Uppfattningen att tvåkönade individer är patologiskt avvikande har gjort att forskningen avfärdat den mytologiska figuren Hermaphroditus som erotiskt tilldragande. Men romarna hade en annan syn på sexualitet. Hermaphroditus var ett objekt för framförallt manligt begär, visar en studie från Göteborgs universitet
I den antika mytologin fick kärlekens och begärets gudinna Afrodite det tvekönade barnet Hermaphroditos tillsammans med gudarnas budbärare Hermes. I sin avhandling har Linnea Åshede studerat hur Hermaphroditus framställs i den romerska konsten. Hon har undersökt hur figuren porträtteras i gruppscener på bland annat skulpturer och fresker vilket illustrerar hur romarna tänkte sig att en tvekönad varelse borde relatera till och bemötas av kvinnor, män, människolika figurer och djuriska satyrer.
− Hermaphroditus och de figurer hen avbildas tillsammans med, till exempel Pan, menader, gudar och eroter, avspeglar genom sin specifika konstruktion i bildspråket hur antikens kulturer såg på gränsdragningar, till exempel vad som var acceptabelt beteende för mer eller mindre ”kvinnliga” eller ”manliga” kroppar, säger Linnea Åshede.
Synen på sex skiljer sig från den moderna könsbaserade uppdelningen
Det viktigaste resultatet av studien är att Hermaphroditus-figuren inte framställs som hälften kvinna, hälften man – hen bör i stället förstås som en kropp sammansatt av skönheten hos kvinnor och erotiskt objektifierade ynglingar. Figuren speglar därmed den romerska synen på sexualitet, som skiljer sig från den moderna, strikt könsbaserade uppdelningen i homoerotiska eller heteroerotiska begär.
I stället gjordes en uppdelning i vuxna män som aktivt begärande, och kvinnor och ynglingar som passiva objekt. Hermaphroditus avbildas så gott som helt utan konventionellt maskulina drag, och framstår därmed som ”det bästa av två världar” som objekt för manliga begär.
Viktigt skilja den mytologiska figuren från verkliga individer
− Tvärtemot den dominerande moderna synen på atypiskt könade individer som patologiska avvikelser avbildas Hermaphroditus som en tilldragande, idealiserad och positiv figur. Här är det dock viktigt att skilja på henom som mytologisk figur och verkliga atypiskt könade människor som under antiken ofta uppfattades som problematiska och behandlades illa.
Linnea Åshedes studie visar också att tidigare forskning kring Hermaphroditus-figuren har varit färgad av sin tids uppfattningar om sexualitet och kön som inte överensstämmer med den romerska synen. Moderna förväntningar på att hermafroditer alltid måste uppfattas som chockerande eller ”missbildade” har lett tidigare forskning till att bortförklara de manliga figurernas erotiska intresse för Hermaphroditus som ”misstag”.
− Genom att hävda att manliga figurer som klär av Hermaphroditus egentligen var på jakt efter en kvinna har man oavsiktligt reproducerat transfobiska stereotyper där individer med ovanliga genusuttryck betraktas som falska bedragare, säger hon.
Kan ha fungerat som en ”säkerhetsventil”
Avhandlingen visar att Hermaphroditus generellt mottas väl så länge hen håller sig till reglerna för hur en ”passiv” kvinna/pojke förväntas uppföra sig, men möts med motstånd om hen tar för ”maskulint” initiativ. Generellt tycks det som att romarna tänkte sig att alla – kvinnor, män, gudar, människor och djur – kände samma sorts begär, men att bara vissa grupper tilläts agera utifrån dem. Det finns dock undantag där Hermaphroditus uppvisar beteenden och begär som traditionellt associeras med en maskulin genusroll utan att för den sakens skull möta censur.
− Det mest unika med Hermaphroditus är alltså inte att hen är tvekönad, utan att hen kan framställas i konsten som både begärande subjekt och begärligt objekt på samma gång – som sant könsrollsöverskridande.
Gruppbilderna där Hermaphroditus ingår avbildar inte kompletta berättelser med given utgång, utan ”kristalliserade ögonblick” som innehåller många olika typer av avsiktliga tvetydigheter, med syfte att engagera betraktarens fantasi och erbjuda möjligheter till tolkning och spekulation.
− Figuren kan därför ha fungerat som en ”säkerhetsventil” i relation till samhällets normer, det vill säga erbjudit utrymme för fantasier om alternativ till de rigida könsrollerna, säger Linnea Åshede.
