Internet har på kort tid inneburit ett starkt ökat informationsflöde och samtidigt ökade möjligheter för vem som helst att ge sig in i debatten via exempelvis Facebook eller Twitter. Men har detta också vitaliserat demokratin?
Frågan går först till Michael Karlsson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet. Hans spontana svar är att sociala medier inte hart betytt särskilt mycket i det avseendet, och om det har betytt något så är det knappast positivt för demokratin, säger han.
En faktor som begränsar sociala mediers betydelse är helt enkelt att alla inte har internet, inte ens i Sverige. Här står cirka 10 procent av befolkningen utanför och räknar man in övriga sociala medier blir det ännu fler. Forskningen visar att varje teknisk innovation har mekanismer som stänger ute folk. Men inte ens bland de som faktiskt använder sociala medier har de särskilt stor betydelse.
– Sociala medier diskuteras ofta med positiva förtecken, ungefär som en katalysator för socialt engagemang. Men i takt med att utbudet växer blir det också viktigare att se vilka användarna är och vad de har för intressen, säger Michael Karlsson.
Han konstaterar att en allt större andel människor är ”nyhetsundvikare”. Många söker sig i stället till underhållning, förströelse och innehåll som ligger i linje med de egna intressena. Därför kan värdet för politiker att vara flitiga användare av sociala medier ifrågasättas – hur modernt det än kan verka.
TV är fortfarande större
– De flesta människor är inte på nätet för att ta del av politik. Risken är att du som politiker bara når dina redan frälsta. Vill man nå ut till många är tv än så länge det bästa mediet, säger Michael Karlsson.
Vi behöver bara gå till oss själva för att inse hur det fungerar och vilka vi når. Som individer tar vi våra positioner i den virtuella miljön utifrån våra positioner i den sociala miljön.
– 90 procent av mina Facebookvänner är medieforskare, säger han.
Ser man till vad som produceras på sociala medier är det tydligt att det politiska innehållet tappar mark till förmån för underhållning och livsstil. Detta är en internationell trend, att sociala medier talar mer till det konsumerande jaget än det politiska.
För vem av vem?
En annan fråga är vem som producerar innehållet på sociala medier. Forskarnas svar är att det framför allt är aktiva medborgare, men också organiserade intressen inom den politiska högern, främst långt till höger. Informations- och konsultbranschen ökar väldigt mycket.
– Man kan säga att det har blivit många fler informationstränade som producerar innehållet och långt färre tränade journalister som granskar det, säger Michael Karlsson.
Hans slutsats är att sociala medier inte har någon stor betydelse för demokratin – i alla fall inte om målet är att få till ökat deltagande och högre kvalitet på det offentliga samtalet. Möjligen spelar de sociala medierna rent av en negativ roll. Observera att detta gäller för Sverige. I länder med auktoritära regimer som Egypten under den arabiska våren skedde stora sociala förändringar som delvis (inte enbart) var kopplade till sociala medier.
Christian Christensen, professor i journalistik vid Stockholms universitet, tar även han upp den arabiska våren och att det vi såg där var en demokratisk utveckling som var kraftigt kopplad till användningen av Facebook och Twitter. Även om det sedan slog tillbaka tror han att de sociala medierna kan bidra till att utveckla demokratin.
– De ger tillgång till information, möjlighet att sprida den och att som medborgare delta själv på ett helt annat sätt än för 30 år sedan, säger han, men påpekar samtidigt att man delvis överdriver vad man kan göra med all den information som sprids. Det är till exempel inte många vanliga medborgare som kan hantera Wikileaks. De är beroende av de etablerade mediernas rapportering. Det handlar om ett samspel mellan etablerade och sociala medier.
– Sociala medier är både bra och dåligt för demokratin. Vi får inte glömma att de – precis som andra medier – inte enbart används i demokratiska syften, utan också för övervakning och förtryck, avslutar Christian Christensen.
Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist.
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Michael Karlsson och Christian Christensen
Kontaktinformation
red@forskning.se
