Bättre metod för tidig upptäckt av tarmcancer

Tjocktarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige. Varje år drabbas omkring 5000 individer. Prognosen är allvarlig om sjukdomen har hunnit börja sprida sig. Om tumören däremot är begränsad till slemhinnan i tarmen erbjuder kirurgi en möjlighet till bot. Detta är utgångspunkten för Louise Olssons avhandlingsarbete.

Tjocktarmscancer utvecklas ur polyper i tarmen som successivt förvärvar elakartade egenskaper. Det är en utveckling som tar många år i anspråk. Man känner väl till vilka mutationer som är inblandade, bättre än för någon annan tumörform. Den första och avgörande händelsen i denna utveckling är mutationer i APC-genen. Ur teoretisk synvinkel är den därför optimal som markör för sjukdomen i ett tidigt stadium. Om dessa mutationer kunde påvisas i ett vanligt avföringsprov skulle det innebära ett helt nytt och icke-invasivt sätt att diagnosticera sjukdomen.

Avföringsprov insamlades från 28 patienter med känd tjocktarmscancer och 28 kontroller. Proverna analyserades med en nyutvecklad metod kallad Digital Protein Truncation Test och 17 av 28 (61 procent) patienter med cancer kunde identifieras. Alla friska kontroller hade ett negativt utfall på testet. Detta är av särskild vikt om metoden skall användas för screening. Alla med positivt utfall på testet hade något i tarmen som var viktigt att följa upp.

Den nya principen med DNA-baserad upptäckt av tjocktarmscancer har hittills mest provats på patienter med tumörer i slutet av tjocktarmen. I en annan delstudie undersöktes därför om också cancer belägen högre upp i tjocktarmen kan upptäckas på detta sätt. En genetisk markör kallad BAT 26 användes. Av 46 cancerpatienter hade 18 förändringar i BAT 26 genen i själva tumören och hos 17 av dessa kunde det påvisas i avföringsprovet. Alla 69 friska kontroller hade ett negativt utfall på testet. Detta styrker förhoppningarna om att DNA-baserad upptäckt av tjocktarmscancer lämpar sig för screening.

Det nya DNA-testet är inte färdigt att tas i bruk. Det måste utvärderas på ett korrekt sätt, mätt som minskad dödlighet i tjocktarmscancer. Screening är en stor fråga och även om ett test finns tillgängligt innebär det inte att screening bör införas. Tillgången till en optimal metod är dock en förutsättning för att diskutera frågan.

En första svensk kartläggning av omfattningen av ärftlig tjocktarmscancer ingår också i avhandlingen. Den visade att enbart tre procent av patienter med tjocktarmscancer kom ifrån familjer med en starkt ärftlig form, med tre eller fler nära familjemedlemmar med cancer i tjocktarmen. Det är mindre än vad man tidigare trott. Mot bakgrund av att regelbundna koloskopikontroller av medlemmar i dessa familjer har visat sig minska dödligheten i sjukdomen finns det anledning att rekommendera detta. En sådan riktad screening kan också vara kostnadseffektiv för sjukvården.

Den diagnostiska processen av tjocktarmscancer i rutinsjukvården har även granskats. Från första besöket inom sjukvården tog det 42 dagar innan hälften av patienterna med tjocktarmscancer hade sin diagnos ställd. Efter 99 dagar var fortfarande en fjärdedel ännu inte diagnostiserad. Motsvarande siffror för ändtarmscancer var 23 respektive 49 dagar.

Utöver ålder är familjehistoria den starkaste riskfaktorn för sjukdomen man känner till. I samband med första besöket tillfrågades dock endast 1 procent av patienterna om förekomsten av tjocktarmscancer i släkten. Familjehistoria är ett enkelt och billigt sätt att få ytterligare information till en riskbedömning av patienten och bör därför användas i större utsträckning.

Symtomtiden vid tjocktarmscancer studerades likaså och kunde inte påvisas ha någon effekt på överlevnaden. Inom de tidsramar vi rör oss hinner det inte ske så stora förändringar av tumörerna eftersom de flesta av dem växer långsamt. I enstaka fall kan symtomtiden vara så lång att det är av betydelse men för att komma till rätta med tjocktarmscancer som folkhälsoproblem måste andra strategier till.

Avhandlingens titel:
Early detection of colorectal cancer

Författare:
Louise Olsson, Institutionen för medicin, Enheten för klinisk epidemiologi, Karolinska Institutet tel 021/17 40 36 eller mail louise.olsson@ltvastmanland.se

Disputation:
Fredag 26 mars 2004, kl. 14.00, Samlingsalen, Psykiatriska kliniken, ingång 29, Centrallasarettet, Västerås.
OBS! Videoöverföring av disputationen sker till Lennart Nilsson-salen, Nobels väg 15A, Karolinska Institutet, Solnavägen 1, Solna.

Avhandlingen abstract finns på: http://diss.kib.ki.se/2004/91-7349-841-6/