Håller daglig koll på den giftiga gasen över Island
I över två månader har fontäner av röd magma sprutat upp ur marken på det isländska höglandet. Men det mest akuta problemet är ett nästan osynligt moln av svaveldioxid. Tack vare forskare på Chalmers kan man förutse hur det sprider sig, och varna innevånarna för den giftiga gasen.
Nu på söndag reser professor Bo Galle till Island igen, med ny mätutrustning. En av apparaterna, som placerades ut strax efter att Bardarbungas utbrott startade i månadsskiftet augusti–september, har blivit inringad av lava. Det går inte att komma dit för att byta ut de urladdade batterierna. Därför måste den ersättas.
– Det handlar om optiska instrument som automatiskt mäter hur många kilo svaveldioxid som kommer ut från vulkanen varje sekund och skickar informationen till isländska myndigheter. Vi har också instrument som sitter på fordon, så att man lätt kan mäta föroreningshalten i luften runt de tätorter som befinner sig i den rådande vindriktningen, säger Bo Galle, professor på institutionen för rymd- och geovetenskap.
Varnar islänningarna för Bardarbungas giftiga gas
Data från mätutrustningen som Chalmers har installerat ligger till grund för de varningar som under de senaste två månaderna skickats ut till innevånare runt om på Island, om när det är dags att hålla sig inomhus, stänga fönster och dörrar, och slå av ventilationen.
Som tur är gör värmen i det att gasmolnet håller sig relativt högt upp i luften tills det blåser ut över havet. Skulle gasen däremot tryckas tillbaka och ner mot marken av ändrade vindförhållanden kan läget bli riktigt allvarligt, eftersom höga halter svaveldioxid orsakar andningssvårigheter. Riskerna med att andas in vulkangaserna gäller även för piloter och flygpassagerare, varför också flyget behöver tillgång till mätdata.
– Gasen syns inte på radarn. För att kunna göra modeller över hur den sprids behöver man veta hur mycket gas som kommer ut vid källan och på vilken höjd den befinner sig, säger Bo Galle.
För att avgöra höjden på ett gasmoln krävs minst två optiska instrument som mäter från var sitt håll. Apparaterna är som små teleskop som tittar upp mot himlen och känner av färgsammansättningen i himmelsljuset. Finns det svaveldioxid i luften absorberas vissa av färgerna. Hur mycket av färgerna som försvinner avslöjar hur många svaveldioxidmolekyler som finns i mätriktningen.
Är drivande bakom metoden
Bo Galle har varit drivande vid utvecklingen av metoden sedan 2002, bland annat som koordinator av två EU-finansierade projekt. Grundidén handlar egentligen om att övervaka hur mycket svaveldioxid som pyser ut från slumrande vulkaner runt om i världen, för att upptäcka förändringar som visar att ett utbrott är på gång. På Island användes mätutrustningen i ett forskningsprojekt på vulkanen Hekla, men i och med Bardarbungas utbrott fick den snabbt en annan, än viktigare roll.
– När det blev skarpt läge och en stor mängd svaveldioxid började läcka ut, kom vår kunskap och utrustning väldigt väl till pass. Det är förstås jätteroligt att kunna hjälpa människor på ett så konkret sätt, säger Bo Galle.
Bardarbunga, vars magma och gas väller ut längs en 700 meter lång spricka i marken vid Holuhraun, drygt fyra mil från själva vulkanen, ger upphov till att runt 50 000 ton svaveldioxid släpps ut i atmosfären varje dygn. Motsvarande mängd släpps ut i Sverige under lite mindre än två år. Förutom att datan från de optiska mätinstrumenten används på Island, lagras den också i en dator på Chalmers, tillsammans med uppgifter från 24 andra vulkaner runt om i världen. Med hjälp av den växande databasen hoppas Bo Galle och hans kollegor bli bättre på att förutse vulkanutbrott.
– Det är viktig forskning som kan rädda liv!
