Stenskvättor i otakt med tidigare vår
Den pågående klimatförändringen kan minska stenskvättans chanser att lyckas med sin häckning. Enligt Meit Öberg vid SLU har stenskvättorna börjat häcka cirka 8 dagar tidigare än för 20 år sedan. Men de verkar ändå inte lyckas häcka när det finns som mest insekter. Ett ökat regnande påverkar också artens häckningsframgång negativt, men sambanden är mycket komplexa.
Klimatförändringen påverkar de ekologiska systemen på olika sätt. Ett område som studeras flitigt är olika arters fenologi, dvs. tidpunkten för olika årligen återkommande händelser, till exempel när insekterna dyker upp och när flyttfåglarna anländer på våren. Fenologin påverkar hur väl olika organismer lyckas föröka sig, och den är ofta beroende av lokala förhållanden.
Meit Öberg har i sitt doktorsarbete vid SLU studerat hur fenologi och lokalt klimat påverkar hur individer av arten stenskvätta (Oenanthe oenanthe) lyckas med sin häckning och med att överleva. Stenskvätta är en jordbruksfågel som varje år flyttar mellan Afrika och bl.a. Sverige. Arten har minskat stadigt sedan 1970-talet, framförallt för att deras livsmiljöer försvinner i rask takt. Stenskvättor trivs där vegetationen är relativt låg, och sitter gärna på en stolpe i en beteshage och spanar efter insekter.
– De är trogna sin födelseplats och återvänder till samma område år efter år, berättar Meit Öberg. Ungarna slår sig i sin tur ner i närheten av föräldrarnas häckningsplats.
Meit Öberg har följt stenskvättor vid en plats utanför Uppsala och kopplat det till data från Ultuna väderstation. Häckningsframgången mättes på olika sätt: om de lyckas eller misslyckas med häckningen, kullstorlek, hur många ungar som lämnar boet, hur många ungar som återvänder till området året därpå och om föräldrarna överlever till året därpå. Syftet var att se hur dessa olika mått inverkade på den totala häckningsframgången beroende när på våren de häckat. Hon ville också undersöka om häckningsframgången styrdes av faktorer som kan påverkas av klimatförändringen, till exempel ändrat regnmönster och tidigare vår.
– Tidiga par får ut fler ungar än sena par, kanske som ett resultat av att det finns mer mat tidigt än sent på sommaren, säger Meit Öberg. Därför försöker nog alla individer att häcka så tidigt som möjligt.
Meit Öberg visar också att stenskvättorna de senaste 20 åren har börjat anlända och häcka cirka 8 dagar tidigare när vårarna blivit varmare, men trots att de anländer tidigare verkar de inte lyckas häcka när förutsättningarna är som bäst, dvs. när det finns som mest insekter.
– Det verkar finnas något som begränsar fåglarna från att bli tillräckligt tidiga, säger hon. Kanske styrs de till viss del av dagslängd eller också krävs det en viss tid mellan ankomst till häckning. De kanske också måste hinna få ordning på fortplantningssystemet innan de lägger ägg – detta är starkt tillbakabildat under flyttningen.
Meit Öberg visar också att hur mycket tidigare en stenskvätta kan häcka kan bero på när den häckade året innan och hur mycket den ansträngde sig då: de som ansträngde sig lite och fick tid över anlände tidigare och lade ägg tidigare nästa år jämfört med de som jobbade hårdare.
En annan effekt av ett förändrat klimat kan bli att det regnar oftare och mer intensivt. Enligt Meit Öbergs mätningar kunde ett intensivt regn minska antalet stenskvätteungar som lämnar boet (flygga ungar/lagt ägg). Och lågintensivt regn under en lång period minskade antalet ungar som kom tillbaka året därpå.<br /><br />- Helt klart påverkar klimatförändringen många djurpopulationer, och mina studier visar på hur komplex responsen på varmare vårar och regnigare somrar är, åtminstone för en flyttfågel. Det är just det som gör den här typen av klimatforskning så oerhört intressant, säger Meit Öberg.
MSc Meit Öberg, institutionen för ekologi, SLU, försvarar sin avhandling med titeln ”When Climate is Changing: Effects of Phenology and Local Climate on Individual Fitness”. Disputationen avser filosofie doktorsexamen.
Fredagen den 14 mars 2014, klockan 9.30, Loftets hörsal, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: professor Jan-Åke Nilsson, institutionen för biologi, Lunds universitet
Avhandlingen Institutionen för ekologi, avdelningen för populationsekologi,