Ett steg närmare molekylär elektronik

– Framtidens material, som flexibel, bärbar och miljövänlig elektronik, kommer att definiera vårt sätt att leva och interagera med världen. I centrum för den utvecklingen finns organiska molekyler som består av kol och väte. Molekylära material har redan haft en inverkan på teknik genom exempelvis flytande kristaller i bildskärmar för klockor och annan bärbar elektronik, och skulle i framtiden kunna användas för billigare och bättre teknik när det gäller platta skärmar och solceller, säger Andreas Larsson, professor och ämnesföreträdare i tillämpad fysik vid Luleå tekniska universitet.

– Molekylära material kommer att ge oss lättare, tunnare, billigare, tåligare och mer kraftfulla produkter. Utvecklingen av datorer går nu i en riktning där komponenter närmar sig storleken av molekyler, vilket lett till begreppet molekylär elektronik. Enskilda molekyler skulle kunna användas som exempelvis transistorer eller minnesceller, säger Andreas Larsson.

De senaste metoderna inom experimentell och tillämpad fysik användes för att bryta ny mark inom området molekylära material. Forskarna har studerat beteendet hos individuella molekyler på en yta av koppar och för första gången har man kunnat manipulera en större organisk molekyl på atomnivå. Forskningen på molekylära material skiljer sig från traditionell materialforskning i att gränsytan mellan molekylerna och andra material blir särskilt viktig när det gäller att förutse framtida tillämpningar.

Just för molekylära material är det viktigt att kunna förstå hur de interagerar med sina närmaste grannmaterial, vanligtvis metaller, där man ska ha elektronisk överföring. Hur ändras molekylen och metallen av interaktionen mellan varandra?

– Genom att upprepa de molekylära manipulationerna i kvantmekaniska datorsimuleringar kunde vi förklara observationerna. I det här fallet styrs interaktionen av metallytans följsamma elektronstruktur som har förmågan att anpassa sig till den till ytan bundna molekylen. Detta i kombination med molekylens förmåga att anpassa sin form så att den på ett bra sätt kan interagera med underliggande kopparatomer, säger Andreas Larsson.

De experimentella studierna gjordes vid the School of Physics & Astronomy vid University of Nottingham och de teoretiska modelleringarna, utförda vid High-Performance Computing Center North (HPC2N) i Umeå, gjordes av tillämpad fysik, Luleå tekniska universitet, tillsammans med University of Bath.

Kontaktinformation
Kontakt: Andreas Larsson, professor och ämnesföreträdare i tillämpad fysik vid Luleå tekniska universitet, andreas.1.larsson@ltu.se 0920 491848