Givande handlar inte bara om hjärtat
Alltför stort fokus på att skapa medkänsla hos potentiella välgörare kan få motsatt effekt. Vår vilja att hjälpa andra styrs lika mycket av hjärnan och vår moraliska kompass som av hjärtat. Det visar psykologiforskaren Arvid Erlandsson i en ny avhandling från Lunds universitet. Hans forskning rör två frågor som är centrala för välgörenhetsorganisationer; i vilka situationer ger vi mer eller mindre pengar och vad motiverar oss till att hjälpa.
Arvid Erlandsson har fokuserat på tre olika psykologiska mekanismer som påverkar vår inställning till välgörenhet. Den allmänt vedertagna och mest kända anledningen till att vi hjälper mer är att vi känner medkänsla med offret (vi motiveras att hjälpa genom hjärtat). Den andra mekanismen som får oss att öppna plånboken mer är att vi känner att vi gör en skillnad, att vår insats verkligen gör nytta (vi motiveras genom hjärnan). Den tredje mekanismen är att vi ibland känner ett stort personligt ansvar och upplever att vi har en skyldighet att hjälpa (vi motiveras att hjälpa genom ”vår moraliska kompass”).
Arvid Erlandsson har i en rad studier undersökt i vilka situationer hjärtat, hjärnan och vår moraliska kompass framförallt kan förklara vårt hjälpande.
Tvärtemot vad många tror så är det inte alltid de känslomässiga reaktionerna gentemot de drabbade som bäst förklarar vår benägenhet att hjälpa. I många situationer är det snarare upplevelsen av att kunna göra nytta, eller att man upplever ett personligt ansvar som bättre förklarar hur mycket vi hjälper andra.
– Det räcker inte med att få potentiella hjälpare att tycka synd om offren – de måste även uppleva att deras insats kan göra en skillnad och känna att de har åtminstone en viss grad av personligt ansvar att hjälpa, säger Arvid Erlandsson.
– Till exempel, om problemet ser oöverstigligt ut, eller om vi tycker att ansvaret att ingripa ligger på andra, så är risken stor att vi väljer att inte göra något alls – trots att vi känner intensiva känslor gentemot de i nöd, fortsätter han.
Ett exempel på detta är när deltagarna genom fiktiva hjälpscenarier fick ta ställning till att hjälpa en stor del av en liten grupp, eller samma antal personer fast som en liten del av en stor grupp (56 av 60 behövande eller 56 av 560). Här var det tydligt att vi hellre hjälper till i det förstnämnda scenariot trots att det är samma antal människor som får hjälp, och orsaken till detta var att den upplevda nyttan var högre när man kunde hjälpa en stor proportion av de som var i nöd.
En annan studie var utformad mer ifrån ett marknadsföringsperspektiv där människor fick fördela medel (riktiga pengar) mellan två olika hjälpprojekt. Det ena projektet visade identifierade offer (namn och bild). Det andra beskrev situationen enbart med statistik.
– Även om projekt som innehåller ett identifierat offer nästan alltid väcker mer känslor så betyder det inte alltid att vi skänker mer pengar till de projekten. När man kunde jämföra de två projekten mot varandra så var det snarare så att det statistiska projektet föredrogs, säger Arvid Erlandsson.
Att vi hellre hjälper människor i vårt närområde än människor långt bort i fjärran länder kunde Arvid Erlandsson också belägga i sina studier. Det intressanta här var att det i första hand inte handlade om att vi kände mer empatiska känslor gentemot offer från vår egen grupp, utan snarare att vi upplevde ett större ansvar att hjälpa offer från vårt eget land än offer från ett annat land med motsvarande levnadsstandard.
Trots att hans avhandling visar att det finns andra relevanta aspekter som kan öka vårt givande till välgörenhet så betonar Arvid Erlandsson att känslor fortfarande spelar en stor roll. Empatiska känslor är troligtvis nödvändigt för att vi frivilligt ska öppna plånboken för andra, men ett alltför stort fokus på att skapa medkänsla hos potentiella givare, kan göra att man missar andra aspekter som är viktiga för välgörenhet.
