Gener från istiden styr flyttfåglars omvägar till Afrika
En svartvit flugsnappare från Sibirien flyger över 4 500 kilometer längre än nödvändigt för att nå sitt övervintringsområde i Afrika. Orsaken är att fåglarnas flyttväg fortfarande styrs av genetiska instruktioner från den senaste istiden.
Hur flyttfåglar hittar till sina vinterkvarter och tillbaka till sina häckningsplatser har länge varit en av biologins stora gåtor. I en ny studie som publiceras i Science har forskare följt svartvita flugsnappare från åtta populationer, från England i väster till Tomsk i Sibirien i öster.
Resultaten visar att fåglarna övervintrar i olika delar av Afrika söder om Sahara. Det anmärkningsvärda är att nästan alla fåglar först flyger via Gibraltar och vidare längs Västafrika innan de sprider ut sig över kontinenten. För fåglar från Tomsk innebär det en resa på omkring 12 700 kilometer – mer än 4 500 kilometer längre än den närmaste vägen till deras övervintringsområde.
– Det mest överraskande resultatet är att dessa små fåglar fortfarande följer flyttinstruktioner som verkar vara nedärvda från deras evolutionära historia. Trots att det finns betydligt kortare vägar fortsätter de att flyga långa omvägar, säger Jan-Åke Nilsson, biologiforskare vid Lunds universitet som arbetat med studien.
Forskarna menar att förklaringen finns i artens historia. Under den senaste istiden var den svartvita flugsnapparen begränsad till Iberiska halvön. När arten senare spred sig över Europa och vidare österut till Sibirien följde de genetiskt programmerade flyttvägarna med.
– Även en fågel som kläcks i Sibirien verkar först vara programmerad att flyga mot Spanien och därefter söderut längs västra Afrika innan den fortsätter mot sitt övervintringsområde, säger Jan-Åke Nilsson.
Men studien visar också att generna inte styr allt. När fåglarna återvänder till sina häckningsområden på våren väljer de betydligt rakare vägar. Det tyder på att koordinaterna för platsen där de föddes inte är genetiskt programmerade utan lärs in tidigt i livet.
– Höstflyttningen och valet av övervintringsområde verkar vara nedärvda egenskaper. Vårflyttningen däremot bygger på inlärning. Det innebär att både arv och miljö styr flyttningen, men vid olika tidpunkter på året, säger Jan-Åke Nilsson.
Upptäckten kan få betydelse för förståelsen av hur flyttfåglar påverkas av klimatförändringar. Eftersom återvändandet till häckningsområdena verkar vara ett inlärt beteende kan fåglar som etablerar sig längre norrut återvända dit även kommande år.
– Våra resultat tyder på att flyttfåglar kan ha större möjligheter att anpassa sina häckningsområden till ett varmare klimat än vad man tidigare trott. Om fåglar etablerar sig längre norrut finns det mycket som talar för att de också kommer att återvända dit under kommande häckningssäsonger, säger Jan-Åke Nilsson.
Studien presenteras i den vetenskapliga tidskriften Science: ”Translocation reveals that genes and ontogeny determine nonbreeding areas of migrant songbirds”
För mer information, kontakta:
Jan-Åke Nilsson, professor
Biologiska institutionen, Lunds universitet
+46 70 526 18 14
jan-ake.nilsson@biol.lu.se
*
Johan Joelsson, pressansvarig
Naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet
0730 27 58 90