Arkeologiska utgrävningar av digitala landskap

Genom att utgå från sammanställningar av den kunskap som arkeologiska utgrävningar har gett är det möjligt att göra tolkningar av landskapet som helhet utan att först gräva ut allt. Landskapet och hur människor har relaterat till det kan användas för att studera aspekter av samhället som annars kan vara svåra att komma åt.

De föremål och lämningar som framträder tydligast speglar ofta bara en liten del av befolkningen. På sikt erbjuder analyser av stora arkeologiska material som tas fram genom infrastruktursatsningar tillsammans med den tekniska utvecklingen av exempelvis geografiska informationssystem (GIS) möjligheter för arkeologer att få en bättre förståelse av samhällsövergripande förändringar.

– Ökad användning av digitala analystekniker av arkeologiska material kommer att kunna öka förståelsen av hur kultur och natur samverkar snarare än utgör ett motsatsförhållande. På så sätt kan även resultat från en rad olika undersökningar inom olika discipliner fogas samman och stärka varandra. Det är därför nödvändigt att den arkeologiska vetenskapen tar fördelarna med digitala analysmetoder på allvar, säger Daniel Löwenborg.

Ett exempel på en samhällsövergripande förändring som bättre kan förstås genom att titta både på det traditionella arkeologiska materialet och digitala analyser är följderna efter den förmodade klimatkatastrofen år 536 e.Kr. Katastrofen orsakades av ett mycket kraftigt vulkanutbrott eller meteoritnedslag och i delar av Skandinavien tycks detta ha resulterat i svår missväxt och en omfattande befolkningsminskning.

– Denna katastrof förmodas ha fått stora sociala konsekvenser, vilket bland annat resulterat i att den arkeologiska perioden yngre järnålder anses börja efter denna tidpunkt, förklarar Daniel Löwenborg.

I avhandlingen analyserar han de sociala konsekvenserna av denna befolkningsminskning utifrån hur man efteråt anlade nya gravfält och framför allt hur dessa ligger placerade i landskapet. Detta kopplas till teorier om hur möjligheter till enskilt ägande av mark ökade samt hur delar av den kvarvarande befolkningen kunde samla mycket stora jordegendomar. Detta utgjorde i sin tur grunden för det starka samhällsskikt som syns under yngre järnålder i Mälardalen med båtgravar, runstenar och stora gravhögar.

I avhandlingen dras paralleller mellan denna befolkningsminskning och konsekvenserna av befolkningsminskningarna efter den medeltida digerdöden, samt med moderna kriser som den ekonomiska kollapsen efter Sovjetunionens fall och den efterföljande framväxten av en rik oligarki.

En annan aspekt som belyser människans roll i en ömsesidig samverkan med landskapet blir tydlig i analysen av den medeltida administrativa indelningen i hundare. Vattenvägar var viktiga kommunikationsleder innan vägnätet blev utbyggt och vatten har ofta tolkats så som sammanlänkande i landskapet.

Genom att analysera topografin i GIS med verktyg för hydrologisk modellering har avrinningsområden beräknats. Dessa motsvarar i hög grad utsträckningen av de medeltida hundarna, och kan på så sätt bidra till förståelsen av hur den administrativa indelningen uppstått.

Liknande system finns även bland annat på Hawaii där de traditionella polynesiska regionerna är uppbyggda kring avrinningsområden.

Avrinningsområden är även tillbaka som grund inom administrativ indelning i modern tid genom EU:s ramdirektiv för vatten, vilket anger att varje medlemsland ska delas in i avrinningsdistrikt som en utgångspunkt för miljöarbete. Att ett liknande system uppstått redan under järnåldern visar på att människan och samhällsorganisationer är del av en ekologisk helhet vilken kan förstås genom analyser av landskapet.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Daniel Löwenborg, tel: 018-471 15 70, 070-537 60 93
e-post: daniel.lowenborg@arkeologi.uu.se