Höga metallhalter i jord på lekplatser inte nödvändigtvis för höga

I stadsmiljöer är metallhalterna i marken ofta förhöjda, och det gäller även lekplatser där barn lätt får i sig jord när de stoppar smutsiga fingrar och leksaker i munnen. Detta är en större hälsorisk för barn än för vuxna av flera skäl, dels för att barn har känsligare nervsystem, dels för att metaller lättare tas upp i kroppen hos barn.

Karin Ljung har i sitt doktorsarbete undersökt halterna av hälsofarliga metaller i jord från tjugofem lekplatser i Uppsala. I ett antal fall innehöll jorden högre halter av bly, kadmium, arsenik, koppar, kvicksilver och nickel än vad som är rekommenderat i de generella riktlinjerna för metaller i jord. Men trots att halterna är för höga utgör de inte nödvändigtvis en hälsorisk för de lekande barnen.

– De generella riktvärdena bygger på antagandet att hundra procent av de metaller som finns i jorden kan tas upp i kroppen, det vill säga är biotillgängligt, och kan utgöra en risk för barns hälsa. Men ofta är det en betydligt mindre del av jordens metallinnehåll som är biotillgängligt, säger Karin Ljung.

Biotillgängligheten undersöktes med en holländsk metod som simulerar hur jordbundna metaller löses upp i mag-tarmkanalen. När jorden från lekplatserna i Uppsala testades visade det sig att bara ca 5 procent av jordens krom och nickel var biotillgängligt. När det gäller bly och kadmium rörde det sig om runt 10 respektive strax under 30 procent. Skälet till att en del av metallerna inte tas upp i kroppen är det förhållandevis höga pH-värdet i tarmarna. När jorden når den sura magsäcken löses metaller upp och frigörs, men i det betydligt mer neutrala tarmsystemet, där huvuddelen av metallupptagningen sker, återbinds metallerna till jordpartiklarna. Därmed passerar de tarmsystemet utan att tas upp.

– Eftersom en så stor del av metallerna i jorden inte tas upp i kroppen behöver överskridna riktvärden inte nödvändigtvis betyda att halterna är skadliga, säger Karin Ljung.

Samtidigt visade tester att jordens minsta partiklar, de som lätt fastnar på huden och som barn oftast får i sig, kan ha upp till dubbelt så höga metallhalter som jorden i sin helhet. Därför är en av avhandlingens slutsatser att de generella riktvärdena är osäkra och kan bidra till att riskerna med att barn får i sig jord både överskattas och underskattas.

– Det är riskabelt att plocka ut en tabell med siffror ur sitt sammanhang. För att riktvärdena ska kunna användas korrekt måste man förstå bakgrunden till hur de är satta. säger Karin Ljung. De generella riktvärdena var inte tänkta som absoluta gränsvärden, men de har ofta felaktigt används som sådana.

De tjugofem provtagna lekplatserna är fördelade mellan Uppsalas industriområden, centrum, gamla industritomter, skogsmark och trafiknära områden. Avhandlingen visar att den historiska markanvändingen inte har haft så stor inverkan på jordens metallhalt. Markens lerhalt (små lerpartiklar binder metaller effektivt) samt hur länge jorden funnits på samma plats och kunnat anrika metaller har haft större betydelse.

MSc Karin Ljung, institutionen för markvetenskap, SLU, försvarar torsdagen den 12 oktober 2006 kl. 9:15 sin avhandling ”Metals in Urban Playground Soils – Distribution and Bioaccessibility”. Disputationen äger rum i Loftets hörsal, SLU, Ultuna, Uppsala. Opponent är Professor Dr. Howard Mielke, College of Pharmacy, Xavier University of Louisiana, New Orleans, USA.

Pressbilder: (får publiceras fritt i samband med artiklar om disputationen, fotograf ska anges)

Foto på Karin Ljung (fotograf Tobias Björklund)
http://www-nlfak.slu.se/pressbilder/ljung/karin_ljung.jpg

Foto på barn med jordig mun (fotograf Karin Ljung)
http://www-nlfak.slu.se/pressbilder/ljung/barn.jpg

Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen: http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001193/

Kontaktinformation
Karin Ljung, 018-67 12 20
Karin.Ljung@mv.slu.se