Vikingakvinnans klädsel såg inte ut som vi trott

Den rekonstruerade dräkten visas på utställningen Vikingatida Aros, som invigs idag på Museum Gustavianum vid Uppsala universitet. I utställningen, som pågår fram till den 14 september, ingår också en mansdräkt från samma tid. Arkeologen och textilingenjören Annika Larsson, som nu fortsätter sin forskning vid Stockholms universitet, har redan tidigare visat att vikingamännens klädsel genomgick en tydlig förändring när kristendomen nådde Mälardalen kring år 1000, dvs vid samma tid som Birka lades ner och Sigtuna anlades. Nu pekar hennes nya forskningsresultat på att detsamma gällde kvinnornas klädsel, och att den bild vi hittills haft av vikingakvinnornas dräkt i själva verket är en pryd eftertolkning.

Birkakvinnans dräkt har tidigare beskrivits som en lång hängselkjol i ylle, där både bak- och framstycket bestod av kvadratiska tygstycken som hölls ihop av ett bälte. De karaktäristiska spännbucklorna, som så ofta förknippas med vikingatiden, fästes på hängslena ungefär vid nyckelbenen. Under dräkten bar hon en linnesärk, och ovanpå alltihop en yllesjal eller -tröja.

– Redan en första blick på gravplanerna från de utgrävningar som gjordes i Birka på 1800-talet visar att det här inte stämmer, utan att spännbucklorna antagligen satt mitt på vardera bröstet. Traditionellt har det förklarats med att spännbucklorna fallit ner då liket ruttnat. Det låter som en rätt pryd tolkning, säger Annika Larsson.

Hon baserar sin teori på ett fynd som nyligen gjorts i ryska Pskov, nära Novgorod och de vikingatida handelsvägarna från Birka österut. Fyndet består av omfattande rester av en kvinnodräkt, som kan berätta mycket mer än de små tygfragmenten man hittat i Birka.

– Fyndet stämmer inte alls med den bild vi så ofta framställer av den vikingatida kvinnan. Det som påståtts vara framstycket är till exempel alldeles för brett. Jag tror därför inte det är ett framstycke, utan ett ryggstycke som bildade ett släp, förklarar Annika Larsson.

Hon menar att Birkakvinnornas kjol bestod av ett enda tygstycke och var öppen framtill. Hängslena behövdes för att bära upp släpet och fungerade som ett slags sele som knäpptes på brösten med stora markerade spännen, spännbucklorna. I dem kunde man hänga sax, kniv och andra redskap. För att hålla ihop selen framtill användes kedjor och halsband som inte bara var praktiska, utan också dekorativa och statusmarkerande. Annika Larsson teori stärks av ett antal bevarade kvinnofigurerna från bland annat Birka, vars dräkter både har släp och är öppna framtill.

Om man får tro de arkeologiska fynden försvann den dräkt Annika Larsson beskriver, inklusive spännbucklorna, i samband med kristendomens intåg.
     
– Nog kan man tänka sig att den kristna kyrkan hade vissa invändningar mot ett dräktskick som framhävde brösten på det här sättet och som dessutom visade undersärken framtill. Det är också möjligt att dräktskicket var förenat med förkristna ritualer och därför förbjöds, tror hon.

I den nya staden Sigtuna fanns ett annat, mer kyskt dräktskick som utgick från kristna normer och värderingar.

– Ändå visar vi gladeligen upp spännbucklor från Birka tillsammans med runstenar från en kristen miljö, både i vetenskapliga om mer populära sammanhang. I själva verket härstammar de från två helt olika tidsperioder, säger Annika Larsson.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Annika Larsson, 070-499 98 85, e-post: annika.larsson@arkeologi.uu.se eller annika.larsson@ark.su.se