Nazistiska Svenskarnas parti inledde årets Almedalsvecka i Visby och protesterna var många. När främlingsfientliga och fascistiska partier får luft under vingarna runt om i Europa aktualiseras frågan om hur rasistiska åsikter ska hanteras i offentligheten. Det finns en friktion mellan yttrandefrihet och de motreaktioner som genomförs mot extremhögern.
Jönköping, 1 maj 2014. Svenskarnas parti har fått tillstånd att demonstrera öppet på gatorna. När medlemmarna går genom staden möts de av sittande människor som blockerar deras väg – en sittaktion i protest mot nazism. Samtidigt tar kyrkan ställning genom att låta klockorna ringa i två timmar – en varning för fara. Sittaktionen får blandad kritik i traditionell media och totalt väcks fem åtal mot personer som vägrar att flytta på sig. Vissa hävdar att aktionen är en demonstration mot demonstrationsrätten och inte mot nazismen. Andra menar att blockaden är en del av den antirasistiska våg som behövs för att knäcka högerextremismen. Även om bägge sidor tycker att det är viktigt att visa motstånd mot rasism, så väcker de olika infallsvinklarna en fråga om vilket tillvägagångssätt som är rätt.
Nazismen i backspegeln
Med färska resultat från årets EU-val ser det ut att gå framåt för högerextrema partier. Även om många av dessa partier förvisso backade i flera länder, så ökade antal mandat totalt sett, framför allt genom franska Front National och Storbritanniens UKIP, som vardera fick 22 respektive 23 mandat. När uttalat fascistiska partier får fotfäste i en demokratisk union är det viktigt att minnas förra gången mänskligheten stod inför en omfattande nazistisk och fascistisk våg. Den gången krävdes ett världskrig med 60 miljoner offer för att få stopp på nazismen och deras bundsförvanter. Enligt Håkan Blomqvist, docent i historia vid Södertörns högskola, är skillnaderna stora mellan de olika tidernas ideologiska landskap. Då var det på caféer och ölhallar som de hetsiga diskussionerna fördes. Politik handlade om muntlig agitation, blockader och fysiskt självförsvar.
– Frågan under mellankrigstiden var inte om man skulle ta debatten – utan om man skulle ta striden, säger Håkan Blomqvist.
Nazisterna fick in representanter i tyska riksdagen 1924. På den tiden existerade inte de lågmälda politiska samtal, partiledarintervjuer och paneldebatter som vi är vana att se idag, där Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson debatterar mot vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Håkan Blomqvist förklarar:
– På den tiden var det gräl, ideologiska strider, kamp och slagsmål. Att kommunistordföranden Ernst Tählmann skulle ha debatterat med Adolf Hitler var helt otänkbart för dem båda. Hitler debatterade överhuvudtaget inte med någon politisk opponent, han var ju ledaren och hans ord var lag.
Idag vägrar många att diskutera med eller ens vistas i närheten av personer med främlingsfientliga åsikter, och de politiska samtalen som förs på krogen, caféer och i hemmen kännetecknas istället ofta av en samstämmighet, där åsikter och värderingar ältas med personer som tycker lika. Det politiskt korrekta bidrar till en polarisering och istället för att bemöta rasismen ersätts den öppna politiska diskussionen av ett moraliserat förmanande till att inta en politiskt korrekt attityd. Samtidigt tycks en ny rörelse mot rasism växa fram och motståndet är mycket starkare idag än för 20 år sedan, när Ny demokrati kom in i riksdagen. I Kärrtorp samlades upp emot 20 000 personer i december i fjol för att visa sitt motstånd mot nazism. Aktionen i Jönköping i maj är ytterligare ett exempel på hur folk med gemensamma krafter hindrar rasister från att framföra sina åsikter offentligt – ett sätt att ta debatten men också striden.
Under 1920-1930-talen var rasism och nationalism överideologier och frågan om nazister skulle släppas in i debatten existerade inte. Istället kunde det etablerade samhället snarare diskutera det omvända, om personer med socialistiska värderingar skulle släppas in i debatten:
– Ska vi verkligen debattera med dessa extremister, socialister, judar och samhällsomstörtare, som talar om alla människors likhet? Jag tror att det är svårt för människor idag att ens föreställa sig hur annorlunda tidsandan och de dominerande ideologisystemen var, säger Håkan Blomqvist.
Ekonomisk oro grogrund för nazism
Samhällsproblemen var under den här tiden många. Europa hade kommit ur första världskriget med 12-13 miljoner döda, samt ytterligare många miljoner offer på grund av inbördeskrig och revolutioner. I Tyskland rådde hyperinflation och efter den stora börskraschen 1929 bredde arbetslöshet och växande fattigdom ut sig. Nationalism var ett självklart tankesätt bland den tyska eliten, de intellektuella och inom vetenskapen. Striden stod mellan högernationalister av olika schatteringar, arbetarrörelsens socialdemokrater och kommunister, samt en del allt svagare liberala riktningar. Demokrati i vår tids mening – parlamentarisk partidemokrati – var på den här tiden nytt och många människor var inte alls säkra på att demokrati var något bra.
– Tvärtom så försökte de stå ut med den, precis som i dagens Irak och i Afghanistan. Men till sist blev demokratin, under trycket av depressionen, alltför kraftlös och hade inte en chans att lösa de katastrofala samhällsproblemen, säger han.
De ekonomiska villkoren framhålls av vissa debattörer som den enda egentliga orsaken till nazismens dåtida genombrott. Andra hävdar att det berodde på att motkrafterna förlorade den ideologiska striden. Men det är inte antingen eller utan både och, understryker Håkan Blomqvist.
Trygga människor ett effektivt vapen
Ekonomisk oro är således en viktig orsak till att högerpopulism vinner gehör och får framgångar såväl i Tyskland på 30-talet som i Europa idag. Vid ekonomiska kristider är folk mer mottagliga för enkla lösningar på komplicerade problem. Detta faktum utnyttjas av nationalister som skyller krisen på syndabockar. På 30-talet var det judarna. Idag är det muslimerna, romerna, invandrarna och flyktingarna, men det kan också vara homosexuella, handikappade eller vilken annan utsatt grupp som helst. Krisen har egentligen inte med de grupperna att göra.
– Människor som känner sig nöjda med sina liv, känner trygghet, framtidstro och inte behöver kämpa om smulorna är därför det effektivaste vapnet mot extremhögern, säger Håkan Blomqvist. Då utgör en liten nazistisk sekt inget större hot.
När en rasistisk rörelse är liten så finns ingen poäng att ge den uppmärksamhet, då kan den bästa strategin vara att bara försöka tiga ihjäl den, menar Håkan Blomqvist. Men de rasistiska rörelserna är inte obetydliga idag. I till exempel Ungern marscherar fascisterna i Jobbik, landets främsta högerextrema parti, på gatorna utan att möta motstånd. Delar av partiets politik har till och med tagits upp av det regerande borgerliga Fidesz och därmed normaliserats.
– Just nu är det ingen katastrof, bedömer Håkan Blomqvist. Men om den ekonomiska krisen fortsätter, arbetslösheten går upp och de fattigare blir allt fattigare – kombinerat med yttre nationella konflikter som den om ungerska minoriteter i grannländerna – så riskerar detta sammantaget att leda till en skräckinjagande utveckling.
Ta debatten – lämna inte walk over
Istället för att rikta all kraft mot att stoppa nazisternas frammarsch i 20-talets Tyskland ägnade sig socialdemokraterna och kommunisterna sig åt att bekämpa varandra. Hitler fick hållas, de borgerliga partierna anpassade sig efter nazisternas krav och Hitler fick stöd från de borgerliga som rikskansler i tyska riksdagen 1932.
– Det är viktigt att stoppa nazisterna i ett tidigt skede, annars blir det ohyggligt svårt senare. Det finns en kritisk tröskel när rasistiska rörelser börjar växa av egen kraft och den nationalistiska logiken förstärker sig själv. Först på 40-talet lyckades omvärlden stoppa nazisterna, men till priset av 60 miljoner döda i andra världskriget. En mycket dyrköpt historisk lärdom, konstaterar han.
Aktioner som den i Jönköping utgör en demonstration mot demonstrationsrätten, men det är i slutändan dessa typer av aktioner och uppslutningar som behövs för att bekämpa rasism. Håkan Blomqvist menar att motsatsen – om rasistiska budskap kunde framföras utan protester – skulle vara ett skrämmande uttryck för demokratins tillstånd.
– Den största tjänst man kan göra nazisterna är att dra sig in i sitt skal och hoppas att allt ska gå bra. Tar man inte debatten lämnar man walk over. Det lämnar fältet fritt för åsikter och påståenden som inte bemöts, avslutar Håkan Blomqvist.
Text: Elin Melin, forskning.se
Redaktörer: Danil Lundbäck, forskning.se och Elin Melin, forskning.se
Intervjuer: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Intervjuad forskare: Håkan Blomqvist
Kontaktinformation
red@forskning.se
