Sojabönans framgång visar sprickorna i det globala jordbruket
Varför har löftet om sojaodling i Afrika återkommit i snart 200 år utan att det stora genombrottet kommit? Och vad händer när odlingen på andra håll i världen i stället blir så framgångsrik att den börjar skapa nya problem? I två nya studier undersöker Matilda Baraibar sojabönans utveckling i ett allt mer globaliserat jordbruk.
Den lilla gröna baljväxten har länge varit en av världens stora jordbruksvaror. Den finns på våra middagsbord, men framför allt ett steg bort, som foder till kor, grisar, kycklingar och odlad fisk. Sojabönans väg dit har varit lång. Redan i slutet av 1800-talet fanns stora förhoppningar om vad den skulle kunna betyda för jordbruket i Afrika. Europeiska botanister och kolonisatörer såg en gröda som kunde ge både olja och protein och minska Europas beroende av import från Asien.
Mer än hundra år senare känns argumenten igen.
– Om man läser diskussionerna i dag är det nästan exakt samma argument. I snart 200 år har man på olika sätt sagt att snart kommer den här mirakelbönan och förändrar allt, säger Matilda Baraibar, docent i ekonomisk historia och lektor i miljövetenskap vid Södertörns högskola.
Men det stora genombrottet har gång på gång uteblivit. Både konsumtion och produktion har ökat, men många afrikanska länder är fortfarande beroende av importerad soja.Studien visar att utvecklingen inte bara kan förstås utifrån förutsättningarna för att odla soja i Afrika. Den har också formats långt utanför kontinenten.
När sojan blev djurfoder
En del av förklaringen finns på andra sidan Atlanten. Efter andra världskriget satsade USA stora resurser på forskning om sojabönan. Tidigare var det framför allt oljan man ville åt. Sojamjölet som blev kvar betraktades snarare som en restprodukt. När forskare och företag hittade sätt att använda mjölet som billigt djurfoder förändrades sojans roll.
– Det var inte självklart från början att sojan skulle bli en fodergröda. Det är något man forskade sig fram till, säger hon.
Samtidigt ökade avkastningen i USA. Forskningen pekar på hur skillnader i satsningar på jordbruksforskning förändrade konkurrensen. När den amerikanska produktionen blev effektivare fick afrikanska producenter svårare att hävda sig. Också förutsättningarna skilde sig åt. Den amerikanska modellen byggde på stora arealer, gott om kapital och relativt lite arbetskraft. I många afrikanska länder var jordbruken mindre och resurserna till forskning betydligt mer begränsade.
När framgången slår tillbaka
I Sydamerika blev utvecklingen nästan den motsatta. Där fick den storskaliga sojaodlingen sitt stora genombrott. Matilda Baraibar har följt expansionen sedan 2000-talet, bland annat genom fältarbete i Paraguay och Uruguay. Genetiskt modifierad soja som tålde vissa ogräsmedel gjorde det möjligt att odla stora arealer med förhållandevis lite arbete. Produktionen spred sig snabbt och andra grödor och boskapsskötsel trängdes undan.
Den nya studien visar vad som händer när modellen börjar stöta på sina egna gränser. När samma gröda och samma ogräsmedel används över stora områden under lång tid utvecklar ogräsen resistens.
– Det är lite som antibiotikaresistens, säger hon.
Följden är att det enkla och arbetsbesparande systemet åter blir mer krävande. Odlare behöver kontrollera fälten oftare och kombinera olika metoder. Växtföljd och variation mellan grödor blir också mer aktuellt. Resultaten pekar på en vändning: den förenkling som gjorde systemet effektivt bidrar nu till problem som kräver större variation och mer arbete.
En böna binder ihop världen
I Afrika handlar forskningen om ett genombrott som gång på gång förutspåtts men inte fått den omfattning som många hoppats på. I Sydamerika om en produktionsmodell vars framgång nu bidrar till nya problem. Det kan tyckas vara två olika historier. Men följer man sojabönan binds de samman.
– Genom sojan kommer liksom hela världen in på olika sätt, säger Matilda Baraibar.
Sojan passerar internationella handelsföretag, hamnar och råvarumarknader. Kina är en central importör samtidigt som europeisk djurproduktion är beroende av soja som foder. Vad som händer på en plats får därmed konsekvenser på en annan.
För Matilda Baraibar är poängen inte att sojabönan i sig är problemet.
– Jag försöker visa hur det är ett ekonomiskt system i jordbruket som har ekonomiska incitament i det globala livsmedelssystemet som blir väldigt ohållbara. Och jag försöker visa det genom sojan.
Forskningen bakom artikeln
- Soy in Africa: A Perpetual Promise since the Late Nineteenth Century, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Historia Agraria.
- Analysing Socio-Technical Regimes: The Case of Herbicide-Tolerant Soybeans in Argentina and Uruguay, publicerad i Agriculture and Human Values.
- The Soybean Through World History, av Matilda Baraibar Norberg och Lisa Deutsch.
Kontakt:
Matilda Baraibar, docent i ekonomisk historia och lektor i miljövetenskap.
Sophia Nilsson, forskningskommunikatör, 0722-10 14 53