Biologer har ansvar för forskning som kan användas för att skada andra
Har biologiska forskare ett ansvar för forskning som kan komma att skada andra? I en doktorsavhandling från Uppsala universitet diskuterar Frida Kuhlau vilket ansvar forskare har för att deras forskning inte används för att utveckla biologiska vapen.
Sedan 11 september finns ett ökat tryck på biologer och andra naturvetare att ta ansvar för att undvika skadliga konsekvenser som deras forskning skulle kunna leda till. I en doktorsavhandling diskuterar statsvetaren och bioetikern Frida Kuhlau om de har ett ansvar för potentiellt skadlig användning av deras forskning och vad det ansvaret i så fall består av.
Forskning om hur virus och bakterier sprids kan hjälpa oss att hindra sjukdomar från att bli epidemier eller pandemier. Tyvärr har den här typen av forskning också potential att användas för att orsaka skada. Ibland kan forskning som är bra för mänskligheten också användas för att utveckla och sprida biologiska vapen. Det här är skälet till att publiceringen av två manuskript om hur fågelinflusensan (H5N1) sprids fördröjdes flera månader förra året.
Enligt Frida Kuhlau behövs etisk kompetensutveckling i forskarsamhället för att forskare ska kunna ta ett ansvar för problematiken som på engelska kallas dual use: forskning med dubbel användningspotential.
– Forskarna behöver bli mer medvetna. Dessutom behöver de förmågan att reflektera och anpassa sitt agerande, säger Frida Kuhlau.
Forskare inom naturvetenskaperna har redan idag vissa skyldigheter. I avhandlingen har Frida Kuhlau undersökt dem och hon anser att flera är rimliga:
– Ibland kan det betyda att man måste syna sin forskning och de potentiella konsekvenserna den kan få för andra och för samhället. Det kan också innebära att rapportera misstänkta oegentligheter, säger Frida Kuhlau.
Enligt henne behövs också förutsättningar som gör ansvarstagande möjligt:
– Forskarsamhället behöver arbeta för att skapa förutsättningar för att bygga etisk kompetens. Det behövs också möjligheter att föra diskussioner kring forskning med dubbel användningspotential, säger Frida Kuhlau.
För att göra det behövs det stöd från organisationer och institutioner. I sin avhandling föreslår Frida Kuhlau att man skapar strukturer som gör det möjligt för olika intressenter i debatten omkring skadliga användningsområden att kommunicera med varandra och både ta och dela ansvar. Hon kallar det diskursetik och tror att ett forum för diskussion omkring de här frågorna är en nödvändig ingrediens i hanterandet av forskning som kan ha skadliga användningsområden.
