Stenskepp vittnar om långväga resor och ett maritimt nätverk i Östersjön
Vid mitten av bronsåldern, för 3 000 år sedan, dyker en ny typ av stenmonument, formade som skepp, upp vid Östersjöns kuster. Dessa stenskepp är byggda av maritimt inriktade grupper av människor. Grupperna ingick i ett nätverk som sträckte sig över stora delar av norra Europa och upprätthölls genom sitt beroende av brons.
Vid mitten av bronsåldern, omkring 1000 f.Kr. ökar även mängden metallföremål markant i områdena kring Östersjön. Att bronset importerats till Skandinavien söderifrån har länge varit en etablerad tanke bland arkeologer, vilket också senare års metallanalyser har kunnat bekräfta. Ofta diskuteras utbredningen av dessa föremål och analyserna tenderar att fokusera på länkarna i sådana nätverk. Sällan diskuteras människorna bakom nätverken och inte minst utelämnas noderna, eller mötesplatserna, i dessa.
– En anledning till att bronsålderns fysiska mötesplatser sällan diskuteras är att de tidigare inte har kunnat lokaliseras. Detta till skillnad mot vikingatidens handelsplatser som efterlämnat ett rikt arkeologiskt material, vilket gör att vi hittar dessa relativt enkelt, säger Joakim Wehlin, verksam vid Högskolan på Gotland och Göteborgs universitet.
Joakim Wehlin har i sin avhandling analyserat det arkeologiska materialet från bronsålderns stenskepp, eller skeppssättningar som de vanligen benämns, samt deras placering i landskapet. Skeppssättningarna finns i hela Östersjöområdet och främst på de större öarna med ett markant kluster på Gotland. De har länge ansetts vara gravar för en eller flera individer och har av den anledningen ofta tolkats som dödsskepp, vilket skulle hjälpa den döde till livet efter detta.
– Min studie visar en annorlunda bild och inte minst tycks det sällan som om hela människan har begravts i skeppet. Det finns också skeppssättningar som inte innehåller några gravar, men som istället visar lämningar efter andra typer av aktiviteter. Med frånvaron av de döda framkommer med andra ord spåren av de efterlevande.
En av avhandlingens slutsatser är att skeppssättningarna och de aktiviteter som skett vid dem åskådliggör människor som var starkt inriktade mot en maritim praktik. Detaljer på skeppssättningarna indikerar att de byggts för att återge riktiga skepp. Joakim Wehlin anser att man utifrån skeppssättningarna kan förstå tidens skeppsbyggarteknik och därmed vilka skepp som trafikerade Östersjön under bronsåldern.
Genom landskapsstudier har Joakim Wehlin lyckats lokalisera ett antal mötesplatser, eller tidiga hamnlägen.
– Dessa utgörs av större vallanläggningar och ligger vid strandnära kommunikativa lokaler i landskapet, alltså vid historiskt kända farleder in i landet. Tidigare har man tolkat dessa anläggningar som mycket yngre men de nya dateringarna visar att de skall hänföras till bronsåldern.
Avhandlingen utgör en gedigen sammanställning av skeppssättningarna. Den visar också att Östersjöns betydelse, inte minst som vattenväg, under skandinavisk bronsålder har underskattats av den tidigare forskningen.
