Gener på rymmen
”Transgena organismer” är ett begrepp vi känner till från genteknikens värld. Det är organismer som modifierats genom att en främmande gen införts i dess arvsmassa. Men nu visar det sig att det finns naturligt förekommande transgena växter. Upptäckten har gjorts av Lena Ghatnekar vid forskningsgruppen för evolutionsgenetik vid Lunds universitet, och det första gången man funnit något sådant i växtvärlden. Rönen publiceras i ansedda Proceedings of the Royal Society i London.
Fårsvingel (Festuca ovina) är ett gräs som forskargruppen i Lund ofta arbetat med. Detta gräs är vanligt förekommande i torra marker. En av dess gener kodar för ett enzym kallat PGIC. Lena Ghatnekar upptäckte att enzymet inte såg likadant ut i alla fårsvingelplantor. Det visade sig att vissa plantor hade extra gener för produktion av PGIC och att dessa gener fanns på andra ställen i DNA:et än den normala PGIC-genen. Först trodde forskrna att det rörde sig om kopierade gener. Men snart visade det sig att det snarare handlar om förrymda gener. Lena Ghatnekar förklarar:
– Det finns alltid små skillnader från planta till planta när det gäller komplicerade proteiner som enzymet PGIC. Säg att det rör sig om en skillnad på upp till ett par procent. Men i det här fallet var skillnaden sex procent, och det är för mycket för att det ska vara en vanlig genkopiering.
Främlingen är nu identifierad. Genen som producerar det avvikande PGIC:et kommer från ett annat gräs nämligen gröe (Poa) – och fårsvingel och gröe är inte alls nära släkt med varandra.
Forskargruppen har gjort en stickprovsundersökning i Skåne och funnit att tio procent av alla undersökta fårsvingelplantor innehåller Poa-genen. För att se hur utbredd Poa-genen är vill man även undersöka fårsvingel i Baltikum och södra Östersjöområdet.
– Vi vet inte hur och när den främmande genen har trängt in i fårsvingel. När vi exakt lokaliserat var i genomet som genen sitter är det möjligt att göra en gissning. Men uppenbarligen har en unik händelse lett till en variant som stått sig bra i konkurrensen, och därför har den främmande genen spritt sig till senare generationer, säger forskningsgruppens ledare professor Bengt Olle Bengtsson och tillägger:
– Det är verkligen en unik händelse. Poa och Festuca ligger så långt från varandra att ingen växtförädlare ens skulle komma på tanken att korsa dem. Kanske har genen förts in i Festuca via ett virus som kan infektera båda dessa gräsarter. I så fall är det ett slags spontan genmodifiering; vår tids gentekniker utnyttjar virus för att överföra gener. En annan möjlighet är att något speciellt har hänt vid själva befruktningen. Gräsen har visserligen ett slags immunförsvar som hindrar främmande pollenkorn att fästa på pistillen. Men på något sätt har kanske ett fragment av ett Poa-pllen den följt med vanligt Festuca-pollen.
För ytterligare information: Lena Ghatnekar nås på tel 046 222 78 57 och Bengt Olle Bengtsson på 046 222 98 90. Artikeln finns på www.journals.royalsoc.ac.uk, skriv “Ghatnekar” i sökrutan.
