Forntida DNA avslöjar språkens ursprung

Forskargruppen, ledd av Köpenhamns universitet, Leidens universitet och Göteborgs universitet, har analyserat DNA från mer än 4500 forntida individer, däribland 712 vars arvsmassa kartlagts för första gången. Genom att kombinera genetik, arkeologi och språkvetenskap har forskarna rekonstruerat omfattande folkvandringar som bidragit till att forma de språk som talas i Europa i dag.

– DNA-sekvenser kan inte ensamt tala om för oss vilket språk människor talade. Men genom att kombinera forntida DNA med språkvetenskapliga och arkeologiska belägg kan vi börja kartlägga hur språk har spridits och förändrats under tusentals år, säger Eske Willerslev, professor vid Globe Institute på Köpenhamns universitet och huvudansvarig forskare för studierna.

Forskarna har identifierat en tidigare okänd och betydande invandring till Skandinavien för omkring 4000 år sedan.

Nykomlingarna kom sannolikt från områden kring Östersjön och de spred sig snabbt över Skandinavien. De satte bestående spår i norra Europas befolkning och forskarna tror därför att de kan ha fört med sig den tidigaste föregångaren till dagens germanska språk.

Resultaten tyder med andra ord på att grunden för språk som engelska, tyska, nederländska och de skandinaviska språken kan ha spridits tusen år senare än man tidigare trott.

Nya ledtrådar om vikingarnas ursprung
Studierna har också avslöjat ett oväntat kapitel i Skandinaviens historia.

Flera århundraden före vikingatiden invandrade människor från det som i dag är norra Tyskland till Danmark och södra Sverige. Folkvandringen sammanfaller med framväxten av fornnordiskan, det språk som vikingarna talade.

– Den stora överraskningen kom för omkring 1600 år sedan, när fornnordiskan växte fram. Människor från norra Tyskland ersatte till stor del den lokala befolkningen. Men de förde också med sig en ny religion, med Oden som främsta gud, och en ny materiell kultur inspirerad av hunnerna, säger Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet.

Deras genetiska ursprung ligger nära anglosaxarnas och upptäckten kan bidra till att förklara sedan länge kända likheter mellan vikingarnas och anglosaxarnas kultur, som exempelvis gemensamma konstnärliga traditioner och närbesläktade språk.

– Många danska och svenska vikingar hade alltså gemensamma rötter med anglosaxarna, säger Kristian Kristiansen.

Nya perspektiv på de keltiska språkens ursprung
I en parallell studie använde forskarna samma metod för att undersöka en annan fråga som länge varit omdiskuterad: de keltiska språkens ursprung. I mer än hundra år har forskare diskuterat om de uppstod längs Europas Atlantkust eller längre österut, i Centraleuropa.

I dag lever de keltiska språken främst kvar på platser som Irland, Wales, Skottland och Bretagne men för 2500 år sedan talades keltiska språk i stora delar av Europa.

Analyserna av forntida DNA pekar på en folkvandring från Centraleuropa för omkring 3000 år sedan, då människor spred sig västerut till Frankrike, Storbritannien, Irland och Iberiska halvön. Enligt forskarna ger detta den enklaste förklaringen till hur de keltiska språken spreds.

Resultaten bidrar till att förklara flera av bronsåldersarkeologins mest omdiskuterade frågor, inte minst urnefältskulturens expansion och förändrade maktförhållanden i Europa, menar Johan Ling, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet.

De omfattande befolkningsrörelserna från Centraleuropa kan kopplas till urnefältskulturens expansion. Kulturen kännetecknades av nya gravskick, befästa bosättningar, utvecklad metallproduktion och förändrade former av krigföring.

– Det verkligt spännande är att vi nu får genetiska belägg för omfattande befolkningsrörelser som tidigare främst har kunnat studeras genom arkeologiska fynd. Det ger oss nya möjligheter att förstå de politiska och kulturella omvälvningar som präglade Europa under yngre bronsåldern, säger Johan Ling.

Skandinavien uppvisar ett annat mönster
Samtidigt visar studien att den urnefältsrelaterade befolkningsexpansionen inte tycks ha fått något betydande genomslag i Skandinavien, där den nordiska bronsålderskulturen fortsatte att utvecklas och expandera.

– Det är särskilt intressant att Skandinavien uppvisar ett annat mönster än stora delar av Västeuropa. Under samma period förändrades kontakterna med Centraleuropa, samtidigt som de maritima förbindelserna med Atlantkusten fick ökad betydelse. De nya DNA-resultaten ger oss en viktig pusselbit för att förstå denna utveckling, säger Johan Ling.

Genom att spåra när och vart människor flyttade har forskargruppen kunnat pröva sedan länge etablerade hypoteser om hur språk spreds över Europa och ge en mer detaljerad bild av kontinentens förflutna än vad som tidigare varit möjligt.

– Det visar vilka möjligheter som öppnas när genetik, arkeologi och språkvetenskap förenas. Frågor som har förblivit obesvarade i generationer kan nu undersökas med hjälp av belägg på en nivå som tidigare inte varit möjlig, säger Kristian Kristiansen.

Kontakt:
Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, tel: 0704-18 57 67, e-post: kristian.kristiansen@archaeology.gu.se
Johan Ling, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, tel: 031-786 2974, 0702-49 45 74, e-post: johan.ling@archaeology.gu.se
Eske Willerslev, professor vid Globe Institute, Köpenhamns universitet, tel: +45 28 751 309, e-post: ewillerslev@sund.ku.dk

Fakta om studierna

• Studierna publiceras i Nature, 4 november 2026, 17.00
• McColl, H. et al. Tracing the spread of Germanic languages using ancient genomics. Nature https://doi.org/10.1038/s41586-025-09064-1 (2026).
• McColl, H., Kroonen. G. et al. Tracing the spread of Celtic languages using ancient genomics. Nature https://doi.org/10.1038/s41586-026-11198-9 (2026).
• Medverkande från Göteborgs universitet: I studien om de germanska språken medverkar Kristian Kristiansen, Serena Sabatini, Karl-Göran Sjögren, Bettina Schulz Paulsson och Henrik Janson. I studien om de keltiska språken medverkar Kristian Kristiansen och Johan Ling.

Bildtexter:

Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet. Foto: Johan Wingborg

Johan Ling, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet. Foto: Gunnar Jönsson

03_Ballycrovane_Ogham_Stone_Photo_Nicolas_Delgado_Clausen:

Oghamstenar är monument från tidig medeltid med inskriptioner i ogham, ett alfabet som främst användes för att skriva på äldre iriska. Inskriptionerna är huvudsakligen från 300–600-talen e.Kr. och innehåller vanligtvis personnamn, släktskapsförhållanden och uppgifter om härkomst. De utgör därmed en konkret, visuell koppling till den språkhistoria som undersöks i studien. På bilden syns oghamstenen Ballycrovane i grevskapet Cork på Irland. Med sina 4,7 meter är den den högsta kända oghamstenen. Foto: Nicolas Delgado Clausen

05_Ales_Stenar_Eske_Willerslev_Hugh_McColl_Photo_Nicolas_Delgado_Clausen:

Ales stenar i södra Sverige, en monumental skeppssättning från järnåldern med utsikt över Östersjön. Den dateras till cirka 600–1000 e.Kr. och sammanfaller i stora drag med den period då återvandring till regionen ägde rum. Från vänster: Eske Willerslev, senior författare till studien, och Hugh McColl, huvudförfattare. Foto: Nicolas Delgado Clausen

07_Kiviksgraven_Hugh_McColl_Eske_Willerslev_Photo_Nicolas_Delgado_Clausen:

Hällristningar i Kiviksgraven i södra Sverige, ett ovanligt stort gravmonument från bronsåldern som dateras till cirka 1500 f.Kr. Det sammanfaller med den period då genetiskt ursprung kopplat till den östskandinaviska bronsåldersbefolkningen fick ökad spridning. Från vänster: Hugh McColl, huvudförfattare till studien, och Eske Willerslev, senior författare. Foto: Nicolas Delgado Clausen