Hantverksskicklighet gav status bara åt romerska män
Hantverkare var generellt personer med låg status i den romerska samhällshierarkin och många av dem hörde dessutom till gruppen frigivna, det vill säga före detta slavar. Men trots en låg social ställning så blev en del av dem genom sitt arbete ekonomiskt framgångsrika och ett påkostat gravmonument var ett vanligt sätt att manifestera denna framgång. För dessa grupper var just arbetet och ett yrke den ekonomiska bas som gjorde det möjligt att låta uppföra ett gravmonument, och motiv med anknytning till vardags- och yrkeslivet blev ett uppskattat sätt att uttrycka status och identitet. Detta gällde dock i första hand för männen.
Lena Larsson Lovén har i sin avhandling studerat romerska gravreliefer som på olika sätt anknyter till romersk textilframställning från cirka 50 f Kr till omkring 250 e Kr. De män och kvinnor som finns avbildade i denna slags gravkonst hörde inte till några högstatusgrupper och finns mycket sällan omtalade i den antika litteraturen. Författarna var i första hand intresserade av den sociala eliten.
En god kvinna spann i hemmet
Genom det bildmaterial som avhandlingsförfattaren studerat, kan vi idag få viss kunskap om värderingar i andra sociala skikt än eliten, till exempel att även ett “lågstatusyrke” kunde vara status-skapande i vissa grupper. Detta är en skillnad jämfört med elitens synsätt. Synen på manligt och kvinnligt i allmänhet, och mäns och kvinnors förhållande arbete och ekonomi som fanns i det romerska samhället, har dessutom haft bärighet långt efter den antika periodens slut och i flera senare samhällssystem.
Arbete med textilier var i det antika Rom av tradition ansett som en “kvinnlig syssla” och i idealbilden av kvinnor var kunskapen att spinna och väva två viktiga inslag. Viktigt var också att arbetet skulle utföras i hemmiljö och inte som ett yrke. En kvinna som spann och vävde i hemmet blev i många sammanhang liktydigt med en “god” kvinna med hög moral.
Bara män avbildades med penningpåse
Motsvarande koppling mellan män och textilier fanns aldrig. Denna ideologi återfinns också tydligt i gravkonsten. Där dominerar männen i antal och det är i första hand män som avbildas med symboler för olika yrken eller i olika arbetssituationer. Ibland förstärks bilden av mannen som yrkesarbetande och ekonomiskt framgångsrik genom att han är avbildad med en penningpåse i handen. För kvinnor användes aldrig den symbolen. Kvinnorna är färre till antalet och syns regelbundet avbildade i hemmiljö med sländor och garnnystan, utan någon direkt koppling till ett yrke. För män kunde ett yrke ge status men för kvinnor tycks det snarast varit avsaknaden av ett yrke som gav dem status.
