Flera möjliga smittvägar för rödsjuka hos höns

Helena Eriksson disputerar vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och har i sin avhandling testat analysmetoder för bakterien och studerat möjliga smittvägar i värphönsflockar. I flera andra länder i Europa har sjukdomen också ökat bland höns. Hos höns och andra fjäderfän orsakar bakterien en akut blodförgiftning som snabbt leder till döden. Vid utbrotten ses hög dödlighet i flocken och sänkt äggproduktion bland de överlevande hönsen. För att öka kunskapen om rödsjuka hos värphöns gjorde Helena Eriksson, som normalt arbetar som bitr. statsveterinär vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), fem olika studier. Målet var att kunna förebygga framtida utbrott.

I den första studien jämfördes testmetoder för rödsjukebakterier från fjäderfän och grisar. Det är viktigt att kunna jämföra bakterier när man vill ta reda på varifrån de kommer och på vilka sätt de kan smitta inom och mellan hönsflockar. De metoder som jämfördes var serotypning som innebär en undersökning av proteiner på bakteriens utsida, pulsfältsgelelektrofores (PFGE) där man undersöker bakteriens arvsmassa (DNA) samt undersökning av bakteriernas känslighet för antibiotika. Den metod som visade sig fungera bäst för att skilja på rödsjukebakterier var PFGE. I många fall fanns stora skillnader mellan de undersökta bakterierna.

I två följande studier undersöktes om en vanlig hönsparasit (röda hönskvalstret, Dermanyssus gallinae) skulle kunna sprida rödsjukebakterier. Denna parasit är blodsugande och finns i många hönsbesättningar i hela världen. Rödsjukebakterier påvisades på utsidan och inuti kvalstren. Kvalstren misstänks därför kunna bära och sprida smittan mellan höns i en flock, mellan flockar och mellan besättningar.

I en fjärde studie jämfördes förekomsten av rödsjuka i olika inhysningssystem för värphöns. Resultaten visade att risken för ett utbrott tenderade att vara högre för flockar som fick gå ute än för flockar som lever frigående inomhus. Den lägsta risken fanns i hönsflockar som hålls i burar.

Den femte och avslutande studien ägnades åt sex ekologiska värphönsbesättningar. På fyra av gårdarna pågick ett rödsjukeutbrott medan hönsen på de två andra gårdarna var friska. Det gick inte att påvisa rödsjukebakterier i proverna från friska besättningar. Däremot isolerades bakterien från prover av tarminnehåll från höns, gödsel, damm och vattennipplar från drabbade besättningar. En slutsats är att framförallt gödsel men även damm från rödsjukesmittade flockar eventuellt kan sprida smittan.

När rödsjukebakterierna undersöktes med PFGE upptäcktes att utbrotten verkade vara orsakade av en unik bakterievariant i varje flock. Detta tyder på att smittan sker vid ett och samma tillfälle och från en smittkälla samt att bakterierna sedan sprider sig i flocken. Trots vaccination inträffade utbrott i nästa flock i samma hönshus på två av gårdarna. Jämfört med bakterierna från det första utbrottet var bakterierna från dessa utbrott olika vid undersökning med PFGE. Detta tyder på att nästa utbrott inte berodde på att bakterier fanns kvar i hönshuset mellan flockarna utan att smittan kom utifrån.