Fackföreningar har svårt att samarbeta i Europa
Fackföreningar i Europa har generellt svårt att samarbeta och de väljer olika strategier för att försvara lönenivåer. Förutsättningarna för samarbete verkar vara bäst i frågor som inte uppfattas som fackliga kärnfrågor. Det är slutsatser som dras från en avhandling vid Göteborgs universitet.
Fackföreningar är nationellt rotade och de olika traditionerna är en förklaring till varför samarbetet på Europanivå går trögt. Det konstaterar Kristina Lovén Seldén i sin avhandling, där hon undersökt förutsättningarna för fackligt samarbete i Europa. I sina studier har Kristina Lovén Seldén granskat en lång rad dokument kring samarbete. Hon har också via webb-enkäter och intervjuer ställt frågor till företrädare för såväl europeiska fackliga paraplyorganisationer som nationella fackföreningar i 14 länder, samt gjort observationer av fackliga möten.
– Genomgående finns det en ”institutionell stigbundenhet” – en svårighet att lämna invanda arbetsmönster – hos facken som gör att samarbetet över gränserna går trögt, säger hon. Detta trots att behovet av samarbete är stort och att företrädare för facken betonar att mer samarbete är angeläget.
Fackföreningarna har byggts upp och skapat sina traditioner och positioner nationellt. Detta har lett till att facken i olika grad är representerade på de nivåer där beslut om frågor som rör till exempel löner och arbetsrätt inom länderna fattas.
– I Sverige är facken representerade på såväl central som lokal nivå medan facken i exempelvis Storbritannien har en svagare ställning och i regel bara finns på arbetsplatser.
Bilden av vad en fackförening i grunden ska syssla med skiljer också mellan olika länder.
– I några länder begränsar sig facken till att värna medlemmarnas intressen, medan andra – som mina intervjupersoner i Spanien – menar att fackföreningarna ska vara med och arbeta för alla medborgares bästa, säger Kristina Lovén Seldén.
För den kanske mest centrala frågan, att försvara löner, väljer facken olika strategier beroende främst på hur väletablerade de är och vilken förhandlingsstyrka de har i respektive land. Starka fackföreningar med hög organisationsgrad vill sätta löner i förhandlingar medan svagare fackföreningar hellre litar på lagstiftning om lägstalöner för att försvara nivåerna.
Likaså är inställningen till EU-bygget i stort en faktor som spelar roll för samarbetet. En del nationella fackförbund är uttryckligen positiva till mer federalism inom unionen. Vilket inte delas av förbund som exempelvis de svenska. Olika inställningar till nyttan av samarbete och integration finns också inom enskilda fackföreningar.
– Fackliga ledare kan välkomna EU-samarbetet på ett sätt som inte medlemmarna gör, säger Kristina Lovén Seldén och pekar på debatten i Storbritannien om ”British jobs to British workers” liksom att det i en del svenska fackföreningar finns många SD-sympatisörer.
En av delstudierna i avhandlingen tar upp inställningen till EU:s arbetstidsdirektiv; om det är bra med en EU-lag på det här området. På EU-nivå handlar arbetstidsfrågan mer om hälsa, säkerhet och livspusslet än en hård maktfråga om hur ekonomiska resurser ska fördelas. Och kring sådana här mer ”mjuka” frågor verkar det finnas bättre förutsättningar för samarbeten mellan facken.
– Här kan jag se, framförallt vad gäller de nordiska fackförbunden, att det inte finns lika stort motstånd mot EU-reglering som när det gäller reglering av löner på EU-nivå, konstaterar Kristina Lovén Seldén.
FAKTA
Avhandlingens titel: Europafacklig samverkan. Problem och möjligheter. Avhandlingens abstract och kappa kan laddas ned på: http://hdl.handle.net/2077/35673
