Hotade skalbaggar kan flyga långt
Att vissa vedskalbaggar är hotade behöver inte bero på en dålig flygförmåga – en del kan flyga lika långt som vanliga skadegörare. Skillnaden i överlevnad kan istället bero på att vissa arter är mer obenägna att ta till vingarna, och att de lägger färre ägg. Mattias Jonsson, SLU, har också funnit att vissa arter som saknar parningsdofter lättare minskar i antal.
Brukad skog innehåller bara en tiondel så mycket död ved som orörda bestånd. Mer än tusen insektsarter är beroende av döda träd i Sverige, och flera hundra har drastiskt minskat i antal till följd av skogsbruket. Andra arter verkar emellertid klara sig i stort sett lika bra som tidigare. Att skillnaden i överlevnad beror på hur bra insekterna är på att sprida sig är en tänkbar teori. Enligt SLU-forskaren Mattias Jonsson behöver det dock inte vara själva flygförmågan som skiljer. En del hotade vedskalbaggar kan nämligen flyga lika långt som vissa fruktade skadegörare, som vanligtvis är ypperliga flygare.
Mattias Jonsson har i sin doktorsavhandling jämfört hur en vanlig och en hotad skalbaggsart sprider sig. Vanlig svampsvartbagge (Bolitophagus reticulatus) förekommer i de flesta brukade bestånd. Rödhalsad svartbagge (Oplocephala haemorrhoidalis) är däremot ovanlig och finns med på den svenska rödlistan för hotade arter. Bägge arterna lever i fruktkroppar av den vedlevande svampen fnöskticka.
Som förväntat fann Mattias Jonsson att vanlig svampsvartbagge sprider sig mer mellan olika skalbaggspopulationer, jämfört med rödhalsad svartbagge. Något som förvånade var att båda arterna har en förmåga att flyga långt – vissa individer kan utan problem flyga flera mil. Det som skiljer arterna åt är snarare att rödhalsad svartbagge är mindre benägen att ta till vingarna. Artens flygmuskler fungerar också under en kortare del av dess liv. Mattias Jonsson fann även att rödhalsad svartbagge lägger färre ägg, något som är en nackdel för en art som ska sprida sig effektivt och kolonisera ny död ved.
Rödhalsad svartbagge verkar därför främst vara anpassad till platser där det är gott om tickor, så att skalbaggarna sällan behöver ta till vingarna. Vanlig svampsvartbagge verkar vara bättre lämpad för att kolonisera enstaka döda träd, som finns i våra brukade skogar. Denna skillnad i anpassning kan vara en viktig förklaring till arternas olika känslighet för modernt skogsbruk. För att hotade insektsarter ska kunna överleva i det långa loppet, är det därför viktigt att spara en stor mängd döda träd inom vissa områden.
Mattias Jonsson visar också i sin avhandling att spridningsförmågan påverkas av hur bra insekterna är på att hitta ny livsmiljö och partners. Det finns två helt olika strategier för att finna en partner hos skalbaggsarter som lever i fnösk- och klibbtickor. Hos vissa arter attraheras honorna av tickornas doft, medan hanarna i sin tur lockas av honornas doftsignaler (feromoner). Hos andra arter attraheras båda könen bara av värdtickans doft. Mattias Jonsson visar genom datorsimuleringar att strategierna är lika effektiva när mängden partners är stor, men att strategin med feromoner blir allt mer överlägsen ju färre partners och tickor som finns i närheten.
Mattias Jonsson, institutionen för entomologi, SLU, försvarade fredagen den 24 maj sin doktorsavhandling med titeln Dispersal Ecology of Insects Inhabiting Wood-Decaying Fungi.
Kontaktinformation
Mer information: Mattias Jonsson, tel: 018-67 23 38
E-post: Mattias.Jonsson@entom.slu.se
