Politiken missgynnar återvinning

Vårt moderna samhälle är beroende av metaller, som konstruktionsmaterial, elektriska ledare, för medicinsk utrustning, transportmedel och mycket annat. För vissa metaller, som koppar, har vi redan i dag brutit ungefär hälften av de kända reserverna ur jordskorpan. Potentialen för återvinning är därför enorm. Vissa metaller återvinns idag till viss del, medan andra – som de sällsynta jordartsmetallerna – inte återvinns alls.

– Stor kraft läggs ner på att prospektera och bryta metaller ur jordskorpan, medan vi låter de metaller som vi kanske redan har i handen, i mobiltelefonen, gå förlorade, exemplifierar Nils Johansson, doktorand på Avdelningen för industriell miljöteknik, Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, Linköpings universitet.

Detta beror på att metallåtervinningen helt enkelt inte är lönsam. Det kostar mer att ta tillvara metallerna än det värde de har på marknaden. Detta trots att halterna av metaller kan vara lika höga på en deponi eller under en stadskärna som där jungfrulig metall bryts ur berggrunden.

I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel i tidskriften Resources Policy visar dock LiU-forskare, med Nils Johansson som huvudförfattare, att detta inte är någon naturlag. De ekonomiska förutsättningarna är istället skapade genom politiska beslut kring stöd, bidrag och skattereduktioner.

Några exempel: Medan återvinningsföretagen betalar 435 kronor per ton för de rester som behöver deponeras när metallen tagits till vara är gruvorna helt befriade från deponiskatt. Gruvsektorn har lägre koldioxidskatt och lägre energiskatt än återvinningssektorn och de statliga anslagen till gruvrelaterad forskning är avsevärt högre än till forskning kring återvinning. I Sverige finns dessutom ett mineralinformationskontor som hjälper prospekterare att hitta metaller i jordskorpan, någon motsvarande stödfunktion finns inte för återvinning.

– Man kan se detta som ett politiskt stöd till gruvsektorn som motsvarar över 30 miljarder kronor per år, medan återvinningssektorn endast stöds med några få miljoner i forskningsanslag. Även om man jämför per producerad ton metall så subventioneras gruvsektorn fundamentalt mycket högre än återvinningssektorn, säger Nils Johansson.

Detta trots att forskningen även visar att återvinningssektorn tycks skapa ett högre ekonomiskt värde för samhället per producerat ton än vad gruvsektorn gör.

Nils Johansson är kritiskt till dagens svenska mineralpolitik eftersom den leder till en utveckling som ökar skillnaderna, snarare än minskar dem.

– I den svenska mineralstrategin, det dokument som pekar ut Sveriges framtida metallpolitik, nämns visserligen att både återvinning och gruvdrift ska öka. Men trots att begreppet hållbarhet nämns över 40 gånger är i stort sett alla de direkta anslagen riktade till gruvsektorn, bland annat 3,5 miljarder kronor till infrastruktur, säger Nils Johansson.

Att det ser ut så här är naturligtvis en följd av både lång tradition och påverkan från en tung och för svensk ekonomi viktig industrisektor. Men LiU- forskarna hoppas att landets politiker nu ska få upp ögonen för hur den förda politiken slår.

– Gruvbrytning kommer att vara viktig även i fortsättningen, men det innebär inte att det behöver vara den politiskt prioriterade metoden för metallproduktion, i alla fall inte i ett land med höga miljöambitioner. Potentialen att återvinna metaller är stor, men arbetet försvåras och hålls tillbaka av den förda politiken, säger Nils Johansson.