Demokrati betyder folkstyre, men är det verkligen folket som bestämmer? För att reda ut detta vänder vi oss till Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledare för världens största forskningsprojekt om demokrati – ”Varieties of Democracy” – där forskarna har identifierat sju olika former av demokrati, se lista nedan.
– I den allra enklaste formen av demokrati ”Valdemokrati” (se nedan punkt 1), bestämmer folket dels vilka som ska sättas vid makten och dels vilka som ska avsättas. Det betyder att vi som folk ska kunna göra oss av med våra folkvalda makthavare – ”throw the rascals out” som engelsmännen säger – antingen för att vi är missnöjda med deras åsikter eller deras insatser.
Med denna begränsade definition är det visserligen folket som bestämmer, men så fort frågeställningen fördjupas från att ”bara gå och rösta” till något som innebär att folket även tillåts vara med och styra politikens innehåll på olika sätt, ja då blir frågan genast mer komplicerad.
– Om vi tar modellen deltagandedemokrati (punkt 5) – det kan vara deltagande i form av att skriva en artikel eller att själv bli aktiv i ett politiskt parti – så krävs det oerhört mycket mer av folket, politiken och de politiska institutionerna. Människor har väldigt olika förutsättningar att utöva demokrati på det sättet, framför allt på grund av utbildningsnivå och socioekonomisk ställning. Man behöver inte vara professor i statsvetenskap för att se att ,här finns en risk för politisk ojämlikhet, säger Staffan I. Lindberg.
Hur vi bildar oss en uppfattning
En viktig fråga i detta sammanhang är hur det går till när folket bildar sig en uppfattning i olika frågor och hur välgrundade deras val egentligen är. Valforskarna har märkt att klassröstningen (alltså att man röstar utifrån sin klasstillhörighet) minskar och att åsiktsröstningen ökar (det vill säga att vi gör allt mer välgrundade val).
– Mycket tyder på att det är allt fler som sätter sig in i sakfrågorna innan de bestämmer sig. Samtidigt är det en större andel som är osäkra på vilket parti de ska välja. Därtill finns en “mättnadseffekt” – de som redan har sin uppfattning klar och inte tycker att de behöver ompröva den, säger Staffan I. Lindberg.
Demokratiforskaren Sofia Näsström vid Uppsala universitet ser också problemen med politisk ojämlikhet.
– För att demokratin ska fungera måste det finnas forum för debatt där alla har chans att kritiskt granska makten och bilda sig en åsikt. Att rösta är inte bara att säga ja eller nej, det är vägen dit som räknas, säger hon.
Utifrån detta perspektiv menar hon att vi, för att besvara frågan om folket verkligen bestämmer, först måste definiera vad ”folket” är och vilken arena som är ”rätt” forum för respektive debatt. I ljuset av ökad globalisering och migration är begreppet folk en ytterst omstridd fråga, menar hon. När besluten i allt högre utsträckning fattas på en annan nivå än där vi utkräver ansvar i nationella val uppstår problem. Möjligheten att utöva vår demokratiska rätt minskar.
– Den ekonomiska krisen i Europa har drabbat länderna väldigt olika. I många länder väcks kritik mot det faktum att konsekvenserna av den ekonomiska politik som förs på överstatlig nivå ska hanteras av respektive land, utan att dessa har inflytande över den politik som förs. Om den asymmetrin inte åtgärdas kan det i längden undergräva demokratin i nationalstaterna. Det vore en farlig utveckling, säger Sofia Näsström.
Transnationell demokrati
För att hantera detta dilemma skissar hon på något slags ”transnationell demokrati” – en teoretisk demokratimodell för att skapa bättre symmetri mellan politiska beslut och ansvarsutkrävande. Denna kan vara förenlig med flera av de sju modellerna nedan. Det handlar mer om själva formen för demokratin – på vilket sätt den kan organiseras över nationsgränser – än dess natur. Hur det ska gå till att skapa en sådan modell i praktiken är politikernas och folkets/folkens uppgift.
– Det är en enorm utmaning, men samtidigt helt nödvändigt, anser Sofia Näsström.
Världen har förändrats snabbt under de senaste 200 åren och delvis sprungit ifrån begrepp som folk och demokrati. Nu behöver vi se över och modernisera dessa definitioner för att få till en meningsfull debatt kring medbestämmande i det moderna samhället.
De sju demokratimodellerna
1. Valdemokrati: Kärnan i en modern demokrati. Fokuserar på möjligheten att välja och avsätta politiska ledare i öppna och rättvisa val. Vissa politiska fri- och rättigheter upprätthålls även mellan valen, främst åsikts- och yttrandefrihet samt organisations- och mötesfrihet.
2. Liberal demokrati: En företrädesvis amerikansk demokratisyn där värdet av individens frihet och värdet av att motverka en ”majoritetens tyranni” ges stor betydelse.
3. Majoritetsdemokrati: Principen att man sätter störst värde på att majoriteten i en demokrati faktiskt ska kunna genomföra sin vilja. Institutioner utformas med betoning på maktkoncentration och maximalt genomslag för folkmajoritetens åsikter.
4. Konsensusdemokrati: En demokratisyn som utgår från värdet av att alla grupper syns och hörs och får en del av den politiska makten för att lojalitet med demokratin ska upplevas som meningsfullt.
5. Deltagardemokrati: Har djupa rötter i visionen om direktdemokratin. Den betonar maximalt folkligt deltagande i alla samhällets och politikens sfärer. I modern tappning kan institutioner som gör det enkelt att hålla folkomröstningar på alla nivåer räknas hit.
6. Deliberativ demokrati: En nyare trend som framför allt betonar värdet av att demokratin karakteriseras av ett rationellt åsiktsutbyte och förnuftsbaserat politiskt samtal i den offentliga sfären.
7. Egalitär demokrati: Har sina rötter inom socialliberalt och socialistiskt tänkande. Framhäver värdet av att alla medborgare ska ha samma faktiska – inte bara formella – möjligheter att utnyttja sina politiska rättigheter.
Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist.
Redaktör: Danil Lundbäck,forskning.se
Intervjuade forskare: Staffan I. Lindberg och Sofia Näsström
Kontaktinformation
red@forskning.se
