Judar diskriminerades i Sverige under andra världskriget
Antisemitismen fanns som ett bakgrundbrus i det svenska samhället under andra världskriget och bidrog till diskrimineringen av judiska flyktingar. Historikern Karin Kvist Geverts har i sin avhandling undersökt den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget i detaljs och disputerar vid Uppsala universitet.
Under efterkrigstiden har den svenska flyktingpolitiken beskrivits i termer av ”det goda Sverige” med hjältar som Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte. Men hur väl stämmer den bilden med att svenska myndigheter särskilde judar från icke-judiska flyktingar och använde ”ras” som indelningsgrund i den svenska utlänningsstatistiken? Denna fråga är utgångspunkten för Karin Kvist Geverts avhandlingsarbete där hon i detalj undersöker den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget.
Hösten 1943 riktade nationalekonomen och debattören Karin Kock skarp kritik mot denna särskiljning och anklagade Socialstyrelsens utlänningsbyrå och Utrikesdepartementet för antisemitism. Utlänningsbyråns chef svarade att beteckningen ”jude” inte alls ”innebär något förklenande för en del svenska öron” och menade att frågan om ”ras” bara var en saklig uppgift i statistiken.
Anklagelserna fick dock myndigheterna att dra öronen åt sig och sluta publicera offentlig statistik om flyktingarnas ”ras”. Men trots att flyktingpolitiken svängde från diskriminering till en storskalig mottagning av flyktingar vid krigsslutet, fortsatte myndigheterna att i hemlighet särskilja judiska flyktingar ända fram till februari 1944.
Parallellt levde också antisemitiska föreställningar om judar som annorlunda och ”främmande” kvar. Hur ska man förklara det motsägelsefulla i att svenska myndigheter å ena sidan räddade judiska flyktingar och å andra sidan fortfarande hyste antisemitiska föreställningar?
Karin Kvist Geverts visar för första gången kvantitativa beräkningar av hur många judiska flyktingar som fick avslag och bifall på sina ansökningar om inrese- och uppehållstillstånd i Sverige. Resultaten visar att judiska flyktingar diskriminerades på grund av sin ”ras”.
Diskrimineringen hade ingen grund i lagstiftningen, men implementerades på administrativ nivå i olika riktlinjer och principer. Kvist Geverts visar också att svenska tjänstemän uppfattade ”ras” som ett sakligt begrepp och sin egen roll som objektiv och värderingsfri. Det ansågs legitimt för tjänstemännen att uttrycka moderata antisemitiska föreställningar samtidigt som de tog avstånd från antisemitism och nazism.
– Antisemitismen existerade som ett bakgrundsbrus i det svenska samhället. Den fanns som något ”normalt” i det svenska samhället under 1930- och 1940-talet och bidrog till särskiljningen och diskrimineringen av judiska flyktingar, säger hon.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Karin Kvist Geverts, tel: 018-471 57 35, 073-348 17 51, karin.kvist_geverts@hgs.uu.se
