Varför har den radikala högerpopulismen misslyckats i Sverige?
De senaste två decennierna har det vuxit fram en ny partifamilj i den västeuropeiska politiken, den radikala högerpopulismen. Radikala högerpopulistiska partier har vuxit fram och vunnit substantiella framgångar ibland annat Frankrike, Italien, Belgien, Schweiz, Danmark, Norge och Österrike. Dessa partier för fram ett politiskt budskap baserat på etnisk nationalism, främlingsfientlighet, och en populistisk kritik av det politiska etablissemanget. I Sverige har dock den radikala högerpopulismen varit ett relativt misslyckande. Bortsett från det kortlivade Ny demokrati har inget svenskt högerpopulistiskt parti lyckats nå mer än marginella valresultat i riksdagsvalen.
Jens Rydgren, forskare på Sociologiska institutionen, Stockholms universitet, ställer i en uppsats publicerad i vårnumret av Scandinavian Political Studies frågan vad detta relativa misslyckade beror på. Rydgren visar att en rad av de faktorer som brukar nämnas som orsaker till uppkomsten av framgångsrika radikalhögerpopulistiska partier i andra länder även har varit uppfyllda i Sverige sedan början av 1990-talet. Sverige hade under en stor del av 1990-talet en djup ekonomisk kris med höga arbetslöshetssiffror, speciellt bland unga. Sverige har också haft en substantiell invandring, även om invandrarpolitiken gjordes mer restriktiv kring mitten av 1990-talet. Det har även i Sverige, liksom i de flesta länder i Västeuropa, funnits många väljare som har delat invandrarkritiska eller fientliga attityder. Vidare har det svenska politikermisstroendet vuxit till en internationellt hög nivå. Slutligen har vi ett proportionellt valsystem i Sverige, vilket i regel förenklar för nyetablerade småpartier.
Varför då inte i Sverige?
Jens Rydgren kunde också identifiera några faktorer som har motarbetat uppkomsten av ett väljarmässigt framgångsrikt radikalhögerpopulistiskt parti. För det första är de svenska arbetarväljarna fortfarande identifierade med den politiska vänstern i mycket hög utsträckning. Här spelar den höga fackföreningsanslutningen och socialdemokratins långvariga dominans en stor roll. För det andra har invandrarfrågan varit av relativt liten betydelse för de svenska väljarnas partival. Även om ett invandrarmotstånd har funnits bland många väljare, så har frågan inte tillmätts högt politiskt intresse. För det tredje ledde den ekonomiska krisen under början på 90-talet till en vänstermobilisering kring socioekonomiska frågor snarare än till en ökad betydelse av sociokulturella frågor. Anledningen till detta är bland annat att början på den ekonomiska krisen sammanföll med den första regeringen i modern svensk historia som leddes av en högerpolitiker (moderat). I denna situation blev vänstern den naturliga oppositionen. Om socialdemokratin hade regerat kunde situationen möjligen ha blivit en annan. För det fjärde fanns det ingen radikalhögerpopulistisk kandidat som under EU-omröstningen ville eller förmådde knyta EU-frågan till nationalism och främlingsfientlighet, vilket i andra länder har givit skjuts åt dessa partier. Ny demokrati var pro-EU och Sverigedemokraterna var för svaga. Slutligen har Sverigedemokraterna, som är den ledande kandidaten idag haft svårigheter att utnyttja de öppningar som har funnits. Trots det menar Jens Rydgren att det teoretiskt sett finns ett visst utrymme för framväxten av ett svenskt radikalhögerpopulistiskt parti, särskilt om invandrarfrågan skulle få större utrymme i valdebatten.
Uppsats: Radical Right Populism in Sweden: Still a Failure, But for How Long?, Scandinavian Political Studies, 25(1): 27-56.
Jens Rydgren kan nås på 08-674 72 95, eller jens.rydgren@sociology.su.se
Som meddelats i ett tidigare pressmeddelande disputerar Jens Rydgren om Front National och högerpopulismen i Frankrike i slutet av maj. Pressmeddelandet bifogas åter.
