgen, hjärnan, kroppen och tillbaka igen. Varje nervcell har en slags ”GPS-koordinat” och det är viktigt var de fysiskt befinner sig för att de ska hänga ihop på rätt sätt med andra nervceller.

När nervceller hamnar fel kan inte nervinformation överföras ordentligt och det kan resultera i dysfunktion och neuroutvecklingssjukdomar som lissencefali, Kallmans syndrom och periventrikulär heterotopi. Felplacering av nervceller kan också ske vid dyslexi och autismspektrumstörningar, även om det inte är helt klart vilken roll felplaceringen spelar i dessa fall.

– Eftersom nervcellers position är så viktigt för att nervsystemet ska fungera normalt vill vi ta reda på hur nervceller positionerar sig över huvud taget. Den här studien avslöjar en spännande ny mekanism för hur detta går till, säger Sara Wilson.

Nervceller består av mittdel, cellkroppen, och en väldigt lång tråd, axon, som ansluter till och skickar information till andra nervceller. Det är viktigt att båda dessa delar är på rätt plats för att nervsystemet ska fungera korrekt.

Axonerna brukar gruppera sig och forma strukturer som liknar korridorer vända i en bestämd riktning. Genom att göra genetiska förändringar i musembryon störde forskarna dessa axonkorridorer så att de pekade åt ett annat håll. Forskargruppen vid Umeå centrum för molekylär medicin, numera vid institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet, upptäckte då att nervcellers cellkroppar då också hamnar på fel ställe.

– Det betyder att axoner från vissa nervceller påverkar positionen hos cellkropparna hos andra nervceller, vilket innebär att nervceller skapar ”kartor” så att andra nervceller hittar rätt, säger Sara Wilson.

– Det här är första gången det visats att axoner agerar som barriärer och detta kan ha betydelse för förståelsen av hur nervsystemet bildas i alla djur, inklusive människor, sammanfattar Sara Wilson.

Denna studie och andra arbeten forskargruppen gjort fokuserar på att förstå mekanismerna (genetiska, cellulära och molekylära) för hur den exakta ”anatomin” hos nervsystemet bildas och hur det påverkar neuronal funktion och dysfunktion. Denna grundforskning har viktiga medicinska implikationer för att förstå orsaken till vissa neuroutvecklingssjukdomar. Till exempel: Kontrollerar gener som associeras med sådana sjukdomar hur nervcellskroppar vägleds och är det detta som leder till dysfunktion?

– Det kan också ge ledtrådar till hur man göra för att odla axoner för att reparera skador eller sjukdomar i nervsystemet. Kan vi tvinga nervceller som återbildas att ansluta till varandra på rätt sätt? I framtiden planerar vi att fortsätta denna grundforskning och hitta medicinska forskargrupper att samarbeta med för att se om våra fynd kan vara av nytta i medicinska sammanhang, säger Sara Wilson.

FAKTA
Om studien: Laumonnerie, C. Tong, Y.G., Alstermark, H. and Wilson S.I. Commissural axonal corridors instruct neuronal migration in the mouse spinal cord. Nature Communications. 2015, 6:7028, doi: 10.1038/ncomms8028.

Kontaktinformation
Sara Wilson, institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet. Telefon: 090-785 25 23, 076-8481068. E-post: sara.wilson@umu.se

Med hjälp av enkätsvar från 36 000 patienter i Svenska Höftprotesregistret samt data från Statistiska Centralbyrån, Patientregistret och Läkemedelsregistret har forskare vid Sahlgrenska akademin kartlagt hur patienter som får en höftprotes själva skattar sin hälsorelaterade livskvalitet, smärta och tillfredsställelse med operationsresultatet.

Studien, som i detalj kartlagt de medverkandes kön, ålder, civilstånd, utbildningsgrad och samsjuklighet, visar att högutbildade har större chans att förbättras efter höftoperation. De patienter som vid operationen använder antidepressiva läkemedel samt de som har problem med båda höftlederna har sämre chans att förbättras.

Forskarna har också utvecklat en modell för beslutsstöd, som bland annat baseras på bedömningar som ortopeder vid Massachusetts General Hospital i Boston gjort av 300 patienter med höftbesvär. Modellen kan enligt forskarna användas för att avgöra vilka patienter som har störst nytta av en höftprotesoperation.

– Våra tester visar att beslutsstödet med hög säkerhet kan förutsäga om en patient kommer att rekommenderas höftprotesoperation eller inte, säger Meridith Greene.

Modellen ska nu vidareutvecklas och testas i praktiken, och ett liknande beslutsstöd kommer enligt Meridith Greene snart att utvecklas för svenska patienter.

– Avsikten är inte att avskräcka någon från att genomgå operationen. Men genom att fråga efter dessa patientrelaterade faktorer kan patienten och den behandlande läkaren fatta ett bättre gemensamt beslut om en höftoperation bör genomföras, och skapa rimliga förväntningar om resultatet, säger Meridith Greene, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

FAKTA
Avhandlingen Who should have total hip replacement? Use of patient-reported outcomes measures in identifying the indications for and assessment of total hip replacement försvaras vid en disputation den 22 maj.

Länk till avhandling: http://hdl.handle.net/2077/38458

Kontaktinformation
Meridith Greene, doktorand vid Sahlgrenska akademin och verksam vid Harvard University +1 617 726 4944 megreene@mgh.harvard.edu. Göran Garellick, adjungerad professor vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet 0708 – 26 84 40 goran.garellick@registercentrum.se

Vid diabetes typ-2 sker framför allt två saker i kroppen. I ett första skede blir cellerna insulinresistenta, alltså okänsliga för insulin. I nästa skede dör de insulinproducerande betacellerna, som finns i de Langerhanska cellöarna i bukspottkörteln. Exakt hur sjukdomen utvecklas är inte känt, men nu har forskare vid Karolinska Institutet tillsammans med kollegor från bland annat Singapore och USA bidragit med ännu en pusselbit.

Forskarna på Karolinska Institutet upptäckte redan för drygt tio år sedan att proteinet apoCIII (apolipoprotein CIII) är förhöjt vid diabetes. Det leder till en överaktivering av specifika kalciumkanaler i betacellens vägg, något som i nästa led ger för höga kalciumnivåer inne i betacellerna. Det är giftigt och gör att betacellerna dör. Effekten av apoCIII kan dock förhindras genom att blockera kalciumkanalerna.

I den nu aktuella studien har forskarna använt sig av möss med insulinresistens och diabetes typ-2. Mössen hade som följd av sjukdomen förhöjda nivåer av apoCIII i blodet. Detta apoCIII hade tillverkats i levern på mössen.

Forskarna har sedan använt sig av en teknik de själva har utvecklat, där Langerhanska cellöar transplanteras till den främre ögonkammaren. Tekniken gör det möjligt att studera betacellernas utveckling i realtid. Till den ena ögat transplanterades normala Langerhanska cellöar som kunde producera apoCIII. Till det andra ögat transplanterades genetiskt förändrade öar som inte kunde producera apoCIII.

Forskarnas huvudfynd i den här studien är att betacellerna reagerade olika i dessa fall. Trots att öarna i båda ögonen exponerades för högt cirkulerande apoCIII i blodbanan uppvisade endast de öar som kunde producera apoCIII en inflammatorisk reaktion och därmed celldöd. I fallet med den genetiskt förändrade cellöarna som inte kunde producera apoCIII överlevde betacellerna.

− Det här visar att det är lokal produktion och lokalt förhöjda nivåer av apoCIII som har en skadlig påverkan på betacellerna. Fritt cirkulerande apoCIII gav inte en skadlig effekt, säger Lisa Juntti-Berggren, överläkare och professor vid Rolf Luft forskningscentrum för diabetes och endokrinologi vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi på Karolinska Institutet.

Forskarna går nu vidare med djurstudier för att undersöka möjligheten att blockera produktionen av apoCIII lokalt i de Langerhanska cellöarna.

− Målet är att utveckla en behandling där man kan hindra utvecklingen av diabetes typ 2 hos individer med hög risk för sjukdomen, till exempel hos dem med insulinresistens, säger Per-Olof Berggren, professor vid Rolf Luft forskningscentrum för diabetes och endokrinologi vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi på Karolinska Institutet.

FAKTA
Den aktuella studien är finansierad med medel från Diabetesförbundet, Karolinska Institutet, Vetenskapsrådet, Novo Nordisk Fonden, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Skandia Försäkringsbolag, Insamlingsstiftelsen Diabetes Wellness, The Bert von Kantzow Foundation, Familjen Erling-Perssons Stiftelse, Svenska Diabetesstiftelsen, Lee Kong Chian School of Medicine, Nanyang Technological University Start-Up Grant, The Stichting af Jochnick Foundation och Diabetes Research Institute Foundation.

Publikation: ”Apolipoprotein CIII links islet insulin resistance to β-cell failure in diabetes”, Karin Åvall, Yusuf Ali, Ingo B. Leibiger, Barbara Leibiger, Tilo Moede, Meike Paschen, Andrea Dicker, Elisabetta Daré, Martin Köhler, Erwin Ilegems, Midhat H. Abdulreda, Mark Graham, Rosanne M. Crooke, Vanessa S. Y. Tay, Essam Refai, Stefan K. Nilsson, Stefan Jacob, Lars Selander, Per-Olof Berggren och Lisa Juntti-Berggren, PNAS, 4 May 2015, doi: 10.1073/pnas.1423849112.

Kontaktinformation
Lisa Juntti-Berggren, överläkare och professor vid Institutionen för molekylär medicin och kirurgi på Karolinska Institutet. Tel: 073-712 13 92. E-post: Lisa.Juntti-Berggren@ki.se. Per-Olof Berggren, professor vid Institutionen för molekylär medicin och kirurgi på Karolinska Institutet. Tel: 08-517 757 31 eller 070-729 57 31. E-post: Per-Olof-Berggren@ki.se

– Det är ofta kallt för patienter som vårdas i ambulanser, framför allt vintertid och det är svårt för personalen att uppfylla patientens behov av värme. Att bli nedkyld är väldigt obehagligt och kan även leda till svikt av vitala funktioner om inte avkylningen stoppas. Därför är värmemadrasser på ambulansbårar något som bör finnas i alla ambulanser, säger Jonas Aléx, doktorand vid Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet.

I sitt avhandlingsarbete har han bland annat genomfört intervjuer med patienter som har behandlats i ambulanssjukvården, gjort mätningar av upplevelser av så kallat termiskt obehag, psykisk belastning, med mera. Han har även mätt rygg-, finger- luft-, och kroppstemperaturer hos patienterna.

Resultaten från de fyra studierna i avhandlingen visar att personer som blivit liggande på kall mark upplevde att kylan underifrån snabbt spred sig i kroppen, de blev genomkalla och det upplevdes i sig ofta som mer allvarligt än själva skadan. Dessa patienter var i kraftigt behov av värme. Att få en kemisk värmeplatta på bröstkorgen upplevdes positivt och minskade lidandet.

Många patienter upplevde att de exponerades för kalla temperaturer inte bara medan de låg på marken utan även under färden i ambulansen från olycksplatsen till akutmottagningen. Jonas Aléx visar i sin avhandling att många patienter reagerade på köldstress med sänkta fingertemperaturer. Cirka 85 procent av patienterna hade en fingertemperatur under komforttemperaturen, 31ºC. Nära hälften av patienterna upplevde att ambulanshytten var kall. I en av studierna i avhandlingen låg madrasstemperaturerna mellan -22.3 ºC och +8.4 ºC innan lastning i ambulansen. Detta på grund av att galonmadrassen kyldes ner till temperaturen i omgivningen.

Deltagarna i experimentet med värmemadrasser skattade sig själva som mindre spända, att de hade det skönare och mer nöjda när de låg på den varma madrassen jämfört med när de låg på den vanliga båren utan värmemadrass. Värmemadrassen upplevdes som varm, behaglig och den förmedlade en känsla av säkerhet och gjorde det lättare att slappna av.

Avhandlingen visar också att den termiska komforten ökade för de patienter som låg på värmemadrass medan den minskade för patienterna som låg på en vanlig madrass under omhändertagandet. Fler patienter i kontrollgruppen, 57 procent, ansåg att båren var kall att lägga sig på, jämfört med 3 procent av patienterna i den grupp som fick ligga på en värmemadrass.

– I det kalla klimat som råder i Sverige, framför allt vintertid, finns behov av resurser för att bibehålla en normal kroppstemperatur hos patienterna. Det är viktigt att försöka undvika ytterligare lidande för sjuka och skadade, långt ut i vårdkedjan, säger Jonas Aléx.

Avhandlingen är publicerad digitalt

FAKTA
Jonas Aléx kommer från Umeå. Han är ambulanssjuksköterska och doktorand vid Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet.

Om disputationen: Fredagen den 22 maj försvarar Jonas Aléx, institutionen för omvårdnad, sin avhandling med titeln: Termisk komfort och patienters exponering för kyla inom ambulanssjukvården. (Engelsk titel: Cold exposure and thermal comfort among patients in prehospital emergency care- innovation research in nursing). Opponent: Inggard Lereim, professor, Institutt for nevromedisin, Norges Teknisk Naturvitenskapelige Universitet. Huvudhandledare: Britt-Inger Saveman. Disputationen äger rum kl. 09.00 i Vårdvetarhuset, Aulan.

Kontaktinformation
Jonas Aléx, Umeå universitet. Telefon: 070-651 73 74. E-post: jonas.alex@umu.se