Elever får olika undervisning om antiken
När Skolverket 2019 föreslog att antiken skulle tas bort från högstadiets historieundervisning väckte det starka reaktioner. Kritiker menade att kunskaper om antiken är avgörande för att förstå demokrati, politik, kultur och samhällsutveckling. Men vad lär sig elever egentligen om antiken i skolan?
En ny studie av Carl-Johan Svensson, universitetslektor i historiedidaktik vid Högskolan för lärande och kommunikation vid Jönköping University, visar att undervisningen om antiken skiljer sig betydligt mellan olika lärare, trots att alla utgår från samma läroplan.– Den offentliga debatten utgick från föreställningen att alla elever får ungefär samma kunskaper om antiken. Studien visar att verkligheten är mer komplex än så, säger Carl-Johan Svensson.
Gemensam kärna men stora skillnader
Studien bygger på intervjuer med elva högstadielärare från skolor i Syd- och Mellansverige. Resultaten visar att vissa delar av antiken återkommer hos nästan alla lärare, framför allt den atenska demokratin samt Romarrikets storhetstid och fall.
Lärarna avsätter ungefär lika mycket tid åt antiken, vanligtvis mellan 16 och 20 timmar. Innehållet skiljer sig dock åt. Hur mycket fokus som läggs på Grekland respektive Romarriket varierar, liksom vilka perspektiv som framhålls. Medan vissa lärare utgår från vad de anser vara viktigast för att förstå dagens Europa och Norden följer andra framför allt lärobokens upplägg. I flera klassrum påverkar också elevernas intressen vilka delar av antiken som får mest utrymme.
Resultaten visar att det inte finns någon självklar samsyn kring vilka delar av antiken som bör ingå i undervisningen. Medan vissa lärare lyfter fram exempelvis Sparta, perserna eller Romarrikets framväxt väljer andra att fokusera på andra teman. Enligt Carl-Johan Svensson råder det en oenighet lärarna emellan kring vad som är antikens ”utmärkande drag som epok”.
Ett tydligt resultat är att lärarna kan delas in i två grupper. Den ena betonar faktakunskaper och allmänbildning, medan den andra ser utvecklingen av elevers historiska tänkande och analysförmåga som undervisningens främsta mål.
För lärare som fokuserar på historiska förmågor är det mindre viktigt exakt vilket innehåll som behandlas. För dem som prioriterar faktakunskaper blir urvalet av historiskt innehåll mer centralt.
Kopplingar till nutiden står i centrum
Trots skillnaderna finns också tydliga likheter. Samtliga intervjuade lärare gör kopplingar mellan antiken och dagens samhälle. Det kan handla om demokrati, rättssystem, språk, arkitektur eller populärkultur. Många försöker också knyta undervisningen till elevernas egen vardag för att skapa engagemang.
Däremot får historiebruk, alltså hur historia används i samhället, relativt liten plats i lärarnas resonemang, trots att området lyfts fram i de olika styrdokumenten.
Studien visar också att undervisningen i stor utsträckning koncentreras till Grekland och Rom, medan utomeuropeiska perspektiv får betydligt mindre utrymme.
– Min bild är att lärarna har goda argument för sina olika upplägg. Styrdokumenten öppnar också för att det går att göra på ganska olika vis. Men med det sagt blir det ändå slående hur den intensiva debatten om en eventuell strykning av antiken för ett antal år sedan vilade på en bild av en enhetlig undervisning som det inte riktigt fanns täckning för, säger Carl-Johan Svensson.