Svårt att lura välorienterade sparvar
Genom att experimentellt förflytta nordamerikanska vitkronade sparvar (Zonotrichia leucophrys gambelii) från deras häckningsområden i nordvästra Kanada till områden nära samt till den magnetiska nordpolen och vidare österut har forskare studerat hur fåglar kan navigera i den arktiska zonen. Experimenten har i synnerhet ökat förståelsen för hur flyttfåglar kan bestämma sin longitud – en svår uppgift, speciellt i närheten av polerna. Rönen presenteras i senaste numret av den ansedda vetenskapliga tidskriftenCurrent Biology av ekologen Susanne Åkesson med kollegor vid Lunds Universitet.
Flyttfåglar som navigerar över långa distanser har möjlighet att bestämma sin latitud – dvs förflyttningen i nord-sydlig riktning – med hjälp av information från jordmagnetfältet, sol eller stjärnor, men deras longitud – dvs den öst-västliga förflyttningen – är betydligt svårare att bestämma. I detta nya arbete har forskarna undersökt om fåglar kan bestämma sin longitud efter förflyttning i Arktis, där jordmagnetfältets lutningsvinkel är brant och midnattsolen gör stjärnnavigering omöjlig under en stor del av sommaren.
Vitkronade sparvar häckar i norra Kanada och kan nattetid flytta flera hundra mil till övervintringsområden i södra USA. Forskarna fångade unga och gamla vitkronade sparvar i Inuvik, Nordvästra territorierna, Kanada, med hjälp av slöjnät, från och med mitten av juli till mitten av augusti – i slutet av häckningsperioden samt under början av flyttningen – och transporterade dem med en kanadesnisk isbrytare längs en nordostlig rutt till nio platser på tundran, bland dessa till den magnetiska nordpolen (vid tillfället lokaliserad på Ellef Ringnesön). Forskarna registrerade därefter fåglarnas riktningsval i cirkelrunda burar, sk Emlen-trattar, ute på tundran.
Forskarna fann att både gamla och unga vitkronade sparvar på ett abrupt sätt ändrade sin orientering från flyttningsriktningen till en riktning tillbaka mot fångstplatsen eller den tänkta flyttningsvägen, vilket antyder att fåglarna började kompensera för den väst-ostliga förflyttningen genom att använda sig enbart av geomagnetisk information eller kombinerat med visuell solinformation. Experimenten antyder att i motsats till vad som kunde förväntas om det hade rört sig om ett enkelt genetiskt flyttningsprogram använder både gamla och unga vitkronade sparvar ett navigationssystem baserat på celest (sol/stjärnor) och jordmagnetisk information för att korrigera för förflyttning över longituderna. Resultaten från studien antyder att fåglar möjligen använder missvisningen – den sk geomagnetiska deklinationen som motsvarar riktningsskillnaden mellan geografisk och geomagnetisk nordriktning – för att bestämma longituden. Den geografiska nordriktningen – rotationscentrum på himlen – kan av fåglarna bestämmas med hjälp av solens rörelse över himlen eller av stjärnorna som åter blir synliga i slutet av polarsommaren.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Susanne Åkesson, Zooekologiska avdelningen, som efter den 25 september nås på Susanne.Akesson@zooekol.lu.se eller på tel 046/222 37 05. För närvarande deltar hon i en expedition till Nordpolen och nås på adressen Susanne.Akesson@beringia2005.org. Hon kan också nås på iridiumtelefon: +881 6214 64034. Telefonen besvaras av besättningen och meddelande om förnyad kontakt kan ges via dem.
