Förhistoriskt DNA avslöjar: istidens människor föredrog mammuthonor

Istidens jägare och samlare riktade främst in sig på honor av ullhårig mammut. Det har forskare från bland annat Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet upptäckt genom att analysera förhistoriskt DNA från över 500 mammutben. Resultaten, publicerade i tidskriften Current Biology, visar att stora fyndplatser av mammutben kopplade till mänsklig aktivitet domineras av honor.

Mammutar var en central resurs för människorna under istiden. Djuren gav kött och fett liksom hudar och ben till byggmaterial, samt elfenben för verktyg, konstföremål och prydnader. Genom att jämföra den genetiska könsfördelningen för ben hos hundratals mammutar i naturlig miljö med dem som återfunnits i en arkeologisk kontext, kan forskargruppen nu dra slutsatsen att mänsklig aktivitet var den främsta orsaken bakom ansamlingarna av mammutben.

– Om ansamlingarna av ben bildades naturligt eller genom mänsklig jakt har varit föremål för debatt i årtionden, säger David Díez del Molino, forskare vid Centrum för paleogenetik och en av studiens huvudförfattare.

Olika könsfördelning på olika fyndplatser

Mammutrester från fyndplatser i djurens naturliga miljö bestod huvudsakligen av hanar (66 procent hanar mot 34 procent honor). Forskarna menar att ensamma hanar kan ha haft större risk att dö i naturliga fällor som slukhål eller jordskred, vilket i sin tur ökade sannolikheten för att deras ben bevarades över tid. Förhållandet var det omvända i benansamlingar kopplade till mänsklig aktivitet. Där var 70 procent av mammutarna honor och 30 procent hanar. Resultaten väcker frågor om hur istidens jägare och samlare interagerade med mammutar.

– Vi vet att jägare och samlare under den senare delen av äldre stenåldern ibland jagade mammutar direkt, vilket visas av spjutspetsar som hittats inbäddade i mammutben. Men de kan också ha samlat material från redan döda djur, säger Jarosław Wilczyński, arkeolog vid Institutet för systematik och djurens evolution vid polska vetenskapsakademin.

– Det är lockande att anta att jägarna riktade in sig på honor eftersom de var mindre än fullvuxna hanar, men verkligheten kan ha varit mer komplex. Om mammutar betedde sig på liknande sätt som dagens elefanter kan honorna ha ingått i matriarkala hjordar med ett gemensamt sätt att försvara sig. Det skulle ha gjort möten med hjordar lika riskfyllda eller till och med mer riskfyllda än möten med ensamma hanar, säger Hannah M. Moots, postdoktor vid Centrum för paleogenetik och studiens förstaförfattare.

– En annan möjlighet är att hjordar ledda av honor rörde sig över landskapet på ett mer förutsägbart sätt än ensamma hanar. Jägare och samlare under den äldre stenåldern kan därför helt enkelt ha stött på dem oftare, oavsett om syftet var jakt eller att ta vara på döda djur, säger hon.

Inblick i samspelet mellan istidens människor och mammutar

Hundra av mammutbenen som ingår i studien kommer från elva arkeologiska platser i Europa och Asien och är omkring 20 000 – 30 000 år gamla. Genom att kombinera data från dessa människorelaterade fyndplatser med 421 mammutar från naturliga avlagringsmiljöer kunde forskarna analysera ett omfattande datamaterial med arvsmassa från ullhåriga mammutar från både Eurasien och Nordamerika. 448 individer sekvenserades dessutom för första gången. Resultaten visar en tydlig könsskillnad beroende på var lämningarna hittats.

Studien bygger på material som aldrig tidigare har sammanställts och ger en unik inblick i samspelet mellan människor och ullhåriga mammutar under slutet av den senaste istiden, menar forskarna.

– Studien visar vilken potential analyser av gammalt DNA har för att besvara arkeologiska frågor som länge varit olösta, säger Love Dalén, professor i evolutionär genomik vid Stockholms universitet och en av studiens huvudförfattare.

Studien

Artikeln ”Palaeogenomic sex inference of mammoth remains sheds light on the anthropogenic nature of bone accumulations” är publicerad i Current Biology. DOI: 10.1016/j.cub.2026.07.023.

Bilder

https://drive.google.com/drive…

Kontakt

Hannah M. Moots, postdoktor vid Centrum för paleogenetik, Zoologiska institutionen, Stockholms universitet, och Naturhistoriska riksmuseet. Telefon: 070-657 78 77, e-post: hannah.moots@su.se (engelska)

David Díez del Molino, forskare vid Centrum för paleogenetik och Zoologiska institutionen, Stockholms universitet. Telefon: 073-951 29 22, e-post: david.diez@zoologi.su.se (engelska, spanska)

Love Dalén, professor vid Centrum för paleogenetik och Zoologiska institutionen, Stockholms universitet. Telefon: 070-777 27 94, e-post: love.dalen@zoologi.su.se (engelska, svenska)