16 november 2026
Södertörns högskola

Ny avhandling: Lärare, lyssna på tråkigheten och våga säga nej

Får en lärare ha tråkigt på jobbet? Frågan kan låta provocerande. Men tråkighet behöver inte vara ett tecken på att något är fel visar en ny avhandling om lärarnas vardag. Tvärtom kan känslan avslöja viktiga saker om läraryrket och hjälpa lärare att få syn på sitt eget yrkeskunnande.

Stanna kvar i tråkigheten en stund och lyssna på den. Det är Jennie Plate Blombergs uppmaning efter att ha intervjuat 30 gymnasielärare i Sverige och Finland om en känsla som det sällan talas högt om i lärarrummet: tråkigheten.

– Till lärarna handlar det om att synliggöra tråkigheten, att våga stanna i den och se vad den har att berätta. Den har någonting att berätta och kan möjliggöra ett samtal kring de existentiella dimensionerna i yrket, säger hon.

Forskningen om tråkighet i skolan har framför allt handlat om eleverna. Betydligt mindre är känt om när läraren själv blir uttråkad. I sin avhandling Den uttråkade läraren: Existens och yrkeskunnande i gymnasielärares vardag fyller Jennie Plate Blomberg en del av den luckan.

– Det blir en slags grundforskning eftersom det saknas. Det jag har frågat lärarna är: när har du tråkigt, varför har du tråkigt och hur hanterar du tråkigheten?

När kommer tråkigheten?

I lärarnas berättelser hittar Jennie Plate Blomberg fyra olika former av tråkighet.Där finns den vardagliga långtråkigheten som kan slå till på väg till jobbet: ännu en lektion, ännu ett läsår, samma moment en gång till. Men så öppnas klassrumsdörren, eleverna kommer och känslan försvinner.

Där finns också tristess väntan. Eleverna arbetar självständigt eller skriver prov och läraren behövs inte på samma sätt. Några lärare berättar hur de under prov räknar fönsterrutor och munkjackor eller läser samma dokument flera gånger, bara för att ha något att göra och stå ut i upplevelsen av att vara betydelselösa.

Läraren som underhållare

En tredje form kallar hon för självuttråkning i det roliga. Flera lärare berättar om föreställningen att skolan, undervisningen och läraren ska vara roliga. Jennie Plate Blomberg kopplar det bland annat till skrivningar om lust att lära och vad lärare säger att de fått med sig från lärarutbildningen.

Samtidigt beskriver de en vardag där elevernas uthållighet har minskat och där undervisningen behöver varieras allt oftare.Mitt i den spänningen dök ett ord upp gång på gång i intervjuerna: underhållare. Det hade hon inte väntat sig.

– Det fanns ett ondgörande över att bli en underhållare och att man upplever sig bli en underhållare i negativ bemärkelse. Det är någonting som man egentligen inte riktigt har valt utan har glidit in i.

När dokumentationen blir meningslös

Den fjärde formen kallar Jennie Plate Blomberg leda in absurdum. Medan de föregående tre sorterna av tråkighet finns i både svenska och finlandssvenska gymnasielärares vardag, upplevs den här sorten främst hos de svenska lärarna. Det handlar framför allt om dokumentation som de själva beskriver som ”hjärndöd”.Det kan vara att lägga in standardfraser i digitala system, inte främst för att hjälpa eleverna framåt utan för att, som lärarna uttrycker det, hålla någon annans rygg fri.

– Man sitter och klistrar in standardfraser i ett system som är upphandlat. Och så trycker man publicera och sitter och klipper och klistrar de här fraserna och kan hålla på med det i flera timmar. Det är något absurt i det, det är den existentiella dimensionen.

Tråkigheten väcker en större fråga: Vad använder läraren sin tid och sitt yrkeskunnande till?

Vad får filosoferna syn på?

För att förstå vad som händer med lärarna när de har tråkigt tar Jennie Plate Blomberg hjälp av filosofen Martin Heidegger. Han skiljer mellan olika former av tråkighet, från den som har en tydlig orsak till en djupare tråkighet som ligger nära ångesten. Men Jennie Plate Blomberg använder inte teorin som ett facit.

– Det jag vill bråka med när det gäller Heidegger är att de här formerna av tråkighet som hör med situationen att göra är minst lika existentiellt omvälvande. De kan vara lika viktiga som den djupgående tråkigheten som han pratar om, den som ligger nära ångesten, säger hon.

I lärarnas vardag blir filosofins stora frågor konkreta. ”Vad gör jag här?” och ”Ska jag göra det här en gång till?” blir frågor om mening och vilken lärare man har blivit.

Vad är värt att försvara?

Med Albert Camus kommer hon in på det absurda och revolten. Revolt behöver inte betyda att kliva upp på barrikaderna, utan kan börja med att dra en gräns: säga nej till det som hotar något viktigt och samtidigt formulera vad som är värt att försvara.

– Får man insikter om tråkigheten och det absurda i yrkesvardagen så kan vi också samlas kring vad det är vi behöver revoltera mot. Vad är det vi säger nej till? Och vad är det för värden vi vill att skolan, undervisningen och lärandet ska stå för?

Information om avhandlingen

Kontakt: 

Sophia Nilsson, forskningskommunikatör, 0722-10 14 53